Jag hamnade på tingsrätten

17 mars, 2013
Av

I  45 minuter fnissade vi runt på våningarna och visste inte hur vi skulle gå till väga. Man kan väl inte bara gå in sådär? Tillslut samlade jag mod till mig och frågade killen i receptionen hur man skulle gå till väga för att se en rättegång. Jag fick svaret: ”Nej det är bara att gå in!” Jaha, 45 minuter och ”det är bara att gå in”.

Jaha, det var väl bara att gå in då. Rebecka öppnade dörren och jag trippade bakom henne in i salen. Under en sekund tittade domaren – och resten av rätten – upp och försökte analysera oss,  sedan fortsatte rättegången som vanligt. Jag förstår dem, det är antagligen inte varje dag två fjortisar kliver in genom dörren till deras arbetsplats.

Vi började med att se en rättegång angående narkotikasmuggling, inte min grej riktigt (vilket antagligen kan ses som positivt). Vi stack i pausen. Nu var vi ju veteraner på det här med att gå in och ut ur rättssalen hur som helst så vi smet in på ett fall som beskrevs som ”hot mot tjänsteman”. Det var lättare att förstå.

Något jag blev fascinerad över är att alla vittnen oftast hade en version av händelsen som avvek en aning från de andras. Det kan vara saker som att springa eller gå upp i en rulltrappa, eller vilket ben vakten blev slagen på. Det slår mig nu att om bara en av vittnenas version är helt korrekt, kan då de andra vittena dömas för att ha ljugit i rätten? Jag tror inte det. Det gjorde inte heller saken bättre av att en av advokaterna ständigt frågar ut vittnena med frågor som ”Är du verkligen säker på att det här är sanningen?”. Klart man börjar tvivla lite på sig själv då.

Comments are closed.