Förrådd av Harry Potter

7 december, 2016
Av

Jag låg och stekte på en solstol under en grekisk gran. I poolen framför mig guppade lojt några överviktiga belgiska pensionärer som nog låg väl inom riskzonen för hudcancer.

Den dagen, 23 juni, präglades av en absurd känsla; nej, det var inte det faktum att jag nyss blivit medveten om grekiska granars existens. Källan till denna känsla kom från de små figurerna på min mobil: de tjattrade snabbt på en “posh” brittisk dialekt om Storbritanniens framtid, om pundets fall och premiärministerns avgång – med andra ord, “brexit”.

Du har förmodligen sett titeln och tänker nog: “men Kerstin, vad har Harry Potter med brexit att göra?”. Faktum är att han faktiskt är irrelevant för brexit. Anledningen till att titeln är som den är finns i min hjärna.

Harry, Ron och Hermione spelade en stor roll i min uppväxt, likaså Sherlock och svart te med mormor. Vad har dessa gemensamt? – ett land. Storbritannien. Jag antog att atmosfären skulle vara lite mer magiskt där, lite livligare.

Jag besökte London när jag var liten och upptäckte att, chockerande nog, så var det ej ånglok som rullade in på perrongerna. Men den mysiga känslan bevarades ändå (jag förlät ångloken).

Alltså ledde detta till att jag låg på den där solstolen med en grekisk gran som sällskap, svettandes under medelhavssolen och kände mig förrådd av Sherlock Holmes och Harry Potter. Självklart inte bokstavligen, utan snarare av en idé jag hade, en bild jag målat upp i mitt huvud.

Ironiskt nog blev jag senare skadeglad över det som Brexit orsakat Storbritannien, tänkte: “ha ha, där får ni vad ni förtjänar!”. Jag var som en pensionär som både förfärat och förundrat ger med sig till sitt expressen-beroende varje kväll. Dock smått skadeglad istället för förfärad.

Pundets fall kändes som karma, bankernas planer att flytta från London ledde till tankar som: “det där väntade du dig inte, Nigel Farage” och hopp om att Skottland skulle bli självständigt; inte för att jag spontant blivit skotsk nationalist, nej, det skulle helt enkelt vara underhållande att läsa britterna bråka om det i YouTubes kommentarfält.

Missförstå mig inte: brexit tog inte upp hela mitt liv och jag hatade verkligen inte England, men det kändes en gnutta personligt och som ett svek.

EU var och är i grund och botten ett fredsprojekt som skapades efter andra världskrigets slut. Att 52 procent av alla britter övergav det gjorde ont, inte bara för EUs byråkrati, utan för alla påverkade – likaså britter som andra européer -. Brexit var en fråga som låg nära hjärtat för många.

Jag läste en insändare i den brittiska online tidningen “The Telegraph” från en polsk kvinna. Hon beskrev utgången som ett misslyckat äktenskap. Ett äktenskap som genast givits upp istället för att åtminstone försöka återfinna “kärleken”. Hennes oro framgick i slutet som en fråga: “vilket budskap sänder detta till våra barn? Att ge upp utan att försöka?”.

Det får mig att undra hur framtiden ser ut. Med växande nationalism, ett skämt till president på andra sidan Atlanten och ett fredsprojekt som av vissa lämnats vid gatukanten för att ruttna. Vi får hoppas att andra världskriget inte kommer spelas på repris.

Även fast 52 procent av Storbritannien gav upp om EU, och även fast det kändes som om Harry Potter högg mig i ryggen och trots min okunskap inom botanik så kommer förmodligen allt gå bra. Eller inte (förhoppningsvis lite sämre för Storbritannien!). Länderna som EU nu består av behöver helt enkelt anställa en par-terapeut och hoppas att det äktenskapet som EU är håller.

Hejdå, Lill-britannien!

 

Comments are closed.