Mirakelbarnet, del 2

14 april, 2014
Av

skoltidnigenJag hoppades för guds skull att mina kastanjebruna flätor inte såg lila ut i skenet från strålkastarna som de brukade, för att en hel församling, både unga och äldre, satt framför den uppbyggda scenen (bestående av svarta trälådor som djurmat fraktades med) och troligen stirrade förväntansfullt på mig. Den tjocka ögonbindeln sved och påminde mig både om att köpa en ny och att jag borde koncentrera mig.

Det var tyvärr inte speciellt lätt, hela dagen hade jag suttit på den höga stålstolen och gissat vad Mr Mcabrid tog för föremål från publiken. Dyra skinnväskor eller bomullskappor… ”Det är ett tenn-cigarettfodral från 1964, gjord i Nederländerna och…” mer hann jag inte säga förrän Mr Mcabrid slet fodralet ur mina händer medan publiken tydligt visade att jag haft rätt med viskningar som dämpade hurra rop. ”En stor applåd för mirakelbarnet!” vrålade Mr Mcabrid i grammofonen med en ton som bara används i affärssammanhang. Snopet drog jag av ögonbindeln och innan Mr Mcabrid hann öppna munnen sa jag: ”Den tillhörde en död släkting till dig. Din mamma, nej din mormor” räddade jag i sista stund när jag såg hur den lilla kvinnan i en grön dräkt (ägaren till fodralet) rynkade på näsan. ”Hon älskade dig, väldigt väldigt mycket. Det är jag säker på.” sa jag och log mot kvinna som inte kunde hålla tillbaka glädjetårarna. ”Tack så mycket, ja ännu en applåd för vår yngsta deltagare på cirkusen!” ljög Mr Mcabrid och log obehagligt.

Senare samma dag efter föreställningen när jag spelade schack med mig själv letade Mr Mcabrid upp mig.”Vad tror du att du håller på med, vad har jag sagt om att köra solo?” sa han. ”Såg du inte hennes ansikte?” undrade jag. ”Det spelar ingen roll ,förresten: Vi fick jobbet, vi kommer känna pengar!” sa han och gick ifrån mig med ett leende på läpparna. Efter ett tag förstod jag vad han sagt…

Comments are closed.