Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Bilden är ritad av Tove Lindmark

Chut-folket hade sedan urminnes tider levt i frid. Genom att jaga för sina egna behov och äta de växter som naturen tillhandahåller, hade de uppnått en synergi med sin omgivning. Detta förändrades under vietnamkriget när nordvietnamesiska soldater hittade deras grottor. Först trodde man inte att det var infödingar man hittat. Alla inblandade var säkra på att man hittat en fiendebas. När pluton efter pluton försvann i djungeln skickade man till slut helikoptrar som uppdagade sanningen; människor med pilbågar och slungor hade övermannat fullt utrustade soldater.

Stammar som inte haft någon kontakt med omvärlden är ovanliga, och de behandlas ofta dåligt. Myndigheterna hade försökt flytta på Chut-folket sedan de hittades men inte lyckats. Irene Wihle och hennes forskarlag kom dit 1990 för att utreda möjligheterna att lösa konflikten.

Mötet med Chut-folket blev mer ett anfall än ett möte. Forskarlaget närmade sig byn. Framför dem gick fyra soldater. Myndigheterna ville undvika en internationell skandal; ingen gillar att höra om mördade vetenskapsmän på nyheterna. Irene gick bland de första i gruppen men märkte ändå inte de mörka skepnader som stod blick stilla ungefär 100 meter fram. Ingen såg dem. För varje steg gruppen tog, för varje buskage de hackade bort med sina machetes, kom de närmare och närmare. Plötsligt upptäckte Irene att soldaterna som nyss gått mitt framför dem, var borta. ”Konstigt”, tänkte hon. ”Varför skulle de lämna oss nu? Vi har ju gått tillsammans sedan vi lämnade den stora vägen”. Några steg längre fram hittade hon soldaternas machetes och vapen på marken. Förskräckt vände hon sig om för att varna de andra, och såg att hon var ensam. Alla i gruppen hade försvunnit, ljudlöst. Plötsligt hördes en röst från skogen bakom henne.

– ”Thư giãn!”

Det var en mansröst.

– ”Excuse me?” sa Irene med sin klingande irlänska accent. ”I don’t speak you language!” – ”Jag talar inte ditt språk!”

Hon blev mer och mer förtvivlad. Vad hade hänt med alla hennes kamrater, och skulle samma sak hände henne nu? Vad skrek de åt henne från skogen? Efter ett tag hördes mansrösten igen.

– ”Relax!” – ”Ta det lugnt! Jag visste inte att du var en utlänning.”

En man steg fram från bakom träden. Hans röst var grov, uppenbarligen hade han förstört den på något sätt. Hans engelska var heller inte perfekt, det fanns en tydlig skandinavisk dialekt som Irene kunde utskilja efter att ha spenderat en hel del tid med det samiska folket i Norge och Sverige.

– ”Gustav heter jag.” sa mannen. ”Vad heter du?”

- ”Irene. Skulle du kunna berätta för mig vad som händer här egentligen? Vem är ni, och vad har hänt med min grupp?”

- ”Ni är på Chut-folkets mark, här gäller deras regler, inte era. Vapen är inte tillåtna och alla som närmar sig byn måste genomgå en… ska vi säga, intervju.” sa han med ett leende på läpparna.

- ”En intervju? Vad menar ni?”

Mer hann inte Irene säga förrän hon kände sig svag i benen och förlorade fotfästet. ”Sömnmedel! De måste drogat mig med sömnmedel!” tänkte hon och föll i medvetslöshet.

Hon vaknade i ett mörkt rum, med extrem huvudvärk och illamående. Det här var inte bra. Hon kände en söt smak i munnen, vad var det de hade drogat henne med, och hur?

– ”Good morning!”, ”Hur mår vår antropolog?”

Gustav klev in i vad som visade sig vara en liten, rund hydda. Utan att visa någon svaghet rätade Irene upp sig, skakade av sanden och jorden från kläderna och gick fram till Gustav.

– ”Var är jag och vad har ni gjort med resten av mitt team?” sa hon bestämt.

- ”Med dig är det ord och inga visor minsann! Du befinner dig för tillfället i vår by, resten av ditt team är hemskickade. De kommer att vakna upp nära civilisationen om någon timme eller två. Om de lyckas hålla sig borta från ormar så borde de klara sig hem igen.”

- ”Hemskickade?! Men varför?! Vi är ju här för att hjälpa till!”

