Bidrag 3, Björnkullabladets novelltävling

1 september, 2015
Av

Borta

Det var för mycket. Det blev allt för mycket. Han grät varje kväll. Varje morgon. Ångesten tog över honom, slog till honom som en vägg, värre för varje morgon som gick.

Han visste inte vad som fått honom in i denna härva och han visste heller inte hur han skulle ta sig ur. Det var som att få en karta men inte ha något ljus. Alla sa att det kommer att lösa sig eller att han skulle prata om det. Men ingen verkade riktigt bry sig ut över det. Han fick kramar och ”hur mår du?” varje dag, men ingen verkade riktigt vilja lyssna på vad han hade att säga.

Det vanliga svaret brukar vara ”bra, själv?” Men när han började prata om ångest stängde de av, de hade inte bett om ett långt svar, det var bara som en hälsningsfras. Ett vänligt och lite längre ”hej”.

Om man skulle gå tillbaka ett år skulle man se en lycklig kille. Inte en typisk film-kille i en amerikansk high school film, omringad av vänner som skrattar åt allt och lärarnas charmtroll.

Han hade sin bästa vän med sig, vid sin sida. Hon var det enda han behövde. Hon var rolig, men också ärlig. Om han hade gjort fel höll hon med, men det var inte på ett nedlåtande sätt. Hon var snäll, söt och visste precis hur han funkade. Det var hans Person. Hon var hans Person.

Hon hade varit borta på ett läger mitt i sommaren och sedan kommit tillbaka. De hade bestämt träff vid deras ställe, ett fallet träd mitt på en äng. Han hade väntat där. En halvtimme – hon var nog bara lite försenad. En timme – hon kanske har tappat bort vägen. Två timmar – hoppet fanns kvar. Tre timmar – hon kanske hade glömt bort.

När han kom hem var han blöt från regnet, men också sina tårar. Han frös, skakade. Smärta kände han, någon stack flera stickor i hans hjärta, fler och fler för varje sekund. Men hans fysiska kropp var bortdomnad.

När skolan började igen såg han henne i korridoren. Men hon gick med de tjejer de två alltid skrattat åt. The BB’s. The Basic Bitches. De kallade dem alltid det och skrattade. Nu var det hon som skrattade med dem. Han gick hem igen.

Det riktiga helvetet kom senare. Alla anonyma saker han fick över nätet.

Äckel jävla kossa. Fet e du. Fuck va ful. Gå och ta självmord.

De två hade alltid skrattat åt deras grammatiska fel. Men nu hade han ingen.

Det fortsatte och spreds över skolan, sedan kommundelen. Det kom överallt. Instagram, twitter, snapchat. Till och med i brevlådan.

Blickarna han fick från henne kände han igen. Det var vänliga blickar, inga nedlåtande. Hon tyckte synd om honom på det sättet bara hon kunde. Men de hjälpte inte. De fick honom att känna sig mer ensam än någonsin. Om hon ville trösta honom fanns han ju alltid hemma. Det visste hon mycket väl.

Han förlorade mycket vikt under perioden. Föräldrarna märkte inget, ingen märkte något. Sommaren blev sedan till höst, som blev till vinter. Det enda som ändrats var hans utseende. Påsar under ögonen och smal så att revbenen syntes. Håret var livlöst och platt, ögonen tomma och gråa istället för den blåa och livfulla färgen.

Dagen hans kropp och sinne gav upp satt han på deras ställe. Gräset var visset och täckt av frost. Det var en lördag. Snön hade inte kommit än men SMHI hade sagt att det skulle komma vilket dag som helst, men det hade de ju sagt i tre veckor.

Hans telefon plingade till. Den irriterande visslande från hans Samsung, standard som han aldrig brytt sig att byta.

Mamma: Jag är ledsen gubben.

Kvällen innan hade hon varit på en fest. Alkohol och droger ihop är ingen bra kombination. Det visste till och med hon. Men ändå gjorde hon det. Alkoholförgiftning, överdosering, koma, hjärtstillestånd.

Dimman som gled ur hans mun vid varje andetag saktade ner. Hans tomma kropp kände ett hugg men blev sedan tom igen. Tommare än innan. Han la sig ner på stocken och såg upp på himlen. Han sista hopp var borta. Kylan försvann och ersattes av ett inget. Han flöt, men han kände att han fortfarande låg stilla. Samma ställe. Molnen försvann snart och ersattes av en stjärnklar himmel. Stjärnorna är alltid vackra. De påminer om ensamheten, men hur den också kan vara riktigt vacker. Vi är ensamma vid första syn, sedan kommer någon från ett hörn av ingenstans. Vi är ensamma tillsammans.

Han log sorgset. Hon var en planet befolkad av glada och ömma människor, roterande runt stjärnan. Hon var hans Person. Hon var borta. Han älsk…

/Olivia Nordh

Comments are closed.