”Tystnad, tagning!”

14 januari, 2013
Av

Skulle du vilja ha ett arbete där man kan förvänta sig bra nyhetskoll, roliga kollegor och spännande möten med kändisar? Då kanske du skulle tycka att ett arbete på SVT skulle vara perfekt. SVT-arbetaren Karin Nilsson berättar om sitt arbete och jag hänger med på en TV-inspelning.

Jag befinner mig på centralen. Klockan är kvart över sju och jag har tagit ett tåg som gick klockan sju, så jag är fortfarande ganska sömnig. Jag går från pendeltåget till Burger King nere vid tunnelbanan för att möta min handledare Karin. Jag är nervös, men förväntansfull. mitt största bekymmer just nu är dock att komma ihåg hur Karin ser ut, eftersom att jag bara har träffat henne och sagt ”hej” några enstaka gånger för länge sedan. När jag väl ser henne, är hon precis som jag kommer ihåg henne. Det bruna håret står åt alla håll på ett hemtrevligt sätt, och hon bär pösiga jeans och en skinnjacka. Min oro för om kläderna jag har på mig är fina nog känns plötslig ganska onödig. Vi hälsar och går mot tunnelbanan. Klockan är bara halv åtta, så det är inte så trångt på perrongen.

Karin berättar att hon förut var sändningsproducent. Hon satt alltså i kontrollrummen med ett headset och ropade till kameramännen och teknikerna vilken kamera som skulle filma från vilken vinkel i just vilken sekund.

– Men problemet var att som sändningsproducent, eller ”Säpo” som de lite skämtsamt kallas hos oss på SVT, var det väldigt obekväma arbetstider. Jag arbetade på morgonnyheterna och då var jag tvungen att gå upp klockan fyra. När min son blev äldre så ville jag ha lite bekvämare arbetstider, så nu jobbar jag mer administrativt med att lägga in scheman, när folk ska jobba.

På frågan om varför hon arbetar på SVT är svaret att hon tycker att jobbet och arbetsplatsen är roliga och intressanta. Tidigare i livet ville hon bli flygvärdinna men när hon var ungefär 23 bestämde hon sig för att jobba med TV.

– Jag har jobbat på SVT sedan -93, det blir… 19 år. Det var bara ett år sen som jag började jobba mer administrativt, så jag har ju mest varit ”Säpo”. Jag gick medieutbildning och sedan en utbildning som SVT hade för just sändningsproducenter innan det fanns skolor för det. Där fick jag lära mig om bland annat TV, kamera, foto och redigering.

Vi åker tunnelbanan och går av vid Karlaplan för att sedan gå en liten bit innan vi kommer fram till tre stora hus.

– Till vänster har du TV-huset, i mitten kontorshuset och till höger ligger radiohuset. Vi ska alltså till TV-huset.

När jag kom in så är mitt första intryck att det är väldigt stort. Jag ser genast en stor låda med alla inskickade hemmapysslade dockor till Bolibompa. Jag har sett dessa dockor när jag själv tittade på Bolibompa, så det var verkligen kul att se de i verkligheten. Jag får en besökslapp av en stor automat där man skriver in namn och vem man ska besöka. Jag kommer genast att tänka på Harry Potter, när han kommer in till trolldomsministeriet och får en besökslapp. Jag börjar inse att jag faktiskt är inne i ett hus där program som jag sett på tv faktiskt spelas in just nu, i denna stund.

Denna aha-upplevelse förstärks när vi kommer högst upp i huset, och nedanför ser vi en stor korridor. Karin berättar att det vi tittar på är studioplanet och att det är lite stökigt i studio 1, eftersom att de har haft Världens Barngalan där.

– Bolibompa har studio 3, och de är där hela tiden, så den studion är nästan aldrig ledig. Nyhetsprogrammen har studio 5. Jag jobbar med nyhetsprogram som Aktuellt, Lilla Sportspegeln, Rapport och Lilla Aktuellt. Jag har tidigare jobbat med Bolibompa. Studio 2 och 4 används av allmänprogram, som talkshows till exempel.