- ”De klarade inte intervjun. Då blir man bortskickad omedelbart.”

- ”Vilken intervju, vad är det du pratar om?”

- ”Alla utomstående som kommer till byn måste först bli accepterade av byns schaman. Han ställer frågor och om svaren inte duger så åker man, så enkelt är det.”

Vid det här laget började Irene slappna av en del, de hade inte mördat resten av teamet och det verkade som att de inte tänkte göra det med henne heller. Att få prata med byns schaman skulle vara en mycket intressant upplevelse, troligtvis var det en man som alla respekterade, och vann hon över den personen så kanske hon skulle kunna få ut något positivt av denna till synes misslyckade expedition.

- ”Och vem är du egentligen?” frågade Irene. ”Jag hörde tidigare att ditt namn var Gustav, men du är uppenbarligen inte en inföding. Om jag skulle gissa låter din engelska accent som om du kommer från norden, kanske norge?”

- ”Nära, jag kommer faktiskt från Sverige. Jag är inte viktig just nu. En mer intressant fråga är: Varför är ni här?”

- ”Vi kom hit i fredliga syften, främst för att hitta något sätt att medla i den konflikt som uppstått här. Vi vill bevara Chut-folket och inte se det spridas ut och försvinna.” Irene fortsatte och berättade om hela processen som hon jobbat med så hårt de senaste månaderna, hur de suttit i samtal med regeringsmän efter regeringsmän. Det var konstigt, men det kändes som om den här mannen, Gustav, automatiskt fick henne att prata. Det var något i hans sätt som var mycket intressant. De blev plötsligt avbrutna av att hyddan öppnades och en man klev in. Det var en stor man, uppenbarligen krigare av Chut-folket, som gick fram till Gustav och gick ned på knä framför honom.

- ”Mong muốn của bạn là gì?” sa han

- ”Để lại chúng tôi. Cô gái ở lại.” svarade Gustav, varav mannen ställde sig upp, vände sig om och gick.

- ”Det är du, du är schamanen!” utbrast Irene.

- ”Svar: ja”, sade Gustav. ”Du får stanna ett tag, den här hyddan är din. Vila upp dig under dagen så kan vi mötas igen och diskutera mer.”

Irene stannade kvar och spenderade mer och mer tid i diskussion med Gustav. Dagar och veckor gick förbi. De diskuterade frågor som rörde Chut-folket, men Irene var mer intresserad av att få höra hur Gustav egentlingen blivit huvudschaman för detta folk. Det visade sig att han bara varit det i några år. Infödingarna hittade honom irrande runt i djungeln, tog hand om honom och blev förbluffade över hans förmåga att lära sig språket, men också att han inte sov. Nätterna ägnade han helt åt att mumla och prata med sig själv. Detta tog de som ett tecken från högre makter och till slut hade han stigit i rankerna till schaman. Irene var helt tagen av denna man, men hon tyckte också synd om honom. Det var tydligt att han var djupt känslomässigt störd, och de sömnsvårigheter han hade, om man nu kan kalla 100% brist på sömn för sömnsvårighet, var verkligen märkliga.

Förhållandet som utvecklades mellan Irene och Gustav växte och tillslut delade de hydda i byn. Gustavs sömnsvårigheter eskalerade dock och han blev mer och mer verklighetsfrånvänd. Irene försökte prata med honom, men ju längre hon grävde i hans förslutna, desto mer innåtvänd blev han. En dag var Gustav försvunnen. Irene blev förkrossad och djungeln finkammades, men inget spår hittades. Några veckor senare visade det sig att Irene var gravid…

Irene fick en dotter som växte upp i föränderlig värld. Varje hem var tillfälligt och varje land var nytt. Alex, som hon fick heta, fick växa upp fort. Vid 10 års ålder hade hon bott i ett 20-tal länder då hon följt sin mors arbete runt om på jorden. Då barn lätt tar till sig språk, lärde hon sig tala med människor vart hon än var. Hon frågade ofta sin mor saker om sin far, och Irene berättade så mycket som hon själv visste, vilket inte var mycket. Men att hon älskade Gustav, det berättade hon. Sökandet efter honom hade dock visat sig vara fruktlöst. När Alex blev 16 år gammal landade hon tillslut på en detektivbyrå som Irene använt för att gräva fram smuts om en politiker (en lång historia som slutade gott). Alex såg sin chans att ta ett yrke som skulle göra det möjligt för henne att fortsätta sökandet efter hennes far, och med hennes bakgrund blev hon anställd direkt. Visst var hon tvungen att hjälpa till ibland och lösa något brott här och där, men merparten av hennes tid gick till Gustav, och efterforskningar kring hans liv. Historien visade sig dock inte vara lycklig. Till slut tog efterforskningarna Alex till Sverige, ett land där hon spenderade flera år som privatdetektiv, eller agent som hon själv kallade det. Efter ett tips fann hon sig på väg till en fest på en liten ö i vänern, en plats där hon misstänkte att hennes far gömt sig under många år…

