Veckans krönika: Konsten att sudda bort sin värdighet

22 februari, 2015
Av

Ingen har någonsin förklarat för mig på vilket sätt man visar styrka genom att sudda på sin arm. Man bevisar inte att man är hårdhudad genom att sudda bort den från armen. Och varför är man ”bög” när man inte vill fortsätta mer?

Jag skulle vilja påstå att jag nästan aldrig tagit del av så kallade maktlekar, men jag fruktar att jag har för höga tankar om mig själv.
Jag förmodar att nästan alla barn som vuxit upp med den ständigt växande konkurrensen i skolbänken någon gång känt sig tvungen att visa sin värdighet. Att hetsen från klasskamraterna någon gång blev för svår att stå emot och man tvingas strypa sig själv tills man svimmar. Att sedan bevittna klasskamraten som inte vågar, blir trakasserad och utfryst, hur många kan då ställa sig upp och klargöra för resten av gruppen att detta inte är okej? Vågar man offra sin status när man äntligen vunnit den? Nej. Man måste följa spelets regler.

Det hörs på namnet, grupptryck, att trycket, pressen att göra något inte kan uppstå om man inte är flera personer. Sakerna man gör tillsammans med gruppen är aldrig något som man skulle komma på att göra hemma själv. Ingen skulle gå och driva hemma och plötsligt få idén att ”ja jag ska ta fram ett sudd och sudda på min arm för jag vill inte vara bög”. Den idén skulle aldrig dyka upp eftersom du inte behöver bevisa något för dig själv. Det är bara med hetsen från kompisarna som du är modig nog att trycka isbiten mot saltet på armen även fast den bränner. Eller är det bara när du blir hetsad av dina rivaler som du inte är stark nog att låta bli?

När man hör ordet grupptryck får man säkert en bild av en grupp ungdomar på fem till tio personer som hetsar varandra till olika saker. Som jag beskrivit ovan. Jag skulle vilja göra det klart att termen grupptryck omfattar en mycket större mängd händelser och lägen än just den klassiska bilden.

Vår ständiga uppkoppling bidrar till att maktlekarna får en större spridning. Olika ”challenges” och kedjebrev täcker nu för tiden våra sociala medier. Jag har aldrig riktigt förstått hur det fungerar. ”Jag nominerar Erik till att ”klunka” i sig ett stop öl på ett ögonblick, annars är han skyldig mig 500 kr”. Vad händer med Erik om han vägrar? Med förklaringen att han är minderårig och inte har lust att bryta mot lagen. Och personen som nominerade Erik, på vilket sätt ska han få Erik till att betala. Klarar han det själv eller kommer han att be om ”back up”?
På idrottens teorilektioner har jag lärt mig att varje gång man blir berusad påverkas hjärnans celler negativt. Problemet i dagens samhälle är att människor inte vet om att geléklumpen innanför pannbenet används till att hindra en från att ta dåliga beslut. Om man bara skulle sätta sig ner i två minuter kommer man komma fram till att det inte är en god idé att visa för hela världen hur snabbt man kan dricka en öl. För när man sedan någon gång i framtiden behöver en anställning – och det kommer att hända eftersom det är så vi försörjer oss i detta land – finns det en chans att din arbetsgivare väljer bort dig. För eftersom hen som arbetsgivare har många olika kandidater till arbetet kanske du som framtida alkoholist inte är det ultimata valet.
Men det är svårt att undvika. De sociala medierna blir till en stor grupp i sig, och som många säkert har upplevt är det lättare att uttrycka sig på internet än ”face to face” vilket i sin tur leder till att pressen blir ännu större på internet än i verkligheten. Internet är ett enda stort kontaktnät och du kan på Facebook ha vänner från alla världens hörn. Därför riskerar du också mycket mer om du inte antar utmaningen som du fått från James i Florida som du lärde känna på språkresan för tre år sen, än ifall utmaningen skulle kommit från din närmsta vän. För du vet inte hur James reagerar om du låter bli, och det finns en risk att du blir uthängd som ”the worlds biggest coward” och det vill du ju inte, eller?

Grupptryck behöver heller inte uppstå i stora grupper, eller i grupper överhuvudtaget. Det räcker med två eller tre personer som hetsar varandra. Jag tror att många tjejer har upplevt problematiken i att leka tre stycken. När jag var liten hade jag två tjejkompisar som jag alltid lekte med. Jag minns att det oftast var jag och en annan som gaddade ihop oss mot den tredje, inte alltid mot samma men det var alltid två mot en. När jag kom upp i mellanstadiet förstod jag äntligen innebörden i att tre är ett udda tal. Det går inte att dela sig för en blir alltid ensam. Man kan tycka att det inte borde spela någon roll i praktiken men det fungerade verkligen inte. Det fanns inget möjligt sätt för oss att leka tre på. Och när man som den tredje parten blev tillsagd att göra något åt de två andra hade man inte något val eftersom att man på det sättet blev en del av gruppen. Man förstod inte som nioåring att de två andra sysslade med exploatering. Att de utnyttjade den tredje personen i fråga för att ha roligt på personens bekostnad. Visst fanns det dagar då rivaliteten märktes mindre, men den fanns där.

Normer utgör ofta en stor del av ett samhälles sociala struktur. Det kan vara allt från att äta med kniv och gaffel till könsnormerna som ger killarna rätt att ta upp allt ljudutrymme i klassrummet medan tjejerna snällt får vara stilla och jobba.
För några år sedan spelade vi ofta fotboll på rasterna. Det var oftast flest killar, eftersom fotboll av någon anledning räknas som en ”grabbigare” sport. Delvis på grund av könsnormen och delvis på grund av min obegåvning inom sport drog jag ofta till med bortförklaringen, att jag var ”extremt” bollrädd och var tvungen att stå vid sidan och observera när de andra spelade. Den vanliga leken då var Rövning. En snabbgenomgång av rövning är att när man spelar fotboll, har alla ett visst antal liv som man på något sätt förlorar. Förlorar man får de andra skjuta varsin boll mot förlorarens röv. För att göra leken lite mer spännande la man ofta på det lilla momentet att personen som blir ”rövad” är bög om hen säger ”aj” eller på något annat sätt ger uttryck för sin smärta. För är någon bög blir ju allting med ens mycket roligare.

Härskartekniker är ett begrepp som syftar på att en eller flera personer utför olika manipulationer på andra medmänniskor, för att på ett sätt behålla sin position i hierarkin. Den norska socialpsykologen Berit Ås beskrev 1976 fem olika härskartekniker: Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, och påförande av skuld och skam. Dessa olika sätt att förminska en annan person är på ett sätt en mer vuxen form av grupptrycket och maktlekarna man ser i skolan.

För att minska rivaliteten i skolan så väl som i resten av samhället räcker det inte med att en person ställer sig upp och säger ”stopp”. För en person mot resten av samhället är lätt att tona ner. Om alla istället börjar använda sin geléklump till tänkande istället för att förlita sig på att gruppen tar de bästa besluten (för det gör den inte), så skulle jag vilja påstå att vi kommer att komma en bra bit på vägen i vår strävan efter det perfekta samhället. Då kanske skolungdomar lär sig suddets egentliga användningsområde istället för att använda det som tortyrredskap.

 

 

 

Comments are closed.