Lisa Nordén vann Jerringpriset

18 januari, 2013
Av

… och tre priser till. Nämligen som årets kvinnliga idrottare, för årets prestation och Svenska dagbladets bragdguld. Hon tog silver med nio hundradelars marginal i triathlon i OS år 2012. Som hon själv påpekade under idrottsgalan (som ägde rum den 14/1 2013) så vet nog de flesta i Sverige – numera – att triathlon är en sport som innefattar simning, cykel och löpning, alltihopa i ett streck. Jag tycker att hon förtjänar vartenda ett av priserna hon fått för den prestationen.

Jag är ingen sportfantast. Långt ifrån. Det är däremot resten av min familj, så jag har mer eller mindre mot min vilja sett en del sport i mina dagar. Men det finns en sak jag gillar med sport och det är stämningen den skapar. Lyckan som lyser igenom inifrån när det görs mål och mållinjer korsas. Stämningen på den lilla värdshusresturangen när Sverige går vidare i VM och alla jublar. Problemet är att ett mål görs på några sekunder. Triathlon kan avslutas med en marginal på nio hundradelar. Man måste vara en riktig sportfantast för att vilja sitta timmar i sträck för att få uppleva de där magiska ögonblicken som är det positiva med idrott. Under idrottsgalan samlas dessa ögonblick ihop och resten sållas bort. Och under en sådan här kväll förstår jag någonstans poängen med att hålla på med sport.

Två priser delades ut till idrottare som inte var närvarande: Årets nykomling + Lilla bragdguldet till Gabriel Landeskog som har spelat Hockey i NHL. Hans pappa tog emot priset och han påstod sig vara lika stolt som sin son över äran. Jag tvivlar inte på att det är sant. När en pristagare håller sitt tal finns det alltid massor av människor de vill tacka. Det tycker jag är en väldigt bra sak för det visar att människor behöver människor för att lyckas. Utan min tränare, min familj eller mina vänner hade jag aldrig lyckats. Och utan alla TV-tittare hade det kanske inte spelat någon roll. Tänk på det, vad skulle dessa fantastiska idrottsprestationer betyda om vi inte var här för att bevittna dem? Det andra priset gick till Zlatan Ibrahimovic, för årets manliga idrottare, som visserligen inte var där, men de hade i alla fall klippt in en snygg bild på honom.

För första gången någonsin gick Idrottsakademins hederspris till en kvinna, Toini Rönnlund, skidåkning. Hon är den första och enda som tagit två guld under samma OS i skidåkning.

Paralympics slog rekord i storlek och i många grenar gick det väldigt bra för Sverige. Bilderna från Paralympics är ett bra exempel på de många bilder av glada positiva inslag som fick mig att börja fundera på om sport inte är lite vettigt i alla fall, eftersom det ger så mycket glädje. Jeffrey Ice stötte kula i Paralympics. Han vann även Sportspegelpriset. Presenterade honom gjorde Marie Lehmann, och det var väldigt frustrerande att höra henne upprepa hur duktig Jeffrey hade varit och hur duktig han var som höll ett så fint tal. Hon behandlade honom på ett nedvärderande och förolämpande sett som jag tycker är oacceptabelt!

Pia Sundhage vann pris för årets Ledare/tränare. Priset presenterades av Julia Mjörnstedt som är ledare för organisationen Ung cancer. Hon talade om förluster och att som ledare är det viktigt att låta sitt lag – eller helt enkelt de man är ledare för – sörja. För då blir glädjen över en vinst så mycket större. Man fick känslan av att Fredrik Lööf och Max Salminen var nominerade till varenda pris, det kanske inte riktigt var sant men många var det. I alla fall var det en lättnad när de vann pris för årets lag. Det hade varit tråkigt att vara nominerade så många gånger utan att vinna. Sen är ju också ett OS-guld en ganska stor prestation. Idrottsgalan var fylld av underhållning och fantastiska idrottsmänniskor, om jag skulle nämna alla skulle ingen orka läsa färdigt det här, så jag nöjer mig med att sätta punkt för en sammanfattning av idrottsgala 2012.

Comments are closed.