Stämningen var spänd. Ingrid berättade allt hon visste för Alex om myten kring de två Helenorna samt om sin förlorade bror, Gustav. Alex visste det mesta, men några detaljer hade hon aldrig hört. Ingrids mor hade förlorat sin syster till myten och på något sätt var Gustav kopplad till allt detta.

- ”Tack så mycket, fru Eulalia, du kan gå nu.” sa Alex och gick ned till festen igen. Ingen visste ännu det sanna syftet som Alex hade, att hitta sin far. Hon hade kunnat berätta detta för Ingrid, men det tjänade inget syfte ännu. Att hennes fader nu möjligtvis visade sig vara en kidnappare var inte direkt vad Alex hoppats på, men inte heller oväntat. Alex hade funnit liknande beteenden i sin släkt genom hennes efterforskningar, det verkade som om galenskap gick i arv, och att endast män drabbas av den. Gustav kan nu fallit så djupt i sin psykos att han inte längre var kontaktbar. I ett känslotillstånd där alla hans inre demoner tagit fäste måste myten om Helenorna tagit över honom helt. Då han gömt sig i herrgården under alla dessa år har han nu kommit fram och utfört denna kidnappning. Detta var Alex teori för tillfället.

Nere i festlokalen höll polismästare Joshef Smith en, vad han själv kallade, undersökning av brottplatsen. Alex gick förbi honom och direkt till den plats där den försvunna Helena Guldkvist sist stod. Platsen var ett dunkelt hörn i rummet, lite vid sidan av allt stohej. ”Märklig plats att stå på som festordnare…” tänkte Alex och betraktade scenen. Helena hade stått och tillsynes varit en åskådare till hela festen. Väggarna i rummet var av sten och klädda med gobelänger. I hörnet där Helena stått satt det ett jättelikt porträtt av en sedan länge bortglömd herre. Tavlan var kvarglömd och Herr Guldkvist hade beslutat sig för att behålla den under alla renovationer. Joseph Smith kom nu fram.

- ”Jag har dragit slutsatsen att kidnapparen måste använt ett fönster!” sa han uppnosigt och nedlåtande. ”Polisstationen är underrättad och båtpatruller är ute och letar just nu!”

- ”Mycket bra polismästare.” sa Alex. ”Det var skönt att kidnapparen stängde fönstret också, så att det inte skulle bli kallt här inne. Säg mig, hur lyckades detta mysteriska monstrum låsa alla fönster från insidan? Har vi kanske medarbetare på festen?”

- ”Herre gud! Du har rätt!” utbrast han. ”Alla ska genast arresteras!”

- ”Lugna dig polismästare. Det får räcka med amatörtimmen just nu.” sa Alex och la sig på golvet. Hennes hand smekte lätt det kalla stengolvet. Helt utan skarvar, ”Ett väldigt imponerande renoveringsjobb!” tänkte hon. Hon ställde sig upp och gick bort till hörnet med tavlan. En svag bris fångade hennes uppmärksamhet, men Joseph tog argt tag i hennes axel och föste henne åt sidan. Han märkte inte hur hans egna fötterna plötsligt var luftburna. I en flytande rörelse, fortföljde Alex den rörelse som Joseph påbörjat. Genom tai sabaki, förflyttningen av kroppsrörelser, utnyttjade hon en teknik kallad Kata guruma. Som agent var det nyttigt att kunna ta hand om sig själv, Alex tränade därför enligt flera discipliner. Denna teknik lärde hon sig när hon studerade sambanden mellan kampsporterna Aikido och Judo. Joseph landade på det hårda golvet med sidan först. Han tappade omedelbart andan men värst av allt så tappade han även det lilla som fanns kvar av hans respekt i rummet.

