Klassfest i Budapest – del 1

7 april, 2015
Av

I oktober 2014 stack klass 9Gp på klassresa. En resa som gick till Budapest i Ungern, och bjöd på selfies, badhusschack, kvarglömda elever och lite folkdans. I en artikelserie framöver kommer tre av oss journalister skildra resan ur våra perspektiv, förhoppningsvis med lite användbart och ocensurerat material.

 

Måndag, 13 oktober

Idag bär det av, om fem dagar återstår endast ett minne. Känslan undgår ingen på Flemingsbergs station efter allt vi planerat, pratat om och samlat till sedan sexan. Trots den molniga oktoberdagen, tre år senare, tycks de flesta vara på gott humör. Det är måndag och vi ses klockan elva, lärare, några föräldrar och elever. Många har kämpat för att få ner de sista sakerna i sina handbagage, vårt enda bagage, och några elever fyller Markkos incheckningsväska med extra duschtvål som inte fick plats i den egna. Min väska är överfull med kameror.

Stämningen är svår att ta på. Alla är glada och förväntansfulla men förvånansvärt lugna, jag är inte van att se mina vänner resklara. Men vi hoppar raskt in i bilarna med föräldrar som kör oss till Skavsta flygplats (inget Arlanda här inte). Hos oss är resan på fullaste allvar. Vi ser det som ett bil-race och skryter om vår vinst inför de lagom imponerade klasskamraterna.
På vägen förbi ”tax-freen” förväntar vi oss lite tid att köpa godis, men till vår besvikelse anser lärarna att vi har för bråttom för att göra det. Det slutar med att vi står i kö en halvtimme tjugo meter bort istället, aningen missnöjda. Här finns inte tid för undantag och stress.

Flyget till Budapest tar ungefär två timmar, och väl framme forslas vi in i en buss som kör oss till flygplatsen. Helt plötsligt fångas allas uppmärksamhet av en alkoholpåverkad kvinna. Hon ramlar på asfalten, nedanför trappan till flygplanet, incidenten blir lite av veckans snackis. På vägen till hotellet slås jag av hur vacker staden är. Det slitna och gamla blandas med pompösa byggnader och pittoreska träd med bänkar under. Under veckans gång kommer jag inte bli besviken.

Taxibilarna släpper av oss vid hotellet, trots den stora och omoderna skylten på fasaden kommer vi ofta missa ingången framöver. Inne är det lågt till tak och inredningen går i färger som rött, brunt och beige. Det är kvällssamling med regelgenomgång näst på tur. Det ska vara tyst klockan tio. Och ”kvällsreflektion” var för sig efter varje dag. Trots att det kan tyckas onödigt är jag glad att jag förde resedagbok, det finns mycket roligt att se tillbaka på (till exempel att toaletterna på rummet inte hade lås). Det är även en stor hjälp vid resereportage som skrivs fyra månader efter resan.

Vårt hotell ligger i de distrikt 7, de så kallat ”mindre fina” kvarteren av Budapest. Mina tankar dras till Hungerspelen.
Regeln lyder i alla fall som så att går man åt höger, till ”badass-områdena”, blir man hemskickad. Tyvärr har vi inga uppgifter eller reportage från dessa kvarter även om vi journalister blev hemskt frestade att smyga dit om natten.

Vi går genom en park och fram till ett gathörn, där vi äter trerättersmiddag på en restaurang. Givetvis gulaschsoppa till förrätt, följt av kyckling och potatis till huvudrätt. Efterrätten kan jag inte beskriva, mer än att den inte faller de flesta i smaken.

Jag lämnas med en obeskrivlig känsla. Samma morgon hade jag mött upp min klass i Flemingsberg och nu sitter vi på en kokhet restaurang i Budapest, fnittrande och läskdrickande. Framförallt är det varmt ute, kanske 18 grader.

 

Tisdag, 14 oktober

Morgonen börjar med ett provisoriskt födelsedagsuppvaktande. Ellen fyller femton år och vi ställer upp oss några stycken, morgontrötta, och sjunger ”Ja må hon leva” vid sängkanten. Själva födelsedagsfrukosten är dock inte mycket att skryta med. När vi kommer ner till foajén finns där ett litet buffébord uppdukat, och bord och stolar i rummet intill. Framför oss ligger ljusa frallor och formbröd, smör i små plastförpackningar med ungersk text och en kaffe- och chokladmaskin. Även halvljummen äggröra, korv, vita bönor och diverse grönsaker står uppdukade. Första dagen blir för mig en ”prova-allt-som-finns-dag”. Morgonens lärdomar är att äggröran och den skivade påläggskorven inte får fler chanser på tallriken. Däremot är den vita paprikan en positiv överraskning för mig (smakar som vanlig paprika).