Det är en stor lampa som blinkar med ett starkt ljus vid studio 5. Morgonsoffan spelas in just nu, så det är därför lamporna är på. De finns där för att varna så att man inte går in i studion hur som helst när det är sändning, berättar Karin. Vi går vidare upp till Karins kontorsplats och hälsar på hennes arbetskamrater. Ur en automat i personalrummet får jag varm choklad som känns skållhet, jag bränner mig på tungan. Vi går vidare till ett stort kontorslandskap. Karin berättar om de olika borden i kontoret. sporten, regionala nyheter, webben och text-TV har alla varsitt bord, likaså redaktionen vars program sänds just nu. Det skiftar alltså vilka som sitter vid just det bordet.

Det sitter stora tv-skärmar runt hela lokalen som visar både SVT-program och andra kanaler, vilket gör mig lite yr. Det är många människor på plats och en del pratar med kollegor medan andra är fullt fokuserade på sina datorer. Det är full rulle på arbetsplatsen.

Vi tar en annan väg tillbaka till Karins kontor, vilket gör mig väldigt förvirrad. Det är så stort här och jag känner på mig att jag aldrig kommer hitta.

Idag är jag extra förväntansfull eftersom att jag har fått chansen att vara med på en inspelning av kulturprogrammet Babel. Karin och jag går ner till studioplanet, och när vi kommer till Babels studio är det riktigt rörigt. Gubbar i snickarbyxor går runt med stegar för att fixa ljus, kameramän går runt med kamerorna och personer med headset och anteckningsblock går runt och kollar att allt ser okej ut. Det är alltså nu som studion riggas igång och byggs upp. Podiet, soffan, soffbordet, bakgrunden, allt det som man ser på tv i en studio fixas nu. Det är så många människor på plats som bara fokuserar på sin uppgift, så ingen uppmärksammar att jag och Karin hade kommit dit. Vi väntar en stund mitt i detta kaos.

Efter en stund kommer en kvinna som ska ta emot mig. Vi hälsar och jag sätter mig på publikläktaren och väntar på att Mando Diao ska ha sin soundcheck. De ska medverka i programmet och det är lite speciellt, så alla som jobbar med produktionen är lite nervösa och stressade idag. När de väl kommer och spelade sin låt, är de fantastiskt bra. En av de bättre låtarna jag har hört på länge, så fin. Jag får rysningar.

När jag går upp och äter lunch efter soundchecken pratar jag lite med Karin igen. Jag berättar om hur stressade alla verkar vara och hon säger då att just stressen är nackdelen med jobbet. Det är mycket ny teknik som ska testas och de som jobbar natt blir nog väldigt slitna. Trots stressen verkar Karin tycka väldigt mycket om sitt jobb.

– Det roligaste jag har gjort på SVT var när jag 2008 fick åka till Washington och bevaka valet.

Jag går ner till studion igen och nu är det möte med folk i studion för att ha genomgång av dagens program. När alla vet vad som ska hända så har de genrep då Mando Diao repar sin låt. Då kommer en kameraman fram till mig och ber mig att hålla i en kabel så att han kan dra sin krankamera fram och tillbaka. Det får jag även göra under själva bandningen, vilket är lite nervöst men kul. Programledaren Jessica Gedin övar på det hon ska säga. Dagens gäst Susanna Alakoski sitter dock i sminket, så när Jessica ska öva på att intervjua henne kommer två producenter in och låtsas vara henne. Så blir det också när Jessica ska låtsas intervjua Mando Diao. Det är roligt när de gör så eftersom att producenterna ger jätteroliga och irrelevanta svar på Jessicas frågor.

Efter repet kommer publiken in och programmet börjar bandas. Trots att Mando Diao skulle spela i mitten av programmet så spelas deras låt in först. Det är helt enkelt enklast och tar minst tid. Sedan kommer programledaren Jessica Gedin in och pratar och välkomnar gästen. Det är alltså Susanna Alakoski som är gäst idag. Sedan kommer sångarna i Mando Diao in och blir intervjuade, samt spelar en låt med akustisk gitarr. Det är nästan ännu bättre än första låten! De sjunger så fint. När inspelningen är slut känner jag mig riktigt nöjd med dagen. Det har varit jättekul.

Under min vecka på SVT har jag fått vara med på möten, nyhetssändningar och varit i kontrollrum. Jag har fått besöka alla studior, varit på Babel och Lilla Aktuellt och även hängt med en fotograf och en reporter ut och göra inslag. Allt jag har gjort har varit intressant, roligt och precis det jag vill göra i framtiden. Eller för att citera de flesta jag har pratat med under min praovecka:

-Det här jobbet är så himla roligt!

Comments are closed.