När den man älskar är en tjej

16 februari, 2014
Av

Men vad fan Miriam. Fan säger jag. Sluta nu, seriöst. Bröst är bara bröst! Man ser dem överallt nu för tiden. Kolla på dig själv, äckel.

För att inte tala om då. Vart hon än vände sitt 16-åriga ansikte fanns bröst. Ben, armar och övriga kroppstillhörigheter ingick också förstås men när klassens tjejer satt topless i bastun är var en aning svårt att inte stirra. Vad blir det? Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio gånger två blir 18 bröst. Nej SLUTA!

Simtest hade det varit. Hon förstod inte vitsen med stå och huttra på bassängkanten iförd bikini, varva bröstsim med kallsupar eller duscha tillsammans med främmande människor. Det var inte så att hon skämdes för sin kropp, för överdrivet ful eller finnig var hon inte. Brunt lockigt hår, nästan svart, och varma bruna ögon. Mascara använde hon sällan eftersom hon ansåg att det inte behövdes med hennes långa och mörka ögonfransar, folk trodde ändå hon sminkat ögonen. Att täcka eventuella tonårsblemmor med concealer räcke gott och väl. Det var bara onödigt att bevisa något man kunde redan i andra klass, som att simma.

     – Hörni tjejer, fan vad jag hatar killar!

Det var Lova, trots att de var sexton år fanns en och annan fjortis som trodde att alla älskade henne. Men egentligen ville de endast få vara en liten del av hennes liv, en del av allt det roliga. En tystnad uppstod i bastun och en flertal sneda blickar riktades mot henne.

    - Ja, jag vet vad ni tänker. Men när jag faktiskt gör det, då gör jag det för att jag vill. Här i skolan är killarna bara äckliga som stirrar på mina melonas bäst de vill! Håller ni inte med om att man ska ha rätt att slippa bli utstirrad när man pratar liksom? ”Hallå, jorden anropar! HÄR är mitt ansikte!”

Lova ritade ut en cirkel runt ansiktet med fingret, som för att visa att hennes bröst faktiskt inte pratar. Rätt kul var det, men Miriam skämdes. Det var när Lova nämnde det där om killar som stirrar som en våg av ångest blossade upp inuti henne och med en rysning spred sig ut i varenda nerv. Hoppas ingen tittade åt hennes håll nu, att dölja känslor bakom en fasad av likgiltighet var ingenting hon lyckades med ofta.

Men vad ska man göra när det ända man vill är att hålla om, och älska någon?

Och bli älskad tillbaka?

När den man älskar är en tjej.

Och ni firade er första jul, gjorde geggamoja, lärde er läsa, köpte tamagotchis, fick era första betyg, och drack ert första glas tillsammans?

Theresa var populär på ett sådant sätt att hon blev vald till kamratstödjare. Snäll men ändå såpass snygg att man ville ta henne åt sidan och anförtro henne sina problem. Hon kunde dricka och festa loss, men spelade inte dum eller sårade med flit. Miriam avgudade henne för det, hur kan man vara populär men ha fötterna på jorden? Att ha henne som bästa vän gjorde henne inte mer populär, men alla respekterade henne åtminstone – ingen ville vara ovän med Theresa och det var priset man fick betala.

Theresa hade fyllt sexton år i augusti. Bara grejen, att fylla sexton. De är lika med att genomgå en förvandling, man blir cool, snygg och vuxen oavsett hur väl man i själva verket uppfyller de kriterierna. Och eftersom det inföll lagom till skolstarten och Theresas föräldrar var bortresta bjöd hon in hela klassen på hemmafest för att både fira hennes födelsedag och sista året tillsammans, sista året som 9B.

Alla hade kommit. Alexander och hans gäng (vilka likt en hund som aldrig släpper sin ägare med blicken ständigt följer varje steg Alexander tar, de har bergis bilder på honom uppsatta ovanför sängen), och Lova och hennes ”babes” som hon kallar dem. Fast ”älsklingar”, ”bitchar” eller i flera fall ”horor”, ”slampor” och ”svikare” förekommer minst lika ofta. Även de som inte tillhörde någon av de större gängen hade kikat in i alla fall en stund, sagt grattis och tagit några öl. Utifrån alla andras synvinkel hade hela spektaklet varit som fester är mest, dans, hångel och alkohol, men Miriam hade ägnat hela höstterminen åt att glömma den, den skulle strimlas till småflisor och sakta falla i glömska, helst brännas och virvla upp mot januarihimlen. Och sanningen var att minnena faktiskt bleknat en aning. Händelseförloppet hade sakta suddats ut och kändes inte riktigt verkligt längre, mer som en dröm man drömt för länge länge sen. Säkert var det alkoholen. Men känslorna, från den överväldigande kärleken till skammen och ångesten, satt som fastsvetsade i hjärnan för evigt.

Theresa hade kysst henne den kvällen, hon kunde bara inte förstå det. Inte ytligt och kallt som man såg fjortistjejer göra på Facebook, utan på riktigt; varmt och passionerat, som om det faktiskt betydde något. Klockan hade varit framåt midnatt när svett och andedräkt äntligen byttes ut mot småprat i soffan. Ett chips- och ölburksfyllt vardagsrumsgolv trädde fram. Theresa grep tag i Miriams en axel och drog sig vingligt upp på en av köksstolarna.