- ”Ursäkta mig, men detta kan nog intressera er.” sa Alex och gick fram till den stora tavlan. Den vindbris hon känt kom från en spricka i träramen. Hon förde sina fingrar längst med tavlan och kände konturen av en knapp under ramen. Tavlan öppnade sig som en dörr när hon tryckte till och en stentrappa visade sig ligga bakom.

- ”Som du ser är detta nog den väg som Helena försvunnit genom. Du kan också se på vägguttaget här nedan att någon mixtrat med det.”. Alex pekade på ett vägguttag bredvid tavlan, nära golvet, där det fortfarande satt en avsliten kontakt. ”Helena måste ha gjort detta själv. Det verkar inte finnas något sätt att öppna tavel-dörren från insidan och vill man släcka ned belysningen är det enkelt att få till en kortslutning genom att sparka till en trasig kontakt. Detta förklarar varför belysningen hela tiden försvinner i salen, jordfelsbrytaren går direkt vid en kortslutning och sladden sitter fortfarande och glappar här.” Alex tog fram en ficklampa ur fickan och gick mot trappan.

- ”Stanna här polismästare och ta hand om festgästerna, jag ska hitta Helena och sätta stopp för denna charad.” sa Alex och gick ned för de mörka trapporna.

”Kvarteret Skatan” handlar om ett gäng kompisar och deras upptåg. I huvudrollerna finns  bland annat Magnus (Johan Glans), Ulf (David Batra), Frida (Vanna Rosenberg) och Jenny (Rachel Mohlin).

Jag ger filmen 4 av 5 ugglor eftersom att filmen var rolig, mysig och ganska barnvänlig.

Handling:

Filmen handlar om en misslyckad piratkapten som heter Piratkaptenen. Han anmäler sig till den årliga pirattävlingen ”årets pirat”. Han har misslyckats med att få priset tidigare år men i år ska han minsann vinna. Men när han anmäler sig blir han utskrattad av de andra piraterna. Han och hans besättning försöker plundra så många skepp de kan, för det är skatterna och plundringen man får priset för. På en plundring träffar de Charles Darwin (i hans ironiska unga lerform). Darwin har problem med att bli tillsammans med tjejer eftersom alla tycker att han är en nörd. Piratkaptenen, tillsammans med hans spritt språngande galna besättning, hans fågel Polly och Darwin seglar till London där en mäktig elak fiende befinner sig. Denna avskyr verkligen pirater och tycker att ju fler halshuggna pirater, desto bättre. Piratkaptenen lär sig också att det inte bara är skatterna och plundringen som gör en till en bra pirat.

Recension:

Den här filmen är ganska rolig. Man får sig ett par skratt under resans gång. Den kan vara lite barnslig under vissa tillfällen men det är en otroligt välgjord film som passar hela familjen. Jag har inte blivit missnöjd av någon av de här underbara filmkonstnärernas filmer och den här var verkligen inget undantag. Den här filmen har verkligen sin egen charm och det är ett stort plus! Men den här filmen var i 3D och jag skullle vilja ha lite mer 3D effekter, men lite effekter fick man iallafall.

På grund av att den är lite mild i 3D så drar det lite ner på betyget. Den här filmen får fyra av fem ugglor av mig på grund av sin charm, skratten och familjevänligheten.

Praoen utförs i Södertörns friskolas fall i årskurs sju och åtta, men i de flesta skolor så utförs den bara i årskurs åtta. Praoen pågår i två dagar i sjuan och två veckor i åttan. Man kan välja helt valfritt var man vill praoa, bara man får arbetsplatsens tilllåtelse och underskrift. Det är ett stort plus och dessutom mycket rimligt eftersom man i det verkliga arbetslivet har möjlighet att söka vilket jobb man vill.

Jag tänkte berätta lite om min prao: Jag praoade på en djuraffär i farsta centrum. Det var väldigt roligt och jag fick möjlighet att göra många arbeten som man kanske inte får på alla praoplatser. Det var alltifrån att städa akvarier, ställa upp varor och dessutom pricka av varor.

Så praoen är alltså en möjlighet att få testa på det man vill göra i framtiden. En liten skjuts i de svåra valen och en möjlighet att också visa ansvar. Detta tycker jag är är väldigt viktigt. Så nu är det bara att vänta tills nästa praoperiod, i åttan. Den tror jag kommer bli lika spännande och lärorik som den här.

Matematik, snart ett minne blott?

Skolverket har i tysthet genomfört undersökningar om hur mycket matematik som används i verkliga livet och resultaten är läskiga.

