Garderoben

19 augusti, 2014
Av

Den första jag berättade det för var mamma. Men hon hade självklart redan märkt det. Hon gav mig en klapp på axeln och sa sedan åt mig att gå och tvätta. Pappa var inte lika tillmötesgående. Det var ganska väntat, han hatar allt men mest ”de där konstiga homosexuella människorna”. Honom bor jag inte hos längre.

Det är bara min familj som vet om. Alltså mamma och pappa.

Det är ganska ensamt nu för tiden. Det var längesedan jag gillade någon. Hade en crush som vi sa när vi var yngre. Nu vet jag inte vad jag ska kalla det. Allt har ändrats så mycket på två år.

Det som fortfarande är detsamma som innan är mitt lag. Fotbollen har alltid vart viktig. Jag har alltid haft nummer 7 på min tröja. En stor vit ”7” mot det gröna. Den har alltid vart min stolthet.

Igår gjorde jag ett avtal med mamma. Jag ska berätta det för mitt lag, de människorna jag trivs bäst med. Det var ett bra första steg. Hela den här berätta eller inte har gjort mig trött på senaste tiden. Psykiskt trött, vilket har orsakat fysisk trötthet. Idag är det exakt två år sedan jag berättade för mamma att jag är homosexuell. Att jag gillar pojkar. Att flickor är bara vänner. Jag är kille och vill ha en annan kille. Idag ska jag komma ut ur garderoben.

Men nu har jag en annan garderob att ta mig igenom med. Nämligen den framför mig. Som det väller ut kläder ur. Det här med att killar som är gay är väldigt noga när det gäller kläder… Det stämmer i alla fall på mig. Jag har ofantligt mycket kläder. Mer än mamma. Men så var det innan jag själv visste att jag tänder på killar. Som vanligt slänger jag bara in mina kläder och pressar igen dörren. Lagom till att jag är klar med den är det dags att cykla iväg till träningen. Mitt hjärta har bultat hela dagen.

Jag kanske ska vänta med att berätta… Nej, nej. Jag vill ha körkortet. Mamma betalar mitt körkort om jag gör det här. Kom igen nu! Du är ju för tusan 17, visa lite stake!

Så snabbt jag kan hoppar jag upp på cykeln och cyklar iväg, trots att mina ben känns som bly och mitt hjärta pumpar snabbt i takt med min andning, vilken är snabb. Och jag har inte ens börjat cykla… Wow, så lyckat. Det här kommer ju att gå superbra. Jo, visst. Det ska jag tro på. Fokusera på annat nu… Kom igen nu, leta fram någon som du vet distraherar dig. Ohh, David Beckham är mysig. Tänk om man såg ut som honom. Då skulle jag inte känna mig så ensam…

När jag är framme är jag helt inne på den välkända fotbollsspelaren, men det är dags att fokusera och mindre välkända fotbollsspelare. Som är ärthjärnor. Och har hur dåliga skämt som helst. Och för det mesta bara fjantar runt på träningarna. Men som fortfarande platsar i vårt lag. De är ärthjärnor som är förstående. De kommer inte att trakassera mig.

När jag var yngre, ungefär runt den tiden jag faktiskt erkände för mig själv att jag var gay, så var det självklart några mobbare som trodde likadant. Och som alla vet är ju mobbare inte snälla mot sitt offer – i detta fall mig. Blåmärkena var svåra att förklara för mamma. Jag har alltid – och kommer enligt henne alltid vara – mammas lilla pojke. Enligt mina mobbare var jag också mammas lilla pojke. Det var tufft hela skoltiden, det låg över mig som ett moln. Den enda stunden jag glömde alla problem och molnet dunstade bort var när jag spelade fotboll. Mina lagkompisar har alltid vart stöttande, även fast de inte vet var som egentligen hänt på min arm, där jag har ett ärr från en cigg. Eller ärret från ett jack i pannan. Men de frågar inte mer än nödvändigt. Det är skönt.

”Axel? Hallå?”

Utan att jag ens tänkt på det har jag gått fram till coachen. Jag hoppar till när han uttalar mitt namn och fokuserar sedan på honom.

”Yes”, andas jag, knappt hörbart.

”Du mumlar, är det något du vill få fram?”

Jag tittar ner på mina skakande händer och sväljer hårt. En kort nick och ett djupt andetag. ”Jag vill berätta något, inför alla under samlingen.”

Han nickar kort och vandrar sedan iväg för att få stopp på ärthjärnorna. Jag lunkar efter, hela jag är lite mer ihopsjunken. Jag känner mig mindre. Jag känner mig nedtryckt.

Under samlingen passerar tiden förbi för snabbt. Utan att jag vet ordet av det så står jag inför allas nyfikna blickar, bredvid coachen. Men en känsla av att jag kommer att spy. Och sedan svimma. Pinsamt. Väldigt pinsamt. Snälla, min underbara hjärna, stäng inte av mig.

Jag harklar mig lätt och ser runt på alla i halvcirkeln. Garderoben. Den där förbannade garderoben. Dags att hoppa ut från garderoben… Direkt ner mot ett stup.

Spring! Spring! Fly från det här!

Absolut inte. Var lugn. Andas.

Som om det kommer att funka… Det har det ju inte gjort tidigare. Spring medan du har chansen!

Nej! Stanna. Nu blir det annorlunda. Tyngden i bröstet kommer att försvinna, den tyngden du haft i månader. Stanna!

Fly nu för guds skull!

Andas, andas, andas. Andas. Andas…

”Jag är gay.”

Av: Olivia Nordh

Comments are closed.