Klassfest i Budapest – del 2

16 maj, 2015
Av

Efter frukosten samlas hela klassen i lobbyn för att vänta på de ungerska eleverna som ska föra oss till skolan. Alla är nog lite nervösa, man vill alltid göra ett bra första intryck, och på engelska är det svårare.
Vi går igenom kvarter efter kvarter, skyndar över gatorna – jag tror inte invånarna i Budapest har förstått meningen med trafikljus. När man vandrar genom staden lägger man märke till de tydliga skillnaderna, mellan stadsdelarna.

När vi stiger in i skolan är det lite som att gå igenom en SL-spärr. I och med att skolan ligger mitt i stan använder de sig av ett system där eleverna har passerkort, och regestrerar sig varje gång de kommer och går.
Vi möts av en enorm trappa, men tyvärr får vi inte chansen att utforska de övre våningarna, vår väg leder till ett klassrum på bottenvåningen.

Först på schemat står det film! De ungerska eleverna har satt ihop en film, jag är dock inte säker på ifall den är speciellt till oss, men de kanske tyckte att det var lite roligt att skriva på ungerska. Vi kan fortfarande inte vara säkra på vad det stod. Efter filmerna blir det fika, och sedan speed dating. Om du frågar någon om hur de tyckte att det var att speed date:a ungrarna så kommer du nog få väldigt olika svar. Men för alla var det nog stelt i början, för vissa var det stelt även i slutet.
Folkdans är en term som skapar olika reaktioner hos olika människor, men eftersom vi är en klass med femtonåringar är det inte många som utstrålar glädje och förväntan när vi får reda på att det är nästa gren på schemat.

När vi dansat klart och njuter av att äntligen få släppa partnerns händer, visar några lärare och elever oss till en restaurang där ska äta lunch. Ryktet om att vi ska få pannkakor till efterrätt sprider sig fort och framtiden ser inte så mörk ut. Men när vi ätit vår gulasch och våra ungerska degnudlar, har vi och kockarna tagit för lång tid på oss. Pannkakorna uteblev och vi skyndar oss iväg för att återförenas med de ungerska eleverna.

Den mer än överfyllda spårvagnen tar oss till en ö som kallas Margaret Island – på engelska i alla fall – och efter att vi en lång stund njutit av och självklart filmat och instagramat ”The Musical Fountain” – en fontän som ”formar” sig i takt till musiken som spelas – fångar en grupp ungrare upp oss och berättar att vi ska på tipspromenad/skattjakt. Vi får en karta över Margaret Island och ett papper med frågor som vi ska ta reda på och besvara. Det är inte lätt att orientera sig i en ungersk park, det blir dessutom svårare när våra ”hjälpare” – ungrarna – verkar nästan lika borta som vi. En rolig sysselsättning på vägen blir att lära varandra ord som ekorre, gräs och träd – Mógúsh, Fu och Fa.

Väl på bussen på väg till nästa station får jag från fönstret syn på några välbekanta ansikten. Två av mina klasskamrater går fortfarande runt på Margaret Island, vi måste ha glömt att räkna in oss när vi i hast drog iväg till bussen. För det verkar ju otroligt att vi skulle glömt två av siffrorna. Från min plats ser det ut som de har det ganska bra. Trots det finner jag det säkrast att informera lärarna om hur det ligger till. De ungerska eleverna som våra vänner hade sällskap med verkade ha koll på läget, och efter ett tag återförenades vi. Det blev ett litet äventyr i sig.

Ett monument som Budapest är känt för är ”The Shoes on the Danube Bank”, föreställer hundratals skor uppradade på kajen vid floden Donau. De är en symbol för när judar under andra världskriget radades upp på kajen, och sköts efter att de tvingats ta av sig skorna. 

När jag går runt bland skorna får jag en klump i magen. Tankarna går i banor runt Hitler och nazismen och det fruktansvärda folkmord som ägde rum just här. Det känns väldigt konstigt att stå på en kaj, och veta att på samma kaj för ca 70 år sedan, blev flera hundra människor berövade sina liv. Vid många av skorna ligger det blomkransar och ljus, men det som utmärker sig är alla stenarna, i nästan varje sko finns en eller flera stenar. Även jag placerar en sten i några av skorna. Det känns viktigt. Det som starkast finns kvar i huvudet efter att vi lämnat platsen är de antal barnskor på kajen. Men av att bara se alla skorna och föreställa sig människorna som de tillhörde och deras liv ger ett märke som jag aldrig kommer bli fri från. –> (Detta är mina upplevelser och reflektioner av monumentet, andra kan ha upplevt det annorlunda.)

Det blir dags att ta farväl av våra ungerska vänner, och vi bär alla olika upplevelser av dagen, men jag är säker på att majoriteten haft det roligt.

En stor del av vår resa går åt till att äta mat. Är man tillsammans med en grupp av 24 tonåringar som ständigt klagar på sin hunger är det svårt för en lärare att säga emot när någon föreslår McDonalds. Eftersom att vi inte planerat något mer denna dag stressar vi inte, utan njuter av de ungerska hamburgarna (som smakar precis likadant som hemma). På väg tillbaka till hotellet är det någon som kommer att tänka på ett känt café som ska finnas i närheten, och trots våra fulla magar är det inte många som tackar nej när det föreslås att gå dit.

New York Café var en upplevelse i sig. Man kunde lätt tro att Ungerns kung – om det inte vore en republik – ofta hängde här. Det stora avståndet från golv till tak, pelarna med gulddekorationer borde fått en att känna sig som en kunglighet själv. Dock kände jag mig mer som ett litet barn som ständigt var i vägen för servitörerna när jag gick runt och beundrade allt. Utlandsresor ger en ofta perspektiv, på olika sätt. Och på New York Café förstod vi hur billigt allt var i Ungern. För på detta ytterst exklusiva låg priserna på ungefär precis samma nivå som en vanlig fika i Sverige kostar.

På kvällen hänger vi på varandras rum. Låtsas plugga, och pratar allmänt om allt som vi kommer att tänka på. Klassen är annorlunda under resan, vi kommer närmare varandra, och alla har kul. Att vi sedan går tillbaka till våra gamla grupper och vanor när vi kommer hem, spelar just nu ingen roll. Just nu är det denna resa som spelar roll, och vi kommer att njuta av den så länge den varar.

Comments are closed.