Dagens huvudaktiviteter är ett besök på Sveriges ambassad samt en tvåtimmarsbusstur med guide runt i hela Budapest. Så vi samlas efter frukost, utspridda i soffor, i hotellentrén för upprop. Jag tror inte det är en överdrift om jag påstår att just detta var veckans största utmaning. En procedur där varje elev får en siffra i bokstavsordning, noll till tjugofyra, och sedan ska räkna upp dessa i ordning utan lärarens hjälp kan vara svårt för ett gäng niondeklassare. Speciellt om man glömmer sitt nummer eller inte lyssnar.

Vi åker ner för långa rulltrappor och tar sedan tunnelbanan till en annan del av staden. Därifrån går vi till ambassaden och igenom en rolig säkerhetssluss innan vi får slå oss ner runt ett stort u-format bord. På väggarna hänger signerade blågula tröjor, och framför oss finns små skålar med brödbitsliknande saker i. Vi ser på varandra med ”får man ta?”-blicken. Ändå väntar vi på en anställd och frågar honom, det är klart vi fick ta.
Först kommer försvarsattachén Laci och pratar med oss. Han jobbar med försvarsfrågor (givetvis) och de försvarspolitiskt intresserade hamnar i intressanta diskussioner med honom.

Niclas har sin första dag på jobbet när vi hälsar på. Han berättar glatt om sin ”invigning” till ambassadör igår, där han fått ett fint brev från regeringen och i sin tur gett bort en Spotify-prenumeration till Ungerns president. Nu är hans uppgifter bland annat att hålla glamorösa luncher i sin villa, företräda Sverige i Ungern och ta emot skolklasser som oss. Jag frågar hur man egentligen blir ambassadör och Niclas berättar såklart hur man går till väga. Vi får till och med ta en selfie med honom, vilket totalt suddar ut mina förutfattade meningar om ambassadörer.
Efteråt äter vi lunch i restaurangen på ambassaden. Vissa av oss köper en efterrätt också, vilket är svårt att motstå när de kostar motsvarande tio kronor styck. Jag och en vän delar på en maskliknande efterrätt med grädde. Eller, hasselnötsspaghetti kanske är en mer korrekt beskrivning.

När det är samling och dags för bussfärd är vi två sist som vanligt och ingenting kommer att förändras under veckans gång. Som hängiven fotograf är det nämligen viktigt att nyttja all tid man har och komma precis i tid (något som stör lärare enormt).
I en abonnerad buss åker vi därefter runt i staden och besöker de största turistmålen. Budapest uttalas på ungerska ”Budapescht” och genom staden flyter Donau, vilken delar staden i två. Västra sidan kallas Buda och den östra heter Pest. I det yngre Pest besöker vi bland annat Raoul Wallenberg-statyn och hjältarnas torg, ett torg som är mest känt för Millenniummonumentet. Det är en kolonn med ärkeängeln Gabriel i spetsen, och statyer av ryttare samt fjorton statsmän som anses ha bidragit till Ungerns historia.

Buda är den äldre sidan av Budapest och i min mening den vackraste. Här åker vi i branta uppförsbackar, förbi grönska och gamla hus, tills vi stannar vid Castle of Buda (det låter mycket bättre än Budaslottet) och Mattiaskyrkan. Där strosar vi runt i solen, tittar på kyrkans färggranna mosaiktak och tar bilder ut över Donau med det spektakulära parlamentet på andra sidan.

På kvällen irrar vi runt i stan i jakt på en restaurang. När vi väl sitter på en indisk sådan, på en smal gata någonstans, tar det ändå en och en halv timme att få maten. Tack och lov för naanbröd. Sedan sprider vi lite svenskhet genom att sjunga ”Ja må hon leva” för Ellen inför förvånade gäster.

Tillbaka på hotellrummet hinner vi spela några omgångar poker innan det är läggdags. Imorgon ska vi träffa elever från ett ungerskt gymnasium och vi är nog alla lite nervösa och nyfikna.

Comments are closed.