Matematik används i princip inte alls!

Hur mycket matte har man inte pluggat i sitt (relativt sett) unga liv? Nu visar det sig att det, i princip, var onödigt. Det är bara några få procent av Sveriges yrken som har någonting med matte att göra över huvud taget. Däremot använder över 75 procent datorer i sitt jobb, minst en timme varje dag! (och 100 % av Sveriges skolungdomar använder datorer minst en timme varje dag).

Nu är det också meningen att dessa datoranvändande högstadieelever ska få professionell datorundervisning. Man vill börja så fort som möjligt så alla lärare i matematik ska få en sju veckor lång intensivkurs i att använda och undervisa om datorer. Kursen är planerad att hållas under sommarlovet på alla Sveriges högstadieskolor och en mängd datorexperter och pedagoger är engagerade i det här projektet.

Från och med höstterminen år 2012 kommer matematik inte längre att finnas på schemat, medan datorkunskapen tar över och alla mattelärare får byta ämne. På lärarhögskolan ska det också undervisas i många nya ämnen. Utöver den nya datorundervisningen kommer också undervisning i kinesiska för att vi från och med år 2015 även ska kunna få undervisning i det nya världsspråket. B-språken tyska, franska och spanska stryks från schemat, även här har undersökningar visat att endast 7 % av sveriges högstadie- och gymnasie-elever har nytta av sitt B-språk senare i livet.

Det kommer, såklart, fortfarande finnas möjlighet att studera både matematik, tyska, franska och spanska, men dessa ämnen kommer inte längre tillhöra kursplanen och de kommer definitivt inte att vara viktiga för att bli godkänd. Går man på högstadiet kommer man dessutom kunna söka sig till speciella föreningar om man har intresse i ämnena. Sen kan man söka en speciallinje på gymnasiet för att studera matematik, för det finns ju såklart de här få procenten som faktiskt fortfarande använder matematik i arbetet.

”Vi förväntar oss faktiskt att även dessa få procent kommer att minska, troligen är matematiken ett utdött koncept inom tio år.” (ett citat från en TV-intervju med en anställd på skolverket)

Det känns lite som om världen hamnat på sniskan, jag har alltid gått runt och trott att matte är så viktigt. Men tydligen hade jag fel, dessa undersökningar stämmer faktiskt, tro det eller ej. Det är synd, för jag är mycket duktigare på matematik än på att använda datorer. Men det kanske kommer att förändras nu? Det får framtiden utvisa!

”Det känns som om jag har ett hål i huvudet där allt mitt lugn och förnuft långsamt sipprar ut. Och där ondskefulla tankar kan ta sig in obehindrat.” ur Hål i huvudet, av Jenny Jägerfeld

Boken handlar om 23åriga Minou. Hennes pojkvän dumpar henne och det förstör hela hennes värld. River ner alla väggar runt omkring henne. Hon vet inte vart hon ska ta vägen.

”Förvirrad, olycklig och trött drar Minou till Spanien för att få perspektiv på livet och börja om på nytt. För det är väl så man gör?”

Boken handlar om att komma över sorg. Och att hitta glädje. Det finns massor av människor i boken som känns som om de kunde vara på riktigt. När jag läst ett tag blir jag ganska trött på Minous lidande. Det kanske är elakt av mig, men det är inte roligt att läsa om någon som bara röker och dricker och tycker synd om sig själv och går runt och undrar vad det är för fel på henne. Men det är just vad den här boken handlar om.

Det är en jättebra bok!

Det som är bra med boken är alltså inte handlingen utan människorna, perspektiven och detaljerna. Den är välgjord, välgenomtänkt. Livets handling är inte så himla spännande alla gånger. Det kanske är därför vi läser böcker (och ser filmer och spelar datorspel…) För att ens egna liv kanske inte är så spännande alla gånger. Huvudpersonen har ett precis lika tråkigt liv som du – Grattis, du är inte ensam! Och boken är verkligen jättebra och definitivt läsvärd!

Vet du vem Joseph Kony är? Trodde inte det.

I flera år har Kony kidnappat barn. Han tvingade flickorna till att bli sexslavar och pojkarna till soldater. I många av fallen har han även tvingat barnen att mörda sina egna föräldrar.

Invisible Children, organisationen bakom videon, har ett projekt de lät uppmärksammas genom sociala medier. De ska den 20 april ’sprida ordet’, stora affischer ska sprida sig i städer världen över och göra Joseph Kony känd. Och inte för det han har gjort är bra utan snarare för att det är dåligt.

