Flickan & Juliet: En kort skräckis

30 juli, 2014
Av

- Hon gråter, sade Flickan.

- Hon gråter, sade Flickan igen.

Varför gråter hon?

Varför är hon ledsen?

Vem har gjort henne ledsen?

Flickan tittade upp från sina händer, som tidigare hade täckt hennes ansikte. Hon tittade upp på mamman som satt i en soffa framför henne.

Är hon galen? Varför pratar hon med ett lik? Hon är galen, eller hur mamma?

Flickan tittade undrande på mamman, där hon satt på en blodröd matta på golvet. Det flickan dock inte förstod var att mamman var ju…

- Varför svarar du inte?

- Varför?

- Varför…

- Varför!

På distans kunde man se Juliet stå och iaktta dom, Flickan och hennes mamma, fascinerad. Detta band mellan mor och dotter hade alltid förbryllat Juliet. Juliet kunde inte låta bli att hånle lite, eftersom hon tyckte att det var skrattretande hur Flickan var så enkel att bryta ner.

Dock så förstod inte Flickan att hela denna situation var ett av Juliets mästerverk. Hon visste knappt vem Juliet var, men det skulle hon bli varse om snart nog…

Flickan stod framför spegeln, i 4 dagar hade hon fått stå ut med Juliet. Och nu orkade hon inte mer. Bara någon som levt med Juliet skulle förstå. Flickan grät, det verkade som det var det enda hon hade gjort efter sin moders död. Vilket var förståligt såklart. Och inte blev det bättre med Juliet där som plågade henne dag efter dag. Flickan minns inte exakt hur Juliet hade kommit att bo här med henne, hon hade bara vaknat upp en dag och då var Juliet där.

Spegeln i badrummet som Flickan stod framför hade lite svårt att avgöra vem av dom som den skulle visa, det verkade finnas lika mycket av båda. Så spegeln visade både. Ibland syntes dock Juliet mer än Flickan, och ibland var det tvärtom.

Juliet log sitt groteska leende med de vita tänderna, blödande tandkött och torra spruckna läpper. Juliet var stolt över det hon hade skapat på så kort tid. Flickan var helt nedbruten och skör, fast skör hade nog Flickan alltid varit.

- Vet du vad? frågade Juliet och stirrade in i Flickans ögon genom spegeln.

- Vad? Flickan fruktade vad hon skulle få höra.

- Du är död.

Juliet skrattade.

- Nej

- Jo, det ser ut så iallafall…

- Om jag är död vad är du då?

- Jag är ditt samvete, sa Juliet glatt.

- Jag är inte död, och du är inte mitt samvete. Du är min pest, min egna alldeles speciella pest.

- Man tackar. Men jag skulle snarare se mig som gud… och tyvärr har jag glömt dig. Hur går det förresten, att hantera din mors död? Inte så bra sist jag kollade.

- Tyst

- Du var helt galen när det skedde! Du förstod inte ens att du var du eller att det var din mor som var död.

- Sluta!!

Flickan började gråta igen, hon lyfte upp händerna till ansiktet och man kunde se efter en kort stund hur tårar började droppa ner från händerna ner i handfatet som var under spegeln.

- Eller vad? Vad ska du göra?! Du är svag, och patetisk. DU ÄR INGET! Tror du verkligen att stå och gråta hjälper dig. Skulle tårarna föreställa din superkraft, dränker folk genom att börja böla!

- DRA ÅT HELVETE!!!

Det var första gången Flickan höjde rösten, och första gången hon använde litet hårdare ord. Juliet sken upp. Hade Juliet lyckats bryta upp Flickans fina fasad? Hade hon äntligen lyckats krossa Flickans förstånd? Det verkade som det. Men lika snabbt som Juliets leende kom så försvann det. Flickan höjde något som skulle förstöra det som Juliet kämpat så hårt med att få. En liten flaska, som innehöll något som skulle avsluta det lilla liv som Flickan levt… Och det som Juliet precis hade börjat på.

- Vad gör du?! NEJ!! Du kan inte göra så här!

- Faktiskt så… jo tyvärr kan jag det, sa Flickan och halsade innehållet.

Nu var det Flickans tur att le, nu hade hon vunnit. Nu skulle hon kanske äntligen få ro. Sakta men säkert började Juliets spegelbild tyna bort… Det sista Flickan fick se och höra, Juliets sista skräckslagna skrik och hennes ansiktsuttryck när hon insåg att nu skulle hon dö… Och Flickan tänkte, nu är jag lycklig. Och sen föll hon till badrumsgolvet.

Av: Judith Forsström

Comments are closed.