Bidrag 1, Björnkullabladets novelltävling

28 augusti, 2015
Av

1…2…3…4 Go

“Hi, I’m me…”

- Gråter du?

Hon gick in rummet utan att knacka, in till mitt hemska tonårs rum i mina hemska tonårs dagar, år.

- Nej.

- Har det hänt nått?

- Nej.

Jag svarar som jag alltid svarat och jag undrar om hon är knäpp, för att förvänta sig ett nytt svar på sina frågor som hon alltid har ställt.

Ingeting som händer på scenen är äkta, om jag kysser någon… är läpparna av vax. Läpparna kysser mig tillbaka men jag känner ingeting. För det är ingeting. Det är på låtsas. Om jag dör… Jag är vid livet.

Människor är lögnare. Teatern är falsk, en lögn och vi älskar den. Vi hatar lögnare, vi älskar lögnen. Gördet oss till hycklare? Eller bara människor?

Min scen är det här golvet här, med en svartvit matta ovanpå. Som jag står på. Jag kan känna mattan mellan tårna och jag står framför en spegel. I spegeln ser jag mig, jag ser min kropp och jag ser mina tårar rulla ner för mitt ansikte. Tårarna som hon nu stirrar på och jag svär att hon hatar mig för att jag ljugit för henne.

Mitt blonda hår är kort och som han sa så ser jag ut som en pojke. Jag är en pojke. Jag är en flicka, det är därför jag har bröst och en fitta. Men jag har också en kuk om jag vill, det här adamsäpplet också.

Mina läppar är tunna och bleka.

- Tänker du på henne?

Frågar hon.

- Nej.

Nej nej nej nej nej jag kan säga det fem gånger till om du vill. Det är det enda svaret du kommer få ut ur mig. Jag kan inte svara annat. Jag kan inte.

“Because I’m me…”

- Prata med mig.

Varför gnäller hon? Borde hon inte vara glad över att slippa höra min jävla röst? Mina jävla ord och se mitt jävla ansikte!

- Nej.

Samma ord, samma monotona röst, samma jävla skit. Samma dag, samma jag, samma hon och samma jävla skit. Återigen.

Revbenen syns tydligt men min mage är tjock, mina lår är tjocka och jag har håriga ben. Håriga armar som en grottmänniska. Tunna armar. Avmagrat ansikte, med mörka ringar under ögonen.

- Jag finns här.

Jag vet kan du sluta göra det. Kan du gå, lämna mig, lämna mig, lämna mig nu. Försvinn men jag vet att när du gör det kom jag gråta mer. Så vad du än gör…gå inte.

Men hon går, hon suckar när jag inte samarbetar och går därifrån. Stänger dörren efter sig och jag ser mer tårar formas i mina ögon. Rulla nerför mina våta kinder och ner, ner så långt det går. Till pölar på golvet.

Jag är patetisk, tänker jag. Och det gör ont. Så jävla ont. Jag är patetisk. Jag hatar de där jävla orden. Men äkta iallafall. Men vem bryr sig om du är äkta, jag är ju inte känd. Jag är inte någon. Ingen vet mitt namn, vem jag är, hur jag ser ut. Klockan är mycket, hon har påpekat det. Självklart vet jag hur mycket klockan är, jag är inte dum. Och den är mycket. Ute är det mörkt, kolsvart, jag kan se det i ögonvrån. Ett sug bildas inom mig, jag vill ställa mig vid fönstret och kolla ut, jag vill se min värld, mina gator, precis som dom är. Kolsvarta, ensamma. När jag rör mig från min plats på scenen, golvet och mattan. Framför spegeln. När jag ställer mig vid fönstret och kollar ut. Det är det som är det farliga. När jag ser de tomma gatorna, så långt, långt ner. Det är så vackert. Och ett ingeting. Jag är ingeting. Ingeting. Ingeting. Jag finns, men ingen vet det. Så jag finns inte. Så jag öppnar fönstret och utanför snöar det. Stora snöflingar. Men det är ingen snö på marken. Jag sträcker ut ena armen och känner kylan bita i mig. Snöflingorna landar på min arm, i min hand, jag fångar dom. Det här är farligt, tänker jag om och om igen. Jag vet att det är farligt för inget av det här är äkta. Jag står på en scen. Om jag dör är jag vid livet.

Jag kliver upp till fönstret och står på kanten medans jag håller i mig så att jag inte ramlar, även fast det är planen, ellerhur? Tårarna rullar fortfarande på. Gråter jag för att jag någonstans vet att det här är slutet? Men jag är på en scen, de här tårarna är bara vanligt vatten och det här fönstret är para en kuliss. Snöflingorna är gjorda av pappersbitar och jag är en lögnare. Människor hatar lögnare, men älskar lögnen. Dom kommer älska det här, tänker jag när jag låter mig falla.

/Judith Forsström

Kommentarer:

  1. Bogdan - 29 augusti, 2015 06:17

    Jag skulle vilja läsa en till novell av Judith Forsström med titel ”Människor hatar lögnare, men älskar lögnen”