Organisationen säger att Kony klarat att göra detta i så många år för att han gömt sig och ingen vet vem han är. De vill göra honom känd så att han kan stoppas.

Men  videon och projektet de håller i är under kritik. Invisible Children har bland annat tagit en för stor del av pengarna som skänks själva. Kony ska också ha varit verksam för många år sedan, och organsiationen stödjer den Ugandiska armen (när Kony inte längre ska finnas i Uganda) som använder sig av ungefär samma taktik som LRA (Konys organisation).

Jag tycker detta ska uppmärksammas. Även om Invisible Children kanske inte är den mest pålitliga organisationen i världen har den fått stöd från bland andra den amerikanska regeringen. Detta är ett projekt jag stöder, för Joseph Kony HAR gjort allt detta och han ÄR faktiskt etta på listan av världens mest efterlysta och farligaste brottslingar och det här kan vara en väldigt stor chans att fånga honom.

Vad tycker ni? Videon kan ni hitta här: http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc

Den här boken vet jag att jag aldrig kommer att glömma. Man får en känsla av att TV och media kan gå väldigt långt  för att få en bra TV-show. Om man tänker på de teveprogram som finns nu som t.ex som big brother, liksom vad är det för ett program? De stänger in personer i ett hus för att de ska göra så många dumma saker som möjligt och en åker ut varje vecka. Det är inte ens roligt! När man har läst den här boken förstår man. Det är inte kul att vara med i ett sånt program. Det kanske verkar kul i början men när man väl är där är det hemskt. När de som gör programmet börjar tycka att det blir för tråkigt att titta på skickar de in massa monster eller gör så att det blir jättekallt inne på arenan. Boken gör så att man förstår hur långt de är villiga att gå för ett bra program. De bryr sig inte alls om hur deltagarna mår. Och inte heller att de bara är barn.
Jag tycker att karaktärerna i boken är bra. Det handlar ju för det mesta om hjältinnan Katniss. Hon är en bra och trovärdig karaktär. Ibland kan jag tycka att hon går lite för långt och är lite överdriven. Hon gör ofta ganska små saker till stora. Men jag tycker att Katniss är en bra huvudperson, hon är stark och man vill verkligen att hon ska vinna.
Peeta är pojken som tävlar från samma distrikt som Katniss. När man läser boken känner man sig lite sorgsen för hans skull. För att man vet att det kommer att gå bra för Katniss, men det kommer inte gå lika bra för Peeta.

Den här boken är bra skriven och har bra handling. Man vill läsa nästa bok så fort när man läst ut den första. Jag ger den fyra ugglor av fem.

Nix är en japansk utbytesstudent som ska komma och bo i Soon Mi’s familj. Men han beter sig väldigt mystiskt och verkar inte veta något alls om japan. Och utan att de riktigt förstår hur det gått till dras Soon Mi och hennes bästa vän Nin in i en värld full av mystiska varelser och underlig svensk mytologi.

Vem är människa och vem är sagoväsen? Vad är vanliga skolproblem och vad är mystiska händelser kopplade till den andra världen? Och vem är egentligen Nix?

Den svenska mangan Oblivion High är fascinerande, spännande och rolig. Jag har inte läst särskilt mycket svensk manga, men alla de serier jag läst hart varit mycket bra och Oblivion High är inget undantag.

”Manga” är japanska och betyder ”tecknade serier” – vilket är precis vad det är. Det är japanska tecknade serier och kan handla om i princip vad som helst. Samurajer och ninjor slåss mot robotar och rymdvarelser är inget konstigt, det kan handla om magi och fantasyvärldar lika gärna som vanliga gymnasieelever. Inget är omöjligt. Och jag tror att det är det som får miljontals ungdomar, barn och vuxna världen över att fascineras av manga.

Oblivion High är tecknad av Nina von Rüdiger och handlingen är skriven av Johanna Koljonen. Mangan utkom på grund av olika konstiga omständigheter först i Finland, men utkommer nu på svenska och jag rekommenderar starkt att man försöker sig på att läsa den, även om man normalt inte läser manga.

Handlingen kretsar nästan enbart kring svensk mytologi och svenskt skolliv, så den är lätt att förstå för folk som inte är insatta i Japansk kultur. Dessutom är det en väldigt intressant och spännande historia och den är full av roliga karaktärer.