Bland blod, svett och bårar

25 december, 2013
Av

20131125_135051 Såga i kroppsdelar, bädda sängar eller dricka varm choklad? Praoar du på ett sjukhus är arbetsuppgifterna allt annat än enformiga. Följ med mig under mina två veckor på ”sjukan”.

Klockan är halv två och jag har väntat hela dagen. Egentligen finns det inget att vara nervös för, de vill ju ha mig där. Men ändå sitter jag på bussen, läsandes igenom alla de papper jag har med mig och dubbelkollar att allt stämmer. Är jag inte sen nu? Har jag glömt något? Hur skulle jag gå nu igen?

”Det är som på film, där huvudkaraktären

sakta och drömmande går genom staden

och alla människor tycks passera så fort.”

Det inbillade självförtroende jag skapat hos mig själv minskar en aning när jag kliver in genom de stora dörrarna. Det luktar speciellt men jag kan inte sätta fingret på vad. Här inne har alla ett speciellt ärende, en uppgift. Patienter sitter på bänkar och väntar, anhöriga är på väg till diverse avdelningar, och vita rockar rör sig målmedvetet kors och tvärs över det som kallas ”Norra hallen”. Och där står jag, tjugo minuter tidig och har ingen aning om hur jag ska fördriva den tiden. Så jag går så långsamt jag kan och registrerar alla nya intryck, i hopp om att tiden ska gå fortare. Det är som på film, där huvudkaraktären sakta och drömmande går genom staden och alla människor tycks passera så fort. Precis så, fast mina känslor pendlar mellan förväntan och fullkomlig nervositet. Jag vet ju vikten av att göra ett bra första intryck.

De olika korridorerna benämns med namn som ”barngatan” och ”forskningsgatan”. Till min lycka är det tydligt och bra skyltat så jag hittar direkt till kirurgigatan och sätter mig på en bänk för att fördriva ytterligare fem minuter. När jag tillslut står utanför dörren till ortopedavdelningen är jag fem minuter tidig men jag kan inte vänta längre, utan trycker på signalknappen och väntar på att någon ska öppna.

20131125_132911Fullkomligt vilsen är vad jag är. Jag undrar hur långt i korridoren jag ska gå tills min handledare upptäcker en vilsen tjej, och förstår att jag är hennes elev. Det hade varit till hjälp att veta hur denna ”Harriet” ser ut. Som tur är hittar hon mig först och ”Harriet” får ett ansikte för mig. Nu gör jag allt för att minnas hur hon ser ut, en äldre kvinna med gråbrunt hår uppsatt med en hårklämma, gröna foppatofflor och en namnbricka med Nalle Puh, som även visar att hon är undersköterska. Namnbrickor kommer bli min räddning de närmaste veckorna, tack gode gud för det.

Patienten är någonting

farligt man inte får röra”

En annan tjej som också verkar vara praktikant sitter redan där inne när jag kommer. Hon är lite äldre än jag och verkar glad och självsäker, till skillnad från mig som står tyst och inte vet hur jag ska agera över huvud taget. Harriet säger att de alltid brukar börja med en rundtur för de blivande praktikanterna och hon visar oss salar, personalrum och utrustningsskåp men det är svårt att lägga allt på minnet. Vi får ett ombyte med sjukhuskläder var innan vi till sist åker ner till källaren. I omklädningsrummen är det lite kuslig stämning, vi får varsitt gnisslande skåp där vi lägger in våra kläder. Sedan säger hon att dagen är slut, så jag går lite snopen ut till Norra hallen, ner till busshållplatsen och tar första bästa buss hem igen.

 

Min första vecka som prao-elev tillbringar jag på avdelningen. Där får jag lära mig att ortopedi har med skelettet, senor, muskler och leder att göra, och avdelningen har tre sektioner; rygg, artros och trauma. På artrosavdelningen ligger personer som opererats för förslitningsskador i exempelvis knä och höfter. På trauma handlar det om benbrott och olycksfall. Ryggsektionen säger sig själv. Tyvärr finns det inte många uppgifter jag får utföra själv i och med att jag varken vet hur man gör, eller är utbildad. Därför följer jag Harriet likt en skugga och lär mig så gott det går, framförallt hygienrutinerna.

Hos patienterna (som nästan alltid nämns vid rumsnummer) råder klädkoden ”plasthandskar och förkläde” för sköterskorna, något som påminner mig om Jonas Gardells film ”Torka aldrig tårar utan handskar” där en sköterska blir utskälld efter att ha strukit bort en tår från en hiv-smittad man. Det känns som att avståndet mellan patienten och mig växer där jag står, patienten är någonting farligt man inte får röra. Men patienterna verkar inte bry sig minsta lilla och sedan förstår jag att plasten finns till för att främst skydda patienterna mot infektioner och inte oss, så egoistiskt av mig.

