Insändare: Det där med ätstörning

6 mars, 2015
Av

Livet med den objudna gästen.

IMG_5052Jag har fått höra så otroligt många gånger ‘det är väl bara att äta?’. Ja, okej jag vet hur man äter, jag vet att man skär maten med sina bestick, jag vet att man lyfter gaffeln och stoppar maten i munnen. Jag vet att man rör käken upp och ner i en takt så att maten sönderdelas. Det vet jag och jag kan. Jag kan svälja maten, jag vet hur man gör, men där kommer vi till det första jobbiga. Att svälja maten innebär att maten förs ner till magen. En anorektikers största mål är att hålla magen tom, så tom på näring som möjligt. Tanken om misslyckandet leds vidare till ångest. Kroppen fylls med en tom men hatisk fylld smärta som lever inuti ens egna kropp. Tankarna om misslyckandet gör så ont, då den enda utväg man har är att bygga upp nya mål som man ska uppnå som tröst och straff.

Då vi kommer till att bygga upp mål. Den blir aldrig nöjd, smärtan som lever inuti dig blir aldrig nöjd. Så fort du har uppnått ett mål sätter du högre krav, högre och svårare krav. För varje nytt krav man klarar blir det lättare för den att visa hur lite du betyder och den bevisar att du är svagare.

Huvudämnet i livet blir mat. Skolan förändras till ett enda matschema. Matten blir till mat, svenskan blir till mat, bilden blir till mat. På luncherna kommer du på undanflykter och bortförklaringar hela tiden. Tillslut har du använt alla bortförklaringar vilket leder till ett tillstånd då du inte bryr dig. Folk runt omkring dig ifrågasätter varför din tallrik är tom och det svar de får är ett otrevligt ryt. De andra ska inte bry sig. Hemma är allt bra till en början. Du har bra bortförklaringar vilket sedan leder till oro. Din familj försöker allt de kan för att hjälpa dig och det enda de får är ett slag i magen, en kniv i hjärtat och ett långfinger upptryck i ansiktet. Fast det är ju inte min mening, jag vill ju inte såra min familj. Den enda jag vill göra illa är mig själv. fast jag tänker inte på det själv, du tror bara att du är värd det.

Till en början använder man bara problematiken i samband med mat och träning, då det sedan går över till att det används som ett kontrollbehov till allt. Din hjärna kontrolleras inte längre av dig själv, utan av den där smärtan som lever i dig. Folk kommer med mutor och idéer som ”om du äter det här, får du göra det där”. så som man gör åt småbarn som inte lyssnar. Det används också i detta samband, men det finns ingen chans. Du kan försöka förklara hur farligt det är med denna sjukdom, du kan visa bilder på folk som levt som anorektiker som inte har klarat sina liv. Det enda svar du får av oss är att det är värt det. Är man sjuk så är man fast. Det som krävs för att bli frisk är den egna viljan.

Allt börjar oftast som ett kontrollbehov. Det kan börja så smått som att man vill trappa ner på godis som sedan går vidare till allt mer saker. Eller så kan det börja med ett behov av träning som sedan leder vidare till att fasta. Det finns ingen logik i vad man själv tänker och känner, det finns inte heller logik i vad dina nära säger heller. Du lever i en lögn. Du ljuger för dig själv, du intalar dig själv att det är det här du vill. Eller nej, det är inte DU som ljuger för alla, det är smärtan inuti dig. Det är smärtan som tar över alla andra tankar och dränker dig med hårda regler vad du inte får och får göra. Jag vet inte personligen vad jag vill kalla det för. Om jag vill kalla det för en smärta som lever inuti dig eller om jag vill kalla det för en demon. I vissa tillfällen skulle jag se det som en demon, men jag väljer att kalla det för en ondska. En ondska som är en smärta.

Du kommer aldrig att förstå. Jag kan förklara på alla sätt hur det är att leva med det här problemet. Det enda sättet du kan förstå är om du själv är eller har varit i samma sits. Jag minns själv när jag bestämde mig för att bli frisk, då jag kände flera som fortfarande var kvar i samma bana och det enda jag tänkte var att jag inte förstod hur de tänkte. Det är ju bara att bestämma sig att bli frisk, eller hur? Fast nej, det är inte bara att.

Sen vill jag också förklara för er alla där ute som har en ätstörningsproblematik och sitter och läser detta just nu: Alla slags ätstörningar är farliga. Det spelar ingen roll om du har fått diagnosen anorexi bulimi eller anprexi nevrosa eller om du kanske fått ätstörningsdiagnos. Bara för att rubriken inte är anorexia så betyder det INTE att du inte är sjuk. Tyvärr så är det så också att du kommer inte vilja inse att du är sjuk, vilket tillstånd du än sitter i så vill du inte tro det. Men en dag, en dag fina du, så kommer du komma härifrån!

”Ja, det är så jävla värt det. det är värt det att va nära döden. Det är värt det att ligga på kvällarna livrädd att man inte vaknar upp dagen efter. Det är värt det att inte få gå till toaletten med stängd dörr just för att du förtjänar inte bättre.” Så skulle du aldrig säga till dig själv, för människan är inte uppbyggd att tänka så. Det är inte DU som säger så. Det är inte DU som tvingar hungern att drunkna. Det är inte DU som sätter upp alla dessa sjuka mål. Som jag sagt förut, det är det som lever i dig. Den objudna gästen.

Av: Emliz Hammarberg

Kommentarer:

  1. Erika - 6 mars, 2015 22:23

    Jätteviktigt och bra skrivet, Emliz!

  2. Inez - 7 mars, 2015 19:52

    Jättebra skrivet Emliz! Viktigt och modigt att du vågar berätta.