My Disney World experience

15 februari, 2014
Av

DSCN5978Under hela mitt liv har jag velat åka till Disney land i Paris. Reklamen före alla Disneyfilmer har verkligen satt sina spår. Nu vid fjorton års ålder har jag äntligen fått chansen att besöka Disney World i Florida, och hur underbart var inte det?

Så fort jag kommer innanför entrén ser jag att det står Let the memories begin med gigantiska bokstäver på vägg en. Jag blir så exalterad att jag nästan inte kan stå still, jag vill bara gå igenom tunneln som skiljer mig från hela Disney World. När jag väl är genom tunneln kan jag bara le för jag är helt säker på att det är det här som är paradiset. Mitt framför mig står en gigantisk julgran och Pluto som konstigt nog står på två ben tar bild med folk. Att han stod på två ben var inget jag funderade särskilt länge på.

Plötsligt hör jag Musse Piggs röst – eller Mickey Mouse som han heter här – och jag upptäcker att det pågår en show vid Askungens palats. Känslan av salighet växer sig bara starkare, och den kommer att fortsätta växa ännu mer under dagen. Det hörs att showen lider mot sitt slut, så istället för att stanna och titta, vandrar vi vidare mot Tomorrowland och Buzz Lightyear’s attraktion. Den går ut på att man ska skjuta med en laserpistol på en massa lysande lampor. I slutet av åkturen ser jag att min mamma har träffat 150 000 stycken och min egen poängtavla står bara på 1200. Men mitt goda humör försvinner inte för det utan jag går glad i hågen vidare till bergochdalbanan Space Mountain.

När jag väl sitter i ”rymdskeppet” börjar jag tvivla på om det här verkligen är en bra idé. Det är inte som en vanlig berochdalbana där man sitter två och två, utan man sitter ensam, en och en efter varandra. Nu är det i alla fall försent att hoppa av, skeppet börjar rulla och plötsligt är allt svart. Att åka upp och ner för backar i totalmörker är en annorlunda upplevelse, och jag kan inte säga att jag uppskattar alla rymdläten. Det känns som om jag är mitt inne i ett datorspel. Väl nere igen kommer jag på mig själv med att tycka att trots mörkret och neonljusen (som uppenbarade sig ibland) var det en spännande åktur.

Att bara gå runt på Disney World är en helt sagolik upplevelse i sig. Vart man än tittar ser man glada människor med Musse Piggöron. Och vart man än styr stegen kommer man fram till ett nytt äventyr, och man får chansen att följa med Peter Pan till Landet Ingenstans, och se hur spöken spenderar sin dötid. Du befinner dig i en helt annan värld och det enda du kan göra är att gå runt och njuta. Vinka lite till Nalle Puh som går för bi, le mot de små prinsessorna som helt plötsligt finns överallt, de gör makeovers på flickor i Askungens palats.

Walt Disney World Resort ligger i Orlando som man kan kalla nöjesparkernas stad, där finns bland annat också Universal Orlando Resort och Sea World. The Magic Kingdom öppnade 1971 och hade då ca 5500 anställda. Idag är det mer än 60000 anställda, vilket antagligen kan behövas eftersom parken har runt 17 miljoner besökare varje år, det är nästan Sveriges invånare gånger två. En sak som jag undrar är hur många av de anställda som är dansare, och hur dansarna orkar vara med i samma parad dag ut och dag in. Visst jag kanske är lite av en pessimist, men att se överdrivet lycklig ut och springa omkring och vinka är inte ett jobb som jag skulle önska mig. Jag är dock mycket tacksam över att dem finns, annars skulle den här upplevelsen inte vara hälften så magisk som den var.

De bästa attraktionerna är inte bergochdalbanorna, utan det är dem när man åker och tittar på saker. Till exempel The Haunted Mansion, ”den hemsökta herrgården”. Den är som jag brukar säga ”en skitcool upplevelse”, som spöktåget fast hundra gånger bättre. Inga läskiga monster eller något sådant, utan spökena som flyger omkring är hologram. Och jag måste bara säga att det verkligen är bra gjort. Allt ser väldigt verkligt ut, om man nu kan säga att spöken ser verkliga ut i verkligheten. De hoppar upp bakom gravstenar, och flyger runt i stora matsalar och är väldigt spöklika, den är nog inte riktigt anpassad för små barn, men är man i tio års åldern och uppåt så uppskattar man den verkligen.

En sak som många kanske inte vet är att Pirates of the Caribbeanfilmerna är löst baserade på en attraktion som finns på Disney World. Det är också en åktur där åker runt och bara tittar på saker. Du får nu se Tortuga (alla som har nördat filmerna förstår vad jag syftar på) på riktigt. Här och var dyker Jack Sparrow bakom gathörn och upp ur tunnor. Jack Sparrowdockan är den enda sak som är utbytt sen attraktionen först kom 1973. Nu är det en docka som liknar Johnny Depp. Jag blir så upprymd och glad av att titta på alla pirater som sitter och dricker rom, det känns nästan som om jag själv är med i filmen. Filmskaparna har verkligen gjort ett bra jobb med att efterlikna ”miljöerna”.

Höjdpunkten på kvällen kom tillslut. Musses julfirande som består av fake-snö, parad och fyrverkeri. Att få träffa mina barndomsvänner Nalle Puh, Nasse, Snövit och Peter Pan på riktigt får mig att känna att det här är den bästa dagen i mitt liv. Jag fylls av en sådan nostalgi att jag bara kan le, äntligen har jag fått uppleva disneyfilmsreklamen IRL.

Jag måste erkänna att jag har varit kritiskt till Disney World. Jag trodde att det skulle vara mest riktat till barn i mindre åldrar, vilket det kanske var lite eftersom det inte fanns några stora bergochdalbanor. Att jag kunde ha så fel. Bergochdalbanornas frånvaro var verkligen ingenting man bekymrade sig om väl inne i parken. Det var en helt magisk upplevelse och jag rekommenderar av hela mitt hjärta alla att åka dit.

Comments are closed.