Bidrag 2, Björnkullabladets novelltävling

30 augusti, 2015
Av

Det svarta metallvapnet

Den hade funnits där, längst ner i byrålådan. Under de gamla kläderna. I alla dessa år har den bara funnits där. Så när han till slut hittade den tvekade han inte en minut.

En svart revolver, den han far fick av sin för många år sedan. Tyngden från de svarta metallvapnet ger honom en belåten känsla.

”Det är dags nu” viskar han till den. ”Inatt ska du gör den uppgift som alltid varit menad just dig.”

Han har alltid önskat att den här kvällen ska vara perfekt, in i minsta detalj. Han tittar upp från asfalten. Det är kallt, blöt och aningen blåsigt. Han kan ej hejda den suck som smiter från hans strupe.

De sa alltid att han en dag skulle göra det. Han trodde dem aldrig först men allt eftersom åren gick blev det mer klart för honom. Det var planerat från början, skrivit i stjärnorna. Han, den lilla människan som är han, skulle göra det.

När den övergivna byggnaden kommer i syn sprids den energi som finns inom honom. Men den lilla rösten i hans huvud, den som till hört hans mor börjar prata igen. ”Du tänker väl inte gå in där?” snäser hon åt honom. Det gjorde hon alltid. ”Och om jag ska det?” frågar han medans han närmar sig byggnaden allt mer. Månen lyser klart på natthimlen. Hans far är säkert nu så onykter han kan bli. ”Betrakta mig då ej som din mor längre”

Han himlar med ögonen mot den röst som han sedan länge slutat betrakta som hans mors.

Den gråa betongbyggnaden är nu som en jätte framför honom. Inget hade förändrats utom det nya klottret som ersatt det gamla, det som varit han, deras. Minnen sköljer över honom som den plåga de är men han låter dem ej stoppa honom från att gå in.

Tomma ölburkar, spritflaskor och smutsiga fimpar ligger utsprida på betong golvet. Bilder och ljud spelas upp som filmer medans han går och passerar de ställen där han fått dem från. ”Så det var hit du gick” säger hennes bittra stämma. Fast han hatar att säga de, att hon har rätt, så har hon det, för det var hit han gick.

Han hör nu deras röster. Ett blandat ljud av skratt, prat, sång och rop når hans öra. De är här, precis som förr, som alltid. Han gör sig redo för vad som skall göras nu. ”Ska du verkligen gör det?”frågar hans samvete. Han har frågat denna frågan flera gånger och har alltid kommit fram till samma svar. Ja.

Kliver in i den större salen som var en varm och fin plats en gång i tiden. Ser den grupp av människor som han en gång betraktat som sina vänner. Deras skratt skär sig i hans öron. Han har just dragit en av sina bästa historier. Den som han aldrig gillat, den som är om honom men det vet ingen utom vi.

Han går tyst närmare. Doften av kodeinet är färskt. Låter hans blick vandra runt bland dem tills en av dem upptäcker honom. Ger henne ett falskt leende och hon tystnar. Snabbt sprider sig tystnaden runt i rummet.

All fokus är nu på honom. Ingen säger något för de vet inte vad de ska säga. De väntar på att han ska ta det första steget, så han gör det. Han kavlar upp armarna på hans militärgröna jacka och låter det svarta metallvapnet synas. Panik sprider sig i rummet och de börjar röra sig mot utgången. Låter ett löst skott gå av som får alla att stanna till.

”Vi kan antingen göra det här på det enkla sättet eller det svåra”Den jävla kliché till mening som blivit utsliten i filmer och böcker, det är den mening han säger med lugn och allvarlig röst. Med revolvern gör han en gest åt dem att sätta sig ner igen. Han blir belåten när de väljer att lyssna på honom och ler glatt när han går närmare.

”Så trevligt att ni alla är här.” han tar fram några patroner och laddar det svart vapnet. Riktar den sedan mot personer han passerar. Deras rädsla är som ett bränsle för hon. De vet inte att de bara är hans publik.

