Bidrag 4, Björnkullabladets novelltävling

2 september, 2015
Av

Här kommer det vinnande bidraget i Björnkullabladets novelltävling!

Det värsta som kan hända

“Okej, kom igen nu. Nu måste du berätta det. Det är ju inte direkt någon stor grej. Ingen big deal liksom. Jag menar vad är det värsta som kan hända? Ingenting kommer att förändras, de kommer att älska dig precis lika mycket som innan de visste. Suck, vem försöker jag lura? De kommer att mörda mig! Sedan kommer de väcka mig liv, för att kunna mörda mig igen… Aaaaaaaagh! Suck, men det är väl bara att vara optimistisk antar jag.” Moas tankar far fram och tillbaka när hon går mot sina föräldrars sovrum. Det är bara hennes mamma hemma. Hennes pappa hade behövt gå tidigare till jobbet, men det kanske är lika bra. Han skulle faktiskt kunna mörda henne. Moas mamma skulle dock inte mörda henne fullt ut. Bara lite. Det är alltså bäst att börja berätta för henne, eller? Det har Moa i alla fall övertygat sig själv om.

Moa har försökt så många gånger förut, men nu ska hon faktiskt säga det. Hon ska avslöja det. Hon behöver avslöja det. Om inte för sin egen skull så för Sarahs, för hur ska de kunna vara tillsammans om hennes föräldrar inte ens vet att hon gillar tjejer? Dessutom har hon lovat sig själv att hon skulle berätta för dem om hon någonsin blev kär på riktigt, fast hon kanske skulle kunna skjuta upp det lite till? Nej! Sluta. Hon är trött på att ljuga. Hon ska bara säga det snabbt. Som att dra av ett plåster. “Mamma, jag är lesbisk. Jag gillar tjejer som andra gillar killar.” Så skulle hon säga det. Snabbt. Enkelt.

Plötsligt avbryts hennes tankar av att sovrumsdörren öppnas. Det är hennes mamma. “Jag tyckte väl att jag hörde något här utifrån.Var det något du ville? Jag har lite bråttom”. Båda hennes föräldrar jobbar fast än det är helg. Som alltid. Mamma verkar ha bråttom när hon yttrar orden. Det kanske inte är rätt tillfälle att komma ut nu just nu? Jo! Säg det bara. Mamma börjar rota i sin väska. Hur kunde hennes mamma bli så perfekt och hon ett sådant misslyckande? Hon ärvde varken sin mammas skönhet eller smidighet. Eller hetrosexualitet. “Asså… jo, jag…. jag tänkte bara säga…” Hennes mamma tittar upp ur väskan, nu med läppstift på. Hon är stressad. Det syns. Kom igen. Säg det bara snabbt. Var plåstret. “Öhm…” Hon avbryts av mamma “Jag måste verkligen gå nu, men kan vi ta det senare?” “Öhm… aa. visst” “Vad bra, hejdå vi syns till middagen. Vi äter runt sex”. Hon vänder sig om och börjar gå. Neeeeeeeej!!! Moa vad gör du? Nu måste du berätta snabbt innan hon går. “ JAG ÄR GAY!” Skrek Moa lite för högt. Hennes mamma vänder sig om med en förvånad blick. “Va… vad sade du att du var?” Moa hade aldrig sett sin mamma så osäker förut. “Ähhh… Gay…. öhm… du vet typ lesbisk? Du vet när man gillar tjejer så som man egentligen borde gilla killar… Asså… Du vet typ… ” “Ja, jag vet av det betyder”. Avbröt mamma. “Är du säker?” Moa nickar. Mammas blick förändras och Moa börjar känna sig konstig. Borde hon inte känna sig lättnad just nu? För att hon har sagt det. Inga mer hemligheter? För det gör hon inte. “Hur länge har du vetat?”. Mammas röst skakar. “Jag antar att jag alltid vetat, men för tre år sedan var jag säker.” “Tre år. Lång tid.” Mammas blick flackar. Moa nickar. “Jag måste verkligen gå nu så, hejdå.” Hennes röst är frånvarande. Hon ger Moa en snabb kram, men när hon sedan vänder sig om för att gå, hörs tårar. Moa har fått sin mamma att gråta. Vilken hemsk människa hon är. När dörren stängs sjunker hon ihop till en boll och gråter.

Efter någon timme ringer Sarah. Moa svarar, Sarah är bokstavligen det enda bra med hennes liv just nu. Utan att överdriva. Hennes vänner börjar glida från henne och hennes föräldrar. Ja… De har inte den bästa relationen. “Hej gumman. Hur är det? Berättade du?” “Ja, jag… eller jag…” meningen avbryts av ännu en gråtattack.

De pratar i tre timmar. De pratar om allt som nyss hänt med Moas mamma och om hur det kommer att ordna sig. Hon vill ha Sarah hos sig, men hon är i Göteborg, som alltid. Distansförhållanden är verkligen sämst. Det hade Moa konstaterat för ett tag sedan, men nu växte känslan. Hon dränktes av den. Tänk att vara som Sarah. Så bekväm med att vara ute. Dessutom så vore det inte fel med hennes raka hår. Håret som går från nästan vitt till regnbågens alla färger i topparna. Hennes perfekta mun, näsa, ögon. Åh hennes ögon! De med den djupaste ljusblåa färgen som Moa någonsin har skådat. Det är som om hon vet alla universums mysterier och behåller dem i sina vackra ögon. Hon älskar Sarah. Hon smakar på orden och inser att de är sanna, hon älskar Sarah! Moa kan inte låta bli att le.

