Lögnaren

5 december, 2012
Av

Mannen satt tankspritt och betraