Blind under en dag

8 april, 2013
Av

Har du någon gång upplevt svårigheter med att gå av en buss? Skulle inte tro det. Men den där lilla paniken som kommer när du sträcker ut benet i ett försök att gå av och dörren stängs då? Det är obehagliga grejer det. Jag har upplevt det här, BLIND. Jag har förverkligat tanken ”Undrar hur det skulle vara att vara blind en dag i skolan?”, och nu ska jag dela den upplevelsen med er.

På bussen skulle utmaningen ta sin början och slut, jag fick bara ta av mig ögonbindeln när jag går på toa och efter idrotten (ja, jag duschar helst med full synförmåga och nej, det var kanske inget bra val av dag). När jag satte på mig ögonbindeln och utmaningen startade lade jag märke till många saker under halvtimmen på bussen. Det är väldigt mycket ljud överallt. Jag roade mig med ta del av människors i-landsproblem. Man lyssnar alltså mer när det inte finns något annat som kan stjäla uppmärksamheten. Även om jag i teorin kunde ana dettta innan, var det fascinerande att uppleva det på riktigt. Jag kände mig som en superspion med avlyssningsdetektor.

En annan grej jag lade märke till är att mitt korttidsminne måste ha blivit rubbat på något sätt, jag hade bestämt för mig att han jag satt bredvid var en man och jag försökte hela tiden lista ut när han skulle gå av och jag bli tvungen att resa på mig. När jag kände att han reste sig och jag sa något i stil med ”Ursäkta, kommer du av?” och han med kvinnlig röst svarade ”Jadå” fick jag en antagligen ett förvånat uttryck i ansiktet. Den här mannen var tydligen en kvinna.

Jag är mycket tacksam till mina vänner som agerade ledarhund och käpp. Jag såg antagligen väldigt handikappad ut och jag vill inte ens tänka på hur jag skulle sett ut utan dem. Det är lite läskigt att behöva skriva ”antagligen” hela tiden. För jag vet ju inte hur andra uppfattade mig under dagen.

Det var ingen idé att ägna utsendet en tanke så all uppmärksamhet blev inte lika uppskattad. Som tonårstjej är det här med uppmärksamhet ett ständigt dilemma i våra huvuden. Ibland vill man ha en oemotståndlig dragningskraft, men ett misslyckande räcker för att man vill sjunka genom jorden. Det stämmer säkert att vi svenskar – ursäkta, tonårstjejer – aldrig är nöjda.

Hur som helst tog sig flera personer friheter på grund av att jag inte kunde se någonting. Till exempel petade de på mig. Eftersom jag tyckte det var jobbigt att bli påmind om mitt ”underläge” tycker jag verkligen synd om de som är permanent blinda och skulle kunna råka ut för liknande grejer. Jag la märke till – hos mig själv -  att jag inte heller vågade säga till på skarpen av en enkel anledning: Jag visste inte vem det var som petade på mig. Hade det varit min bästa vän hade jag reagerat på ett sätt, någon jag ogillade på ett annat och så vidare. Så även om jag uppfattar mig som rättvis finns det självklart fortfarande skillnader i hur jag behandlar alla.

Under dagen blev jag ledd till och från alla lektioner och när det var dags att byta om innan idrotten blev det lite knepigt. Att tappa något på golvet eller lägga ifrån sig något som man inte sedan hittar var mycket större problem än de är för mig nu. Jag vill inte ens tänka på hur jag såg ut där med kläderna på sniskan: ”Hallå! Är det här min tröja?” eller ”Nej, öppna inte dörren!”.
Jag hade sett fram emot idrottslektionen, just för att se hur det faktiskt är att sporta men ögonbindel, men tyvärr gick min gympalärare inte med på det så den lektionen fick jag snällt knyta upp ögonbindeln och njuta av allt ljus som brände i ögonen. Jag tänkte tyst för mig själv att det inte har någon betydelse ifall jag har ögonbindel eller inte eftersom jag är lika dålig på volleyboll i alla fall.

Sedan var det dags för lunchen, dagens stora prövning. Det är tur att jag gått på den här skolan i ett och ett halvt år nu och kan i princip hela matsalen utantill, annars hade detta inneburit ännu större problem för mig. Jag ska erkänna att jag fuskade lite under själva mattagnignen för det enda jag gjorde var att hålla brickan och säga till min vän vad jag villa ha på den. Det var tydigen majssoppa till lunch (förlåt, men jag är ärligt talat glad att jag hade ögonbindel den lunchen). Mattanten sa något i stil med ”Den där leken får du fortsätta med sen, det är risk att någonting går sönder” men icke sa nicke, det här är bannemig på fullt allvar och jag tänker INTE ta av mig den här. Jag stod istället kvar vid disken och lät min vän lämna brickan och komma och hämta mig. Sedan fick jag kryssa mellan stolarna för att hitta min stol att slå mig ner på. Jag lade besticken till rätta på brickan för att kunna hitta dem lätt och det var inte så jättesvårt att få i sig lite soppa. Det var däremot svårare med grönsakerna och att bre mina två mackor. Jag lyckades få både smör och soppa på fingrarna men som tur är kunde jag inte se hur äckligt det antagligen såg ut ur alla andras synvinkel, för det var ingen tvivel om att alla tittade undrande på mig. Sådant kan man tydligen känna på sig.

Resten av lektionerna flöt på, och på både spanskan och engelskan kände jag att det delvis blev lättare med ögonbindeln. Det handlar ganska mycket om att slappna av och våga säga fel när man lär sig språk, det hade jag garanterat inga problem med. Att slippa se någon i ögonen gjorde det mindre spänt.

Sista lektionen på schemat var ”spetsmatte” och det var då jag började förstå nackdelarna med min blindhet. För det första blir man fruktansvärt trött. Jag gäspade konstant och det var länge sedan jag var så sömning i skolan, det var obehagligt. Det andra är att det kan vara väldigt svårt med algebra för niondeklassare på A-nivå. Jag som alltid vill vara bäst och kunna allt upplevde det som väldigt frustrerade att inte veta vad hk/hk x 3k blir (det hade jag visserligen inte vetat utan ögonbindel heller). Jag kämpade mig igenom sista lektionen fram till att det bara var ca 20 minuter kvar. Jag orkade inte med den där satans ögonbindeln mer. Inte för att det blev så himla mycket lättare utan den men jag slapp i alla fall det där mörkret som fungerade som narkosmedel. Jag hade hört att man kan bli deppig och trött av för lite solljus och nu fick jag det garanterat bekräftat.

Så, vad har vi kommit fram till av det här? Jo, man blir fruktansvärt trött av ögonbindel, och går in i väggar (ja, jag gjorde det en gång!). Matematik är inte heller någon för den amatörblinde. Den sista negativa iaktagelsen är att veta att man kan få ett rejält underläge om någon bara vill.

Det positiva då? Jag slapp tänka på mitt utseende, lärde mig att lokalsinnet är bättre än man tror, tränade upp min lyssningsförmåga, och det bästa av allt: Om jag tyckte lektionen var trist kunde jag drömma mig bort utan att någon lärare kunde se det.

Det enda som gör mig smått förbannad är de tre orden som ekar i mitt huvud: Jag Gav Upp. Jag hade ingen aning om att det var tröttheten som skulle få mig att knyta upp knuten i nacken. Men nu är det som det är och inget att göra åt.

Nu i skrivande stund kommer jag på en sak, en sak som nog skiljer mig från blinda människor. När jag tänker tillbaka på dagen ser jag den framför mig som en helt vanlig dag, utan ögonbindel. Jag kan se hur jag går till och från lektioner och var i matsalen jag satt och åt min lunch. Det tror jag inte att en person som fötts blind gör. Hur tänker en blind person? Ett mörker med lite ljud därtill? Jag kan inte veta det men om jag någon gång träffar en blind person så ska jag fråga.

Kommentarer:

  1. Rasmus - 23 april, 2013 16:04

    Awesome artikel Erika!
    Du skriver väldigt bra och man blir hela tiden intresserad av att läsa vidare. Du har ett väl utvecklat språk och hela ”projektet” var en riktigt kul idé. Man kanske även kan utveckla det hela ytterligare genom att försöka se till att skolan blir än mer handikappanpassad.

    Keep up the good work!
    - Rasmus Andersson (Tidigare elev på södertörns friskola)

    • Erika - 26 april, 2013 15:28

      Åh tack så jättemycket! Ja, jag har funderat en hel del på om skolan borde bli mer handikappanpassad, det är en riktigt svår fråga…