I pannlampans sken

11 oktober, 2013
Av

10mila-011_1720

“tjugoettnollåtta”… “pip”, “pip”, “pip”, “pip”, piiiiip”

Nu var det igång. fyra kilometer, orientering. Men det är ingen vanlig orienterig, det är natt. Alldeles mörkt ute, men pannlampornas sken lyser upp skogen. Okej, nu börjar det, längs stigen, byt till en mindre stig, över hygget, där uppe på toppen av berget, en liten lysande reflex, kontroll 1.

Nattorientering är inte orientering, det är nattorientering. Det är någonting riktigt speciellt med att springa orientering på natten. Det finns många duktiga orienteriare som är bäst i världen på dagen, men när det är mörkt är dem värdelösa. Nattorientering är speciellt, man har ett väldigt litet synfält och ser bara en liten plats som pannlampan lyser på.

Okej, kontroll 2, ner för berget, över mossen till stigen, följ den. Vik in till vänster, där är den till höger. Kontroll 3, ut till stora stigen igen. Byt stig och vänster vid nästa stigkors. Vänster och följ bcken, vid bäckens slut är nästa reflex.

Det är inte bara att springa lite och chansa på att komma rätt på nattorientering. Du kan komma långt utan för kartan, bara du och den mörka skogen. Kommer du fel har du ingen chans att läsa in dig på kartan igen.

Tillbaka längs bäcken, upp på en ny stig, över höjden och ut, lyser upp skogen tills jag ser reflexens glimrande. kolla kodsiffra. 76.

Nattorientering är mycket riskfyllt, tappar du kartan eller “pinnen” har du ingen chans att hitta den igen, pannlampan kan slockna för att batteriet är slut, på dagen finns det bra chans för att kunna springa vidare, men på natten finns det ingen chans.

Nästa vänster runt järnvägen, längs stigen, höger genom grönområdet, och där är femman. Ut till stigen, kolla kompassen, och banans svåraste kontroll väntar, hittar stenröste, ner till mossen, 6:an. Snabbt ner till elljusspåret, längs den till grusplanen, upp till toppen, sen ner, för skidbacken, där är nummer 7.

När man springer nattorientering tänker man på ett speciellt sätt, man gör inte på samma sätt som på dagen. Man måste vara mycket mer säker på vart man är, ofta följer man tydliga saker, som stigar eller bäckar. En bana på nattorienteirng är lättare, men det går inte fortare för det.

Snabbt till sista vid kyrkklockan. Kodsiffran? Nr. 100, som vanligt. Spurten, alla krafter som finns kvar, följer marchallernas ljus.

“piip”, blink, mål, slut. Klockan är lite över halv, halv tio, alldeles mörkt, men jag har redan sprungit i pannlampans sken.

 

Kommentarer:

  1. Inez - 11 oktober, 2013 20:34

    Den här artikeln var väldig bra Oskar! :)

  2. Oskar Forsberg - 13 oktober, 2013 21:12

    Ja, jag vet att den är bra Inez, det var ju jag som skrev artikeln! Vad hade du väntat dig?

  3. Erika - 18 oktober, 2013 17:33

    ”Asbra!”, tänkte jag skriva. Men det visste du ju själv ;)

    • Oskar Forsberg - 18 oktober, 2013 20:26

      Ja…