Klockan fem kommer mamma hem, men även pappa. Fan! Hur ska hon kunna prata med mamma nu? Men det är okej. Det är bara att ge henne tid. Det tar ofta ett tag för föräldrar att fatta. Det har internet lärt henne, men det enda sättet som de faktiskt kommer att kunna prata om det, allesammans är om hon även berättar för sin pappa. Det är i sådana här lägen som Moa önskar att hon hade haft ett stöttande syskon eller något sådant, men det har hon inte. Hon står ensam. Alldeles ensam, men hon lovar sig själv att berätta för pappa när de äter middag. Oavsett vad. Det spelar ingen roll vad som händer. Hon måste berätta det. Det spelar ingen roll om det kommer utomjordingar som för bort henne. Hon SKA berätta det. Om hon ska släppa lös allt kaos, varför inte få allt överstökat på en gång?

Klockan sex äter de middag. En lite mer spänd middag än vanligt, speciellt mellan mamma och Moa. Pappa verkar dock inte märka något. Efter en stund bryts tystnaden av pappas dova röst. “Vet du vad Anna-Lena berättade på jobbet idag?” Frågan var ställd till mamma, men när hon inte svarade så fortsatte han. “Jo, hon berättade om sin systerson som kom ut ur garderoben. Han var gay!” Moas ögon spärras upp och mamma tittar på henne för första gången sedan imorse, men pappa verkar fortfarande inte märka något och om han gör det så visar han det inte. “Vad gjorde föräldrarna då?” frågar mamma i ett försök att vara diskret. Det misslyckas. “Jo, de slängde ut honom.” Moa börjar drabbas av panik och känna hur svetten börjar rinna. Han fortsätter. “Ja, men vad mer finns det att göra? Ungjäveln var ju bög!” Moas panik växer. Hon börjar stirra intensivt på sina handflator för att inte börja gråta. “De kommer in och tror att de kan göra vad som helst. Att de är bättre än alla andra. Tjejer som låtsas vara killar och killar som låtsas vara tjejer. Ja, jag förstår inte. Jag menar hur ska det bli med världen egentligen?” Äntligen slutar han. “Men Petter…” försökte mamma innan han är igång igen. “Nej, men man måste visa att sådant här inte är okej! Annars sprider de sig som små löss.” Moa har aldrig känt sig så hemsk och blottad i sitt liv och hon har inte ens kommit ut till sin pappa än! Behöver hon verkligen göra det nu? Det här är definitivt värre än utomjordingar. “Nä fyfaan.” Fortsatte han. “Du umgås väl inte med sådana där Moa? Eller hur?” Moas hjärta stannar i några sekunder och hon känner mammas blick brännande i nacken. Paniken växer till något som hon aldrig upplevt förut. “Öhm… asså… nej. Nej, det gör jag inte” Hon skäms så att hon behöver titta ner i bordet och koncentrera hela sin energi på det, för att inte skrika rakt ut. “Det är bra. Nä, fyfan, de är överallt. Nu får de ju ingå i så kallade äktenskap. Som för att försöka låtsas att de är normala.” Plötsligt växlar någonting i Moa. Hennes panik blir till ilska och hon är inte längre sig själv. Hon är någon annan. En förolämpad lesbisk tjej, som riktade all sin ilska mot homofoben som satt framför henne.

“Eller vet du vad?” Börjar Moa.“Jag känner faktiskt någon som är gay.” Det ser ut som att pappa ska säga något, men Moa hinner före. “Min FLICKVÄN!” Pappa blir tyst i cirka en sekund innan han får ett utbrott “Så du menar du är….? Men för i helvete Moa! Du skämtar väl? För det är fan inte roligt!” Det syns att han försöker ge Moa ett chans att ta tillbaka det hon nyss sagt, men det vill hon inte. Hon har äntligen kommit ut efter år av oro och hon vill aldrig mer känna sig så fångad och patetisk igen. “Nä, jag skojar faktiskt inte. Jag är gay. Jag föddes gay och jag kommer att dö gay. Jag har till och med en flickvän som jag faktiskt råkar älska.” Någonting växlar plötsligt i pappas ögon. Han blir oigenkännlig “Men för i helvete! Som om du vet vad kärlek är.” hans röst har mer avsky än Moa någonsin har hört förut. “Du är 16! Du vet fan ingenting!!!” Sedan vänder han sig mot mamma. “Visste du om det här?” Mamma tittar ner i hennes händer. “Ja… men bara sen imorse!” Som om det vore något fel med att hon vetat utan att ha informerat pappa. Som om det är något fel på Moa, men det är det inte och det vet hon nu. Pappa vänder sig till Moa. Hans blick kall som is. “Du ska ut härifrån”. “Okej, jag går till mitt rum, du ska få bearbeta det här…” Säger hon innan hon avbryts av Pappa. “Nej… du ska ut härifrån. Du ska fan ut ur mitt hus! Du är inte längre min dotter.” Någonting spricker inom Moa. Hade han nyss sagt det där? Ja. Ja, det hade han. Wow. Hon trodde aldrig att hennes pappa skulle kunna säga något sådant, men det hade han gjort. Hennes ilska växer en sista gång innan det blir en blandning av panik och rädsla. “Jag har inte varit din dotter på jävligt länge och jag är glad att jag måste flytta. Jag ska flytta till Sarah och bo där. Där folk accepterar mig.” Tårar strömmar ner för hennes kinder. Hon ställer sig upp och börjar gå. Ingen stoppar henne.

/Eveline Sätterqvist

Comments are closed.