Mardrömmen

18 december, 2012
Av

Jag drömde inatt. Jag drömde att jag var lärare. Lärare som jag alltid drömt om att bli. Jag drömde att jag var lärare i en klass för små barn. Kanske sex eller sju år gamla.  Jag drömde att vi hade lektion – fast jag minns inte vad lektionen handlade om. Jag drömde att jag älskade mitt jobb.

Sedan ändrades drömmen, som drömmar alltid förändras. En man kom in i mitt klassrum. En man som så många andra i mina mardrömmar. En man utan ansikte. Han bar ett vapen. Ett långt svart vapen av den typ som krypskyttar brukar ha i actionfilmer. Jag drömde att han sköt. Jag drömde att han SKÖT.

Han sköt på mina elever. Men i drömmen var de inte längre mina elever. De var mina barn. Mina söner och döttrar. En efter en sköt han dem.

De försvann när han sköt dem. Försvann med alla sina drömmar och mål. Försvann med sin framtid och lämnade endast en liten röd fläck efter sig.

Jag drömde att jag hatade Mannen. Att jag kastade mig på honom och slogs. Att jag skrek och kämpade. Men det var bara en dröm i en dröm. I den riktiga drömmen kunde jag inte röra mig, jag bara stod och såg på när barnen försvann.

Jag drömde att rädslan höll mig fast. Jag skrek åt mig själv att jag var feg, att mina barn dog runt om mig. Men jag kunde inte röra mig.

I drömmen sköt Mannen mig också. Han sköt mig i ansiktet så att det slets sönder. Jag drömde att jag tyckte att det var äckligt – men inte att jag dog.

Jag drömde att allt förändrades, så att jag flög. Jag var ingenting och svävade över mina barn. Jag drömde att de fortsatte att försvinna en efter en medan jag inget gjorde. Jag drömde att jag såg mig själv ligga på marken utan ansikte och skrek åt mig själv att inte vara så jävla feg.

”Hur vågar du?!” skrek drömmen, åt både mig och Mannen med geväret. Hur vågar du döda mina barn? Hur vågar ni?!

Jag drömde att mitt klassrum blev större och större. Jag drömde att det blev så stort att det blev Världen. Jag drömde att jag flög över världen. Jag drömde att där fanns ännu fler ansiktslösa Män som sköt. Jag drömde att jag fortsatte skrika fast ingen kunde höra mig; ”Hur vågar ni?!”.

Jag skrek för straff. Straff och död för dem som plågar mina barn. Straff för dem som inget gör. Straff för mig som bara ligger där och gömmer mig för världen.

Låt jorden gå under 2012. Straffa mig. Straffa oss. Hur vågar vi?

***

Det här är inget jag hittat på. Jag drömde verkligen om en man som sköt elever i mitt klassrum. Varför? Varför drömde jag om barn som dog.

Jag drömde det för att jag på kvällen igår läste om massakern på Sandy Hook skolan i staden Newton i Connecticut, USA där 20 årige Adam Lanze sköt ihjäl 20 barn i sexårsåldern och 6 lärare.

Det ”Hur vågar ni?” som jag om och om igen använder i texten är en direkt översättning av ”How dare you?” eftersom att jag har en tendens att drömma på engelska (jag skyller det på alla amerikanska filmer).

”How dare you?” är egentligen en konstig fras i sammanhanget, en fras som antyder att jag har någon form av makt och att de som dödar ”mina barn” på något vis trotsar denna makt. Men det är den frasen jag använde i drömmen, och den frasen jag alltid använder när jag ser hemska saker.

Hemska saker finns det gott om. Varje dag dör och försvinner barn, tillsammans med sina drömmar och sin framtid. ”Mina barn” är alla barn, och jag önskar över allt annat att jag kunde skydda dem.

Men det kan jag inte, för jag ligger där på golvet och kan inte röra mig. Hur vågar jag?

Comments are closed.