Är sportlovet välförtjänt?

23 februari, 2013
Av

Idag började sportlovet. Eller egentligen beror det ju på hur man räknar, det kanske inte börjar förens på måndag? Men jag tycker att det är bättre att räkna med att det börjar idag för då blir det ju längre. Annars hade det här bara varit en vanlig helg menar jag. Sportlov är en väldigt bra uppfinning. Det är något som alla borde förstå, man orkar inte med att gå i skolan jämt. Och då menar jag inte att vi är i skolan tjugofyrasju men att gå dit med jämna mellanrum, ofta och i långa perioder, det tär på en. Det är skönt med en liten paus.

När jag skriver det här känner jag mig bortskämd. Jag borde skatta mig lycklig som får gå i skolan. Jag borde skämmas över att hävda att jag behöver en vecka att lata mig på. Som om jag inte gör det nog, till vardags.

Men faktum är att vad som är jobbigt, nödvändigt eller välförtjänt helt och hållet beror på hur vår vardag ser ut. För mig ÄR det jobbigt att gå i skolan och det KÄNNS välförtjänt att ha lov. Tills jag börjar tänka på alla som har det värre. Min poäng är i alla fall att ”problem” är olika utifrån olika förutsättningar. Om jag inte har mat för dagen, då är det mitt största problem. Det räknas också som ett riktigt problem – eftersom det är det. Men om jag har mat för dagen då? Då är maten plötsligt inget problem längre. Mitt största problem kan vara något banalt, simpelt och oviktigt – ett ”oäkta problem”. Men det är fortfarande mitt största problem.

Betyder det här då att min förtvivlan eller rädsla är mindre än människors som har det svårt på riktigt? Betyder det att mina känslor är svagare, mindre? Eller är det kanske så att alla människors känslor är desamma, att när något väl orsakar förtvivlan så sänder kroppen ut ”förtvivlansignaler” och då upplever jag samma känsla över mina små banala problem, som andra upplever av sina stora och svåra?

Jag tror inte att jag någonsin upplevt något som kan liknas vid förtvivlan över att inte ha mat på bordet eller att inte kunna försvara de man älskar. Men eftersom alla människor är lika varandra, måste väl allas känslor likna varandra? Eller är vi mer unika än lika? Är varje människas upplevelser helt individuella? Fast om det är så, då måste det väl vara omöjligt att vara psykolog?

I biologin får vi lära oss att det som skiljer människor åt mest det är miljö. Det måste ju ligga någonting i det. Men vad är det då som är annorlunda? Miljön i Sydafrika och i Sverige är väldigt olika. Men människor i Sverige och i Sverige är också olika. Och i Sydafrika och i Sydafrika. Jag tror inte på att det är så mycket som skiljer människor åt i deras konstruktion. Vi kommer alla från en spermie och ett ägg. VI föds med mänskliga egenskaper. Då borde också våra känslor vara lika varandra, komma från samma källor i kroppen, produceras på samma sätt.

Jag antar att ingen av de här frågorna går att besvara eftersom ingen kan vara mer än en människa. Så länge man inte vet hur andra människor känner ska man kanske i alla fall utgå ifrån att de känner samma saker som en själv. Minst. För det verkar ju väldigt otroligt att jag skulle vara den mest känslosamma människan i hela världen. Och jag är ganska säker på att det inte är du heller. Vem det är? Kanske ingen. Kanske alla. Det är en fråga som det är omöjligt att svara på.

Comments are closed.