Min favoritterrorist

16 juni, 2016
Av

Under de senaste månaderna har terroristattacker präglat media, du har utan tvekan slagit på TV:n och upptäckt en hel nyhetssändning dedikerad till terrorattackerna i Paris, flygplatsbomberna i Belgien och skjutningar i USA. En annan del av vardagen är de små notiserna på kvällsnyheterna som handlar om terrorattacker i Turkiet – de är nästan lika vanliga som inslagen om missnöjda pensionärer och av-pixlade politiker; självklart är dessa ”nyheter” också viktiga, men frågan vi egentligen borde ställa är varför vi, det svenska folket, favoriserar vissa terrorister över andra?

Silhouette of soldierI livet måste man sortera – man måste avgöra vad som är viktigare, vad som är värt mer: på alla hjärtans dag är de här rosorna lite billigare, fast arbetarna lär ha hemska förhållanden, men då kan jag spara pengar… etc. Det valet gör nyhetssändningarna, dagstidningarna, kvällstidningarna och bloggarna.

Geografiskt sett är Frankrike närmare Sverige än Turkiet. Problemen i Ankara känns avlägsna och helt enkelt inte som ens eget problem. Men USA då? Sist jag kollade ligger det en bra bit bort…

Var du över fem års ålder den elfte september år 2001 minns du nog dagen då två flygplan kraschade in i Twin Towers. Du var nog rädd då, undrade om Stockholm stod näst på tur; det handlar inte bara om geografisk närhet utan även kulturell. Medelsvensken kan nog placera sitt vardagsliv lättare i en förort till New York än i ett hus utanför Ankara.

Problemet med den här prioriteringen, bortsett från det uppenbara, är att medlidandet skalas av – om du var där år 2001 och såg röken och elden svälja Twin Towers ökade förmodligen din medkänsla för människorna i byggnaderna. Det kan tyckas vara ytligt men det gör, på något sätt, attacken mer verklig. Nämner jag 9/11 så ser du rykande torn. Nämner jag terrorattacken i Ankara så kommer du nog inte vara säker på om en attack verkligen ägde rum.

Ännu en faktor är kvantiteten: pojken som skrek varg fick svar några gånger men efter ett tag tröttnade folk på att komma. En liknande effekt sker nu, skillnaden är dock att katastroferna ej är lögner.

Folk har sett så mycket bomber och så många svältande barn på TV att de blivit vana. ”Vi” har fått ”för mycket” av det. Men exploderande bomber i västvärlden tillhör ej vardagen, när det sker sprängs media upp i exaltation. Folk relaterar.

Detta kan låta som något det ej går att göra något åt – en sten kommer alltid att vara en sten.

Vad händer om man skulle börja behandla dessa attacker, attacker bortom väst som attacker i väst? För det första skulle tidningarna svämma över – en viss prioritering krävs: välj dåd som sker på olika ställen: låt attacken i Kenya fylla framsidan, låt sedan Turkiet få stå i rampljuset etc.

Många säger att medial uppmärksamhet är vad terrorister söker, och att ge dem det är som att mata steroider till en galen haj. Media kommer inte sluta rapportera nyheter (de borde inte sluta!) men då måste man rapportera likvärdiga nyheter likvärdigt.

 

Comments are closed.