En champagneflaska står ensam mitt på golvet. Han går fram till den, studerar den och tar sedan upp den. ”Ser ut som om ni firar något speciellt.” han viftar flaskan i luften. De dricker aldrig champagne utan någon anledning. Utan att tveka en sekund för han flaskhalsens öppning mot läpparna och låter det söta alkoholvätskan rinna ner för hans strupe. Det smakar en någorlunda dyrare än sorterna de brukar välja.”Ni har verkligen slagit till på stort.” En grön sak som svävar i luften fångar hans öga. ”Och ballonger också. Ni har slagit till på…”

”Kristoffer.” Hans röst är len. Lugn. Aningen orolig. ”Hur fan vågar han säga mitt namn efter vad han gjort” Tänker han. Han stirrar bara stumt på honom. ”Kris?”

”Håll käften!” skriker han hastigt. Han närmare sig honom snabbt och låter mynningen på vapnet vara riktad mot hans huvud. ”Jag vill inte hör dina jävla lögner mer!” Ilska är vad han känner och den växer. Han tittar inte åt hans håll, han tittar åt hennes. Hon, hon som ersatt honom. Hon som både är vackrare och bättre än honom. ”Du skulle bara vet vad han gjort mot mig.” snäser han åt henne. Till hans förvåning ser hon inte rädd ut.

”Du menar vad du gjort honom!” skriker hon argt mot honom. Hennes ord får han att skratta. Nu vet han varför han gillar henne. Hon är precis som honom bara dummare. Vänder tillbaka blicken mot honom. Han tittar inte på någon av oss. Han skäms. ”Vet du hur mycket du har sårat honom? Hur kunde du plåga honom så där? Har du inga känslor eller ditt monster?” hon ställer sig upp medans hon skriker. Tar några steg närmare honom. Han skrattar återigen åt hennes ord.

”Du vet väl att det inte är snällt att ljuga” säger han till honom. Han vänder sig mot honom men möter inte hans blick.

”Du vet väl att det inte är snällt att rikta vapen mot folk” säger han och reser sig upp. ”Kris, varför gör du så här?” Det irriterar honom, hans fråga irriterar honom. Han vet varför, han vet ju.

”Sluta spela dum. Du vet för fan mycket väl varför.” snäser han och tar bort säkringen på revolvern. ”Så du ska äntligen göra det. Vad tog dig så lång tid?” den fruktansvärda rösten i hans huvud böjar igen. Han är svaret, han! Han tar ett djupt andetag och börjar räknar sakta ner från tio.

Tio; alla stirrar stumt på honom och försöker klurar ut om han skämtar eller inte.

Nio; han andas in, andas ut, ”Sluta skaka”.

Åtta; tar en sista klunk av champagnen. Slänger flaska över ryggen och hör hur den krasar i väggen.

Sju; det känns kallare i luften men ändå rinner svett från hans hjässa.

Sex; de har nu förstått att han inte skämtar. En mix av uttryck i allas ansikten.

Fem; hon står och stampar i marken och säger något till honom men han lyssnar inte.

Fyra; han tittar på honom nu, rakt i ögonen. De där perfekta ögonen han en gång litade på.

Tre; stämningen är så tjock att man skulle kunna känna den. Hon skriker på honom, han stirrar på honom.

Två; ”Kris” mumlar han medan han tar flera kliv mot honom. ”Gör det inte.” Det här är slutet, Han känner det.

Ett; Han har väntat så länge på det här, nu äntligen så.

”kom igen, skjut bara” suckar satmaran i huvudet på honom och Han gör det.

Vi måste tyvärr avbryta kvällens sändningen på grund av broskartade nyheter. Statsminister Louis de Geer Jr har just blivit sparkade av sina egna ministrar.

/Saga Nord

Comments are closed.