Hobbiten: Smaugs ödemark

25 mars, 2014
Av

smaugJ.R.R. Tolkien publicerade Hobbiten 1937, på tröskeln till andra världskriget , och hans bok fylls av en känsla av ett hot i världen. Jag får känslan av att Bilbo (Martin freeman), som har rekryterats för att stjäla tillbaka juvelen som kallas ”The Arkenstone” från draken Smaug, tar ett kliv tillbaka till förmån för dvärgarnas ledare Thorin Ekensköld. Men ju närmare det kommer desto mer tycks vittringen av makten gripa om honom.

Dvärgarna, hungrande efter att återvända till sitt hemland (nästan som judarna som vill återvända till det lovade landet). Jagade av orcher tar de skydd hos de motvilliga alverna under ledning av kung Thranduil (Lee Pace) som sätter dvärgarna i en fängelsehåla, som de lyckas fly från via vintunnor på de vita forsarna.

Jackson gör också sin egen Tolkien tolkning: alvvakten Tauriel (Evangeline Lilly), som ett kärleksintresse för Legolas (Orlando Bloom), men också dvärgen Kili (Aidan Turner). Hon är en stark självständig kvinna, en anledning till att Jackson kan ha skapat henne är att det finns så få kvinnor i Tolkiens böcker.

Draken Smaug, (Benedict Cumberbatch) är helt enkelt ett underverk. Han är helt enorm, med ett berg av guld, ett rakbladsvasst leende, andas inte flammor utan en eldstorm.

Jag måste än en gång dra paralleller till andra världskriget för när orcherna drar ut i krig på sina vargar och titelns drake själv vaknar och förebådar den eld som ska bränna människorna till aska – ja, då förstår man något av det mörkret som måste ha funnits där hos Tolkien när han på -30 talet skrev sagan om en förtrollad värld för att beskriva den ondska som då svepte fram över Europa.

Jag tycker att den andra filmen var bättre än den första. Det hände mer saker och man lärde känna fler karaktärer än i den första filmen. Första filmen var lite mer som en introduktion, det var då Bilbo hittade ringen och man började förstå att allt inte stod rätt till. Eftersom att det var början på äventyret hände det kanske inte fullt så mycket som man hade önskat. Jag tycker därför att Peter Jackson har gjort ett väldigt bra jobb med den andra filmen. Filmen är i sig ganska mörk och man känner hela tiden att ”snart kommer det hända något dåligt”, men ibland är det någon som säger något kul som lyser upp filmen. Jag tycker väldigt mycket om alven Tauriel, hennes energi och utstrålning är helt fantastisk, och genom henne förstår man verkligen att alverna inte är de snällaste och vackraste varelserna som finns. Man förstår att det finns ett mörker hos alverna, som man kanske inte uppfattat tidigare.

Om man ska jämföra Hobbit-filmerna med Sagan om ringen-filmerna, vilket knappt går om man är jag eftersom att jag älskar Sagan om ringen och inte skulle kunna tänka mig något bättre (halvt sant). I alla fall tycker jag att de två filmerna om Bilbo som finns har artat sig väldigt bra. De bygger upp för en spännande avslutning, samtidigt som de binder ihop med de tre första filmerna på ett bra sätt. För er som inte vet så utspelar sig Sagan om ringen-filmerna efter filmerna om Bilbo.

Den här filmen får 4 Ugglor av 5.

4owl

Av: Inez Sigvardson och Noa Nobuoka

Comments are closed.