    - Attention please!, skrek hon med ett utdraget ”please”. Sista dansen, det blir tryckare! Kom igen nu då, upp och hoppa era jävla soffpotatisar! Hon var ordentligt packad, det hade hörts lång väg. Men de som stod uppradade längs väggen, flirtandes, hade inte tvekat en sekund utan gick förväntansfullt ut på vardagsrumsgolvet i väntan på att musiken skulle föra deras kroppar närmare varandra.

Resten slet hon upp ur sofforna och knuffade ut på golvet, sedan vände hon sig mot Miriam, försökte koncentrera blicken och sluddrade.

    - Du är så jävla bra Miriam, asså vad skulle jag göra utan dig!? sluddrade hon, samtidigt försökte hon överrösta musiken.

    - Ehm, ta..?

    - Äh, vad står vi här och babblar när det är tryckare på gång? Kom så dansar vi!

Så drogs hon ut på golvet och det var där det hade börjat. Miriam borde förstått från början att det var någonting speciellt med den här kvällen, Theresa skulle inte valt ”Hero” av Enrique Iglesias utan eftertanke, hon visste ju mycket väl att det var deras låt.

Till en början var det inte särskilt besynnerligt, Miriams hand lite försiktigt runt Theresas överkropp och Theresas runt Miriams höft och nacke. Theresa hade slutit ögonen och vaggat i takt med musiken medan Miriam haft svårt att samla tankarna som for runt i huvudet. Tankarna hon haft sedan dagisåldern.

Det hade verkat som om alla vuxna ständigt tystade ner hennes ord och åsikter, som tjej kunde man inte påstå att man var kär i någon annan tjej eftersom man ”var för liten för att veta sånt”, som det så fint sades. Sedan var det färdigtalat. Precis som att alla människor var heterosexuella från första början och homosexualitet bara var en onormal avvikelse från mängden. Att Theresa sa att hon var kär i Daniel var någonting som uppfattades bedårande gulligt av dagisfröknarna, medan Miriam blev nedtystad likt ett barn som avslöjat mammas födelsedagspresent i förtid.

Efter ett tag hade dansandet blivit mer intensivt och Theresas hand hade halkat ner och vilat runt Miriams rumpa, som börjat slappna av mer och mer. De hade vaggat tätt ihop till musiken och även om de dansat så förr var Miriam säker på, att detta vad på riktigt. Theresa älskade henne tillbaka på riktigt. Och just när det inte kunde bli bättre hade Theresa öppnat sina gröna ögon för att kärleksfullt se in i Miriams. Därefter gick det fort. Hon hade borrat in sina händer i Miriams stora hår och kysst henne utan tvekan. Dunkadet i mellangärdet fullkomligt slog en volt av känslor och förvåning men hon sansade sig snart. Nafsade henne lite i underläppen, nyfiket och trevande.

Men ingenting var som hon trott, ingenting hade i själva verket förändrats. Tillbaka i skolan fnittrades det vilt om helgens kyss och hon var som i trans, men de hade inte setts igen efter helgens ståhej. Kanske vill Theresa bara ha lite tid på sig att samla tankarna?, tänkte hon. När franskalektionen slutat gick de som vanligt ut och bort mot sina skåp, och för ovanlighetens skull stod Lova och hennes gäng där. Det syntes tydligt att de hade väntat på dem.

    - Jo asså… Är det sant att ni är ihop? Eller vad?

Det var den korta och blonda tjejen, snett bakom Lova. Miriam drog precis in luft för att svara att Ja, det är vi! När Theresa tog orden ur munnen på henne, trodde hon. Istället svarade hon

    - Vafan, varför skulle vi vara det?

    - Ni hånglade ju på din fest, hallå. Minns du inte det eller? Hela skolan snackar om det!

En nästan identisk tjej på andra sidan Lova, fast med brunt sönderplattat hår och tjurring i näsan svarade.

Theresa såg skeptisk ut.

    - Haha nej! Det var ju inte seriöst, fattar ni väl? Jag var ju full! Seriöst…

Hennes ansiktsuttryck tydde på att hon tyckte det var både bisarrt och skrattretande att påstå något sådant, för visst var det inte så, Miriam? Haha igen. Miriam stålsatte sig och kontrade

    - Vi? Ihop? Nej asså det var ju inte seriöst, fattar ni väl.

Och så drog gänget vidare, en aning missnöjda, och pressade säkert ut någon annan stackare på smaskig information. Men på de sekunderna hade hela Miriams värld raserat, även om hon från första början fattat att det aldrig skulle bli de. Det är konstigt egentligen, hur endast några ord kan spräcka den bubbla man levt i. Precis som på film, fast i verkligheten.

Men det är väl bara att acceptera. Hon kan ju fortfarande tjuvkika på de mjuka brösten hon aldrig kommer få känna på.

Kommentarer:

  1. Gun Lindqvist - 16 februari, 2014 12:37

    Olycklig kärlek är smärtsam vem som än känner den. Tack för en bra läsupplevelse Erika!

    • Erika - 16 februari, 2014 14:26

      Vad roligt att du uppskattade den, tack själv!