Hur många väntrum finns det på akuten?

1 mars, 2013
Av

När man läser mycket och ser mycket på film hamnar man då och då i ett väntrum på ett sjukhus. Det är med oro över karaktärens i fråga hälsa, ofta illustreras den långa väntan med några få ord, eller sekunder. ”Det var som om tiden stått stilla. När den bistra sjuksköterskan till slut ropade upp mig, var jag fullt övertygad om att det enda som existerade här i världen var den obekväma plaststolen jag satt i och den fula gröna tapeten jag stirrade på.” Tio sekunder, kanske det tar att läsa det där, om man läser långsamt. Man tycker att man förstår, man kan leva sig in i karaktärens upplevelser. Men i verkligheten var ju de där tio sekunderna man spenderade på att läsa tio minuter. Som kändes som tio timmar. Jag tror att tiden står stilla i väntrum. Och även om tiden faktiskt rör sig framåt – vilket jag för övrigt fortfarande inte tror på – så betyder den ju inget. Väntan, det är en period av ditt liv som endast handlar om nästa period av ditt liv. Den där väntan är obetydlig för dig. För om man faktiskt sätter sig ner med händerna i kors och väntar på något, då gör man ju inte det för att man älskar att sitta med händerna i kors, utan för att man vill till det där något. Om vi skulle stryka begreppet väntan ur våra liv, så skulle vi inte förlora något, åtminstone inget vi skulle sakna.

Jag skämdes lite för att behöva åka in till akuten. Det var en så fånig skada, som jag fick på ett fånigt sett. Dessutom var jag besviken på mig själv. Det var så otroligt dålig timing att skada sig nu, jag har ju saker jag behöver göra. Saker som jag behöver båda mina fötter till. Så det jag upplevde den där morgonen på akuten var oförklarlig tristess, fånighet och skammen av dålig timing. Jag brydde mig väl egentligen inte så mycket om att jag hade en skadad fot, som gjorde ont. Det var liksom inte så viktigt.

Det finns två typer av sparkcykelåkare. Den ena typen är barn på kanske sex-sju-åtta år. Den andra är folk som jobbar på sjukhus. Och visst är det fantastiskt att vi har stora sjukhus, där många människor får plats och kan få vård. Tro inte att jag tycker något annat! Men det är skillnad på att säga att det är bra att vi har stora sjukhus, med möjligheter att ge olika typer av vård och bla bla bla. Jag tycker bara att långa – korridor – systemet är lite ogenomtänkt. Jag satt inne hos doktorn efter att ha traskat fram och tillbaka mellan receptionen, lättakuten, doktorn, röntgen och så doktorn igen och fick höra att ”du har en fraktur på fjärde strålbenet” vilket innebär att benet bakom ”ringtån” är av. Och ”du får absolut inte stödja mer på foten” ”Nu ska du gå till ortopeden och få gips”. Var ligger ortopeden då? ”Ut genom den där dörren och så hundrafemtio meter åt höger”. Det var bara att traska. På foten jag inte fick stödja på. Välutbildade doktorer i alla ära, men var är logiken?

Sen var det, det här med gips. När jag väl haltat bort till ortopeden, inte helt utan att stödja på min förbjudna fot, och efter mycket lång väntan i ett ”gipsrum”, sittande på en stol full av vita gipsfläckar, skulle jag så äntligen få ett gips så jag kunde komma ut från det här gigantiska korridorrika huset fullt av rum att vänta i så kommer en typ fotdoktor in. Han klargör för mig att jag har tre alternativ. Antingen ska jag bara vara ”duktig” – hans ord – och gå på hälen i fyra veckor . Eller så får jag ett gips. Det sista alternativet var att jag skulle få något som kallas halvsko, vilket logiskt nog (trots doktorernas annars bristande logik) är en halv sko som är konstruerad så att jag inte ska belasta framfoten. Jag lider av beslutsångest, även när det gäller saker som jag förstår mig på. Eftersom gips var det enda jag kände till och eftersom jag har en tydligen naiv syn på att gips läker brutna ben så var det tillslut det jag valde. Då drog det genast igång en ramsa av hur fantastisk den där halvskon var och hur fruktansvärt jobbigt det var med gips. Jag stod dock fast vid mitt beslut vilket resulterade i att en ny fotdoktor dök upp för att övertala mig att ta halvskon. För mig handlade det om ovetskap, osäkerhet om hur det skulle fungera. Dessutom handlade det om fåfänga. Tydligen skulle jag nämligen gå ”som en anka” i denna sko. Jag kan meddela att detta var en bra liknelse. Jag går som en anka. För det är klart att doktorerna vann. Halvskon är en fantastisk uppfinning. Jag är helt övertygad om att de hade rätt. Det är väldigt smidigt, inga problem med att duscha, jag behöver inte ens mina kryckor som jag helt generöst fått från sjukhuset.

Vad jag undrar är varför de inte sa: ”Nu sa doktorn som läste av dina röntgenplåtar att du skulle få ett gips, men det kommer du inte att få, vid den här typen av skada är det mycket bättre att använda en halvsko, det är mycket smidigare och enklare, det fungerar så här och så här…” Snacka om att ta det här med valfrihet och egenbestämmanderätt ett steg för långt. Inte för att de någonsin ska underskattas, de är livsviktiga koncept som används alldeles för lite i världen. Men alla ni vettiga människor, som tycker att valfrihet är något bra, om ni vet mycket bättre – om ni till exempel har en utbildning i området i fråga – och har att göra med en patient med bruten fot som har varit på sjukhuset hela dagen och inte fått någon lunch så kan ni – om ni nu är såhär övertygade om vad som är rätt – fatta beslutet själva. Det är bara ett litet tips.

Det var i alla fall väldigt tur att doktorerna övertalade mig att ta den här halvskon, annars hade jag suttit med benet i ett gipspaket just nu och inte haft möjligheten att gå omkring så obehindrat som jag kan. Så sensmoralen är väl att man ska lyssna på de som vet bäst, även om de är dumma.

Comments are closed.