Resan till Bangladesh

28 maj, 2014
Av
1382963_10151620598457413_225713481_n

Bild tagen av Maria Glawing

Långt härifrån i södra Asien ligger ett land som heter Bangladesh. Du har säkert hört talas om det. På Södertörns friskola har vi i några år haft kontakt med en skola där. I höstas åkte, för andra gången, ett gäng lärare dit, denna gång också med två elever.

Under denna resa besökte de tre olika skolor. Först Tanapara Primary school, på ca 240 elever i årskurs 1-5. Och så till en flickskola som var ungefär lika stor som Tanapara, med vad jag förstod det, gymnasieelever. De besökte också en byskola, på ca 30 elever (en klass) i olika åldrar, för dem som bor för långt bort för att kunna ta sig till någon annan skola. Södertörns friskola ska också vara med att bidra till att ytterligare en sådan byskola startas.

SAMSUNG CSC

Bild tagen av John Voldstad

Maria Glawing, SO-lärare i årskurs åtta, berättar att eleverna i Tanapara var glada, nyfikna och gärna ville hamna på bild. Tänk om eleverna i Sverige skulle vara så pigga på att lära sig saker i skolan, vilken skillnad på stämning det skulle vara då. Maria skriver i sin dagbok, som jag har fått förtroendet att ta del av, att hon också förväntades hjälpa till att rätta texterna, i skolan. Det är härligt att de fick ta del av så mycket!

Varje morgon var det en uppställning på skolgården, de flesta barnen har skoluniform, men det är inte obligatoriskt. Man sjunger nationalsången och hissar flaggan. ”Deras land är ganska nytt, 1971, så det inpräntar nog också en nationell stolthet”, berättar Maria. Jag frågar vilket land de tillhörde innan, och får svaret först Indien, och sedan Pakistan när Indien delades.

Byn Tanapara grundades som ett arbetskollektiv. Efter frihetskriget när många män hade blivit mördade av den pakistanska armén, som sedan drog sig tillbaka, behövde kvinnorna ett sätt att försörja sig på, och då startade de en textilfabrik. Denna fabrik besökte våra svenska vänner.

SAMSUNG CSC

Bild tagen av John Voldstad

För mig kändes det som en självklar fråga att fråga om arbetsförhållandet i fabriken. Eftersom vi precis har läst om industriella revolutionen och fabriker med giftiga kemikalier, och många dödsfall. Jag tänkte att det kanske skulle vara så i Bangladesh av den anledningen, men också för att jag vet om vad som finns i kläder nu för tiden. En annan tanke som kom till mig var sten-tvättning av kläder och hur giftigt det är. Men Maria berättar att de som jobbade i fabriken är delägare. ”Där har man tid att gå på toaletten, och de har möten varje månad, för att de har vissa mål som de har satt upp”. ”Barnarbete är förbjudet till exempel och de ska inte jobba hur många timmar som helst per dag, de gick hem på eftermiddagen”. Maria säger att hörselskydd hade varit bra, men att hon inte tror att det fanns några gifter eftersom att det är en ekologisk tillverkning. Fabriken i Tanapara är också den enda fabriken med fairtrade-stämpel i hela Bangladesh. Arbetarna har nästan dubbelt så hög lön som minimum-lönen, vilket jag tycker verkar ganska fantastiskt. Fabriken säljer tyger till hela världen, och man kan skicka skisser av designer, till dem som de syr upp.

Vad jag förstår det, så shoppade svenskarna verkligen loss i fabriksbutiken. Man kan nästan tro att det var därför de kom dit. Jag tycker inte att man ska klaga, kläderna var ju faktiskt närproducerade.

När jag tänker på Bangladesh så tänker jag U-land. Fattigt, naturkatastrofer, smutsigt, torka mm. Men när jag frågade Maria om hur det såg ut svarade hon att det var grönt och frodigt, och att det inte syntes att folket led av fattigdom ute i byarna. ”Det är klart att man såg att de inte levde i överflöd, men de var inte undernärda på det viset”. Maria säger att det var fler tiggare inne i huvudstaden, Dhaka, men att de antagligen skulle sett mer utav fattigdomen ifall de hade varit nere i slumområdena.

Matmarknaden var fräsch, och Maria berättar att guiderna hade sagt att det var deras Ica. ”Och här plastar vi inte in grönsakerna!”, citerar Maria och skrattar. Guiderna hade inte tyckt att det kändes bra att alt i Sverige var inplastat. Men eftersom att det i Bangladesh är närproducerat, kan man ju sälja sakerna utan plast. Här har ju varorna flugit över halva världen.

I Bangladesh är de flesta muslimer, och Maria berättade att man vaknade utav böneutrop, men att det annars inte märktes särskilt mycket. ”Det fanns ingen alkohol att få tag på. Alkoholbutikerna på flygplatsen var tomma”. I Bangladesh är det förbjudet att dricka alkohol, men är man inte därifrån är det okej. Moskéerna märktes inte så mycket, förutom fredagsbönen. Kvinnorna bär heller inte slöja, vilket många kvinnor i andra muslimska länder gör.

SAMSUNG CSC

Bild tagen av John Voldstad

”Vilka är dina starkaste minnen?” frågar jag sen. ”Det var nog när vi gick ner till Ganges”, säger Maria och får ett fridfullt uttryck i ansiktet. ”Floder… Det är nåt speciellt med dem”. ”Människorna också, de var väldigt trevliga”.

Man får sig en liten tankeställare när man ser vilka stora skillnader det finns mellan vårt land och deras. Vad är det man ska sträva efter? Hur bra är frukten och grönsakerna vi stoppar i oss? Är det okej att vara kräsen över mat? Hur kan man klaga på skolan när många i Bangladesh inte får gå till skolan alls? ”Det är bra att resa och få lite perspektiv på sitt eget liv”, säger Maria. Enligt hennes dagboksanteckningar hade hon själv lärt sig att leva tillsammans med ödlor, spindlar, kackerlackor och sängloppor. Jag själv tror att det är viktigt att få perspektiv och verkligen tänka över vad som är viktigt. Sängloppor kan ju inte vara värre än att inte gå i skolan.

Comments are closed.