Jag skyller på mig själv, för vem vill

egentligen prata med en tyst praktikant?”

Värma mat, bädda sängar, svara på ringningar från patienter (när de vill ha hjälp med något), patientkontroller och journalskrivande tillhör de vanligaste sysslorna. Jag blir mer och mer avslappnad i Harriets och de andra sköterskornas närvaro även om det tar tid. Det känns ovant och konstigt att folk inte pratar mer än nödvändigt med mig, jag är varken ”en av dem” eller en ny tjej alla är nyfikna på. Jag skyller på mig själv, för vem vill egentligen prata med en tyst praktikant? Jag är så rädd att göra fel att jag till och med frågar ifall jag får ställa in min matlåda i kylskåpet. Men det är ganska kul på sjukhuset och patienterna är tacksamma för allt man gör. Det kan vara att hämta ett glas vatten eller öppna fönstret.

Några dagar i veckan jobbar jag dag, och några kväll (det ger många vuxenpoäng att kunna säga ”jag jobbar kväll”) eftersom de flesta undersköterskor har oregelbundna arbetstider. Harriet berättar att man till stor det får lägga upp sitt eget schema och bestämma när man jobbar dag, kväll och helger.

På fredagen är hon ledig och jag får då gå runt med undersköterskan Luisa. Hon har bruna ögon som ser pigga och lite busiga ut och jag blir glad när hon tar mig ner till ortopedmottagningen. Och det är här det roligaste börjar. Redan efter tio meter har jag hälsat på fler människor än jag gjort under hela veckan, alla glada och trevliga människor ger mig genast en släng av glatt humör och självförtroende.

Jag får titta på operationer där det

både sågas, borras och gås in med kameror.

Radiokanalen med ”jullåtar dygnet runt” spelas

samtidigt, vilket känns bisarrt. Men hemtrevligt.”

20131129_114045Den dagen får jag sitta med när Luisa tar emot patienter och även se hur en gipsning går till. Ute i receptionen finns modeller av knän och knäproteser att se och känna på, vilka fascinerar mig lika mycket varje gång. Luisa förklarar hur knän och höfter är uppbyggda, sedan får jag några broschyrer också. Det är lättande att slippa fråga om allting och känna sig i vägen, här nere finns mycket roligt och alla verkar vilja lära mig. Jag blir omhändertagen och känner mig faktiskt mer välkommen här än på avdelningen. När dagen är slut har Luisa till och med ordnat så att jag ska få vara med under operation på måndagen. Helgen tycks gå väldigt långsamt.

 

Den sista veckan tillbringar jag mest nere på mottagningsoperationen tillsammans med Björn. Han tillhör den äldre generationen bland personalen men är långt ifrån en tråkig farbror. Tvärt om, han är ingen knusslig person, utan skämtsam och härlig att vara med redan från början.

- Här får man sparka på väggarna!, säger han och sparkar på knappen som öppnar de automatiska dörrarna in till mottagningsoperationen. Det blir mycket sparkande under veckan och man tycks aldrig tröttna på det, så länge man vet åt vilket håll dörrarna öppnas och inte får dem i ansiktet förstås.

 Jag får titta på operationer där det både sågas, borras och gås in med kameror. Radiokanalen med ”jullåtar dygnet runt” spelas samtidigt, vilket känns bisarrt. Men hemtrevligt.

Alla sköterskor och operatörer är väldigt måna om hur jag mår och förklarar mer än gärna vad de gör under operationerna, vilket gör mina dagar lärorika och spännande trots att jag inte utför så mycket mer fysiskt än att stå hela tiden. Köra rullstol och bré mackor går dock bra.

 

Björn, 60

Björn, 60

Klockan närmar sig tolv och intervju samt lunch står på schemat. Som ett sista tack har jag tagit med mig kolakakor och bjuder personalen på mottagningen, som inte är sena med att fråga ifall jag bakat dem själv. Men jag erkänner att det är mamma, och medan vi smaskar i oss kakorna påbörjar jag intervjun med Björn. Han är sextio år och operationsundersköterska.

- Du får säga som Ronaldo: rik,

snygg och duktig! och Mats har

kommit med det klockrena svaret. ”

Han berättar att ”det berömda bananskalet” skjutsade in honom i sjukvårdsbranchen. Han började som sommarvikarie, sjukvårdsbiträde på stora operationen och hamnade på ortopeden efter han gått usk-utbildningen*.

- Det var någon gång på mitten av 90-talet som jag gick usk-utbildningen och då hamnade jag på ortopedoperation.

Vilka är dina vanligaste arbetsuppgifter?

- Ja, då på den tiden då jag jobbade på stora op** så dukade man upp operationen och man tog alla galler och det som skulle vara och öppnade, och passade på operationssjuksköterskan då. Så man är helt enkelt, vad ska man säga, länken mellan det sterila och det osterila. Enkelt uttryckt. Nu i dagsläget så är jag kanske inte så mycket med den operativa biten utan nu håller jag väl kanske på mer med det prya-operativa och den post-operativa. Alltså prya = före, och post = efter operation, tar hand om patienterna och ser till att de har det bra.

Jag frågar honom om han tycker han har världens bästa jobb, en fråga som gör honom fundersam.

-Världens bästa jobb…, han skrattar till lite. Ja det är ju en tolkningsfråga. Vad man värderar…

För dig?

- För mig är det väl så att, ja, jag trivs ju med det jag gör. Jo men det måste jag säga, det är rätt så trivsamt!, skrattar han. Kollegorna pressar honom lite med ord som ”Var ärlig nu!”och så börjar det skämtas om hur vi skulle byta namn på Björn i reportaget.

Vad är veckans höjdpunkt? Ja, arbetsveckans höjdpunkt alltså. Inte helgen!

Det flikas in med ”fredag klockan halv ett” (då de slutar) och ”måndag morgon, kom igen nu Björn”, och efter en stunds tänkande kommer han fram till att det kan variera.

- Ena gången kan det vara att man går hem tidigt på fredagen, det kan vara en höjdpunkt tycker jag. Men sen kan det vara kul att komma hit och se alla, man kan nästan ta på den kärleksfulla och godhjärtade stämningen som råder bland personalen. Jag tror inte de pratar om sånt här så ofta.

- En annan höjdpunkt är ju när man går vägen där nere och hälsar på sin gamla kompisar.                               

När jag frågar Björn om han någon gång tyckt att det varit läskigt på operationer, berättar han att nej, det har han faktiskt inte, och vi skrattar när han säger att deras valspråk är ”Blod, svett och bårar!”. Framför mig ser jag en panikartad akutmottagning där personalen springer hit och dit med bårar där personer ligger och sprutar blod. Något sådant har jag aldrig sett här. Och jag får det bekräftat när jag frågar vilka egenskaper som är viktiga inom sjukvård.

- Det är ju att i alla situationer försöka att behålla sitt lugn och sedan försöka se kallt på situationen.

Jag honom beskriva sig själv med tre ord, något som leder till många skratt. Han funderar en stund.

- Du får säga som Ronaldo: rik, snygg och duktig! och Mats har kommit med det klockrena svaret. Ett högljutt skratt bryter ut bland oss och det börjar spekuleras vilt kring ämnet. Därefter kommer kollegorna fram till att Björn är snäll, lugn och omtyckt, alltid glad och duktig på att sjunga.

- Det finns många ord att säga om Björn.

Jag avslutar min tid på mottagningen med en sista fråga.

Du har ju jobbat ganska länge, vad är skillnaderna mellan nu och då?

- Ja oja, det är en enorm skillnad. Utvecklingen har ju gått så väldigt fort. Som när jag började här, allting var enklare, då klädde man exempelvis alla operationer med tyg (det fanns ju inte papper). Det fanns inte så mycket engångsmaterial och apparaterna var mycket större och tyngre.

För mig var detta på stenåldern, jag kan knappt förstå att några av undersköterskorna på avdelningen jobbat som det i trettio år!

Sedan tackar alla för sig och åker hem till helgen, medan jag tar hissen upp till avdelningen och sätter upp några ljusstakar. Harriet har förberett papper i hennes fack som jag stoppar ner i väskan, sedan slår klockan tre. Då tar jag hissen ner till det kusliga omklädningsrummet en sista gång, byter om, och slänger kläderna i tvättkorgen utan att ha tagit nya med mig. Jag är kluven. Glad att få komma tillbaka till skolan och slippa stå så ryggen värker, men jag kommer sakna mottagningens goda gemenskap. Jag har lärt mig så mycket och fått en inblick i hur ett arbete på sjukhus fungerar.

Men framförallt: jag har fått bära sjukt snygga kläder!

*undersköterskeutbildningen
**operation

Kommentarer:

  1. Pontus - 5 januari, 2014 00:13

    Sjukt bra!

    • Erika - 5 januari, 2014 12:51

      Tack!