Zombievirus och kärlek

7 augusti, 2014
Av

Leslie satt på hustaket med benen i kors. Hennes blick sjönk då och då ner på gatan som var fylld till bredden med bilar med stressade kontorsmänniskor på väg hem till sina kärleksfyllda familjer. Leslie uppfattade ett fläktande ljud, nästan som en helikopter. Ljudet kom bakifrån henne. Hon reste sig upp kvickt och mumlade ”Vad fasen”. Hennes blick höjdes och fästes på en svart helikopter, lik en hon hade sett på tv någon sen kväll. Hon fick syn på tre kostymklädda män som klev graciöst ut från helikoptern. Männen påminde henne allt mer om den där filmen hon hade sett med sin farbror. De stod med händerna knutna över deras bålar. Leslie höjde sitt ögonbryn åt männen.

”Vilka är ni?” frågade hon med sin klaraste stämma och tittade på männen. ”Det är inte relevant” sa mannen i mitten. Hans ansikte var sammanbitet och en smula kallt. Hans hår var mörkt, med ljusgråa stänk runt tinningarna. ”Okej, varför är ni här? På mitt tak?” frågade Leslie och lade hennes bleka armar i kors. ”Vi vill att du följer med oss” sa den mörkhåriga mannen som Leslie uppskattade vara ungefär trettio? De andra männen grabbade tag i Leslie och bar in henne i deras svarta helikopter. ”Det här är kidnappning!” skrek Leslie och försökte förgäves komma loss ur männens grepp. ”Nej” sa mannen högt. De andra männen lade ner Leslie i helikoptern och spände fast henne. Hon blängde sedan surt på männen som satt helt uttryckslösa. Den mörkhåriga mannen styrde helikoptern. ”Vi behöver din hjälp” sa han i hörlurarna som Leslie hade fått av de uttryckslösa männen. ”Ursäkta?” sa hon och försökte se vart de skulle, men det fanns inga fönster på helikoptern. ”Vart ska vi?” sa hon desperat, då hon kände att utrymmet blev mindre och mindre. Allt blev svart.

”Uppmärksamheten här, unga dam!” lät det från en högtalare i en stor ljus sal. Leslie reste sig upp från en brits, ungefär som den på sjuksysterns kontor. Leslie drog av en pappersklänning som någon sate hade satt på henne. Hon hade sitt linne och sina jeans från förut. ”Hallå?” ropade hon lätt då hon inte såg någon i salen. Leslie gick runt lite i salen för att sedan hitta en dörr. Hon öppnade dörren och fick se en lång kö. Alla i kön bara underliga kläder. Efter några sekunder märkte Leslie att det bara var kvinnor i kön. ”Ursäkta mig, men vad är detta?” frågade Leslie en bastant mörkhårig kvinna, ungefär, trettio? ”Vi, alla vi kvinnor i den här kön, vill bli anställda i regeringen.” sa kvinnan. ”Och vem är du?” tillade hon efter någon millisekund. ”Jag är Leslie” sa Leslie och log mot kvinnan. ”Vilken regering?” frågade Leslie och kände sig dum. ”Oswin” sa kvinnan. ”Oswin? Vem är det? Presidenten?” frågade Leslie. Kvinnan nickade och kön började röra på sig.

Leslie gick ut ur kön och började jogga framåt. När hon kom fram till stationen dit alla ville komma så grabbade något tag i henne. Den mörkhåriga mannen igen. ”Vart tror du ska?” sa han med sin mörka stämma. Han hade svidat om från sin mörka kostym och nu bar han en rutig skjorta med ett par svarta byxor. ”Kolla runt lite” sa Leslie och log brett. ”Jag vill ju ha lite svängrum”. Mannen suckade och drog med Leslie upp i en hiss. ”Varför är jag här?” sa hon och tittade upp mot mannen, som drog ett kort över en skanner och tryckte på en knapp och hissen började åka uppåt. Leslie hann läsa en sak på kortet och det var ”Samuel Oswin”.

Hon tittade på honom. Han hade gröna ögon och makalösa ögonbryn. ”Så, el presidente” sa Leslie och log brett mot Samuel. Hans mungipor åkte upp någon millimeter men sedan åkte dem ner igen i deras utgångsposition. ”Ska jag kalla dig något? Kanske Sam eller något?” frågade Leslie och tittade på honom. ”Sam blir bra” sa han och sneglade ner på Leslie. ”Varför behöver du min hjälp?” frågade hon och tittade upp mot hans ansikte. Han var ganska vacker när man tänkte på det, kanske var därför han hade blivit president. Han tittade ner på hennes ansikte, längdskillnaden på de två var enorm. Han tittade på hennes ansikte. Hon var blek och fräknig. Hon hade rött uppsatt hår och relativt mörka ögon för hennes resterande färger. ”Så?” sa Leslie och tittade upp på honom. ”Varför jag behöver dig är att, du är den ända som kan hjälpa oss ur den här knipan.” sa Samuel och tittade på Leslie. ”Vadå? Att alla där nere har fula kläder?” sa Leslie och flinade. ”Nej, det här viktigt.” sa han. Hissdörrarna öppnades och Leslie fick se en massa människor på rad. ”Vilka är dem?” frågade Leslie. Det var bara kvinnor i stridsmundering. ”Vart ska dem?” tillade hon och tittade upp på Sam. Han tittade ut mot alla soldaterna.

”Vart ska dem? Varför ska de slåss?” sa Leslie och fäste blicken på Sams halspulsåder. Den pulserade kraftigt. ”Ska jag berätta för henne?” tänkte Samuel och började smått få panik. Han tog tag i räcket som höll bort soldaterna från Leslie och Sam. ”Är du okej?” frågade Leslie och tittade upp mot Sam, som vars halspulsåder pulserade kraftigt och han svettades smått. ”Vi har råkat skapa ett zombie virus” sa han kvickt och tittade ner mot kvinnorna. ”Vänta, vad?” sa Leslie och tittade på Sam. ”Vi har råkat infektera sextionio procent av alla män i hela USA” mumlade han och tittade ner på sina specialbeställda skor från Italien. Leslie tittade på Samuel med ögonbrynen oroade. ”Varför behöver ni mig? Och vilka är ”ni”? ” frågade hon och hennes blick åkte ner mot räcket där Sam svettades och gled av från räcket. Hon grabbade tag i honom och drog in honom i hissen igen. ”Jag kan hjälpa er” sa hon och tog Sams kort för att kunna komma någon vart med hissen. Hon kollade på texten under knapparna. Det stod saker som testlabb, träningslokal och inspelningsstudio.

Efter ett tag fick hon syn på en knapp med en lapp under där det stod ”Kontor”. Hon skannade kortet och tryckte på knappen. ”Hur är det?” frågade hon medans hissen åkte högst upp i byggnaden. ”Okej” mumlade Sam och log snett. När de var framme vid kontorsvåningen så fixade Sam till håret och skjortan. Leslie flinade och gick ut ur hissen med honom. ”Så, vart ska vi?” frågade hon och gick med honom in i ett stort kontor. ”Ditt kontor?” frågade hon och tittade runt i kontoret.”Yes” sa Sam och pillade på lite papper. ”Fint” sa Leslie. ”Vad ska jag hjälpa till med? Faxa papper?” tillade hon och log mot Sam. Han tittade ut mot staden. Alla höga skyskrapor snuddade de vita molnen mot den rosa himlen. Sam tittade på Leslie och log smått.

”Nej, du ska stå i fronten” sa han och tittade på hennes mörkgröna ögon. Leslie rynkade pannan och tittade på honom, vad i helvetes a han? Att hon skulle stå i fronten? Leslie förstod ingenting. ”Vänta va?!” sa hon chockat. ”Fronten” sa Sam och tittade på henne. Han tog ett steg tillbaka för att vara säker. ”Fronten på vad? Dem där?” sa hon och pekade mot hissen. ”Ska jag slåss mot zombies?” nästan skrek Leslie. Hon kastade ner allting Sam hade på sitt skrivbord. Sam greps av panik. Han slog till henne över kindbenet. Leslie svor till och vände sig om. ”Nej, nej, nej. Det var inte meningen” sa Sam och tittade på henne. Hon sjönk ner på golvet och hennes tårar rann ner för hennes kinder. Han strök hennes kind. ”Förlåt” mumlade han. ”Hur kan du ens göra så? Trodde ni att det skulle övertala mig om att slåss mot zombiesarna?” sa hon och blängde på honom. Hennes kindben började bli blålila av smällen. ”Jag vet inte..” mumlade Sam och tittade ner.

”Du har ingen jävla rättighet att bestämma över mig! Du känner inte ens mig! Vet du ens vad jag heter? Gör du det?” sa Leslie och reste sig upp. Hon tog raska steg mot dörren. Sam reste sig upp efter henne. ”Hörru” sa han och tittade på Leslie när hon gick ut genom dörren.

Hon började jogga ner för brandtrappan och fick höra ett skrik några våningar ner. Hon ökade farten och i hennes ögonvrå syntes en kropp.

En livlös, blek kropp. Leslies blick reste sig upp mot anletet. Det var hennes farbror. Hans vanligtvis brunbrända ansikte var gråblekt. Leslies ögon började tåras. Hon böjde sig ner mot kroppen och hon smekte hans kind. Den enda person hon kunde lita på. Den enda person som någonsin hade förstått henne, på riktigt. Leslie reste sig upp och sträckte upp ryggen. Hon tog sin farbrors AK 47a, som han hade runt halsen. Hon hängde den över sin axel och började jogga uppåt. Hon såg en massa kroppar på de våningar som hon sprang förbi. Hon var nästan framme vid högsta våningen, Oswins våning. Hon slog upp dörren från nödutgången och fick se Samuel stå i fönstret, redo att hoppa. ”Oswin!” sa Leslie högt och sprang fram till fönstren. ”Jag hjälper dig.”

Av: Alexandra Liedgren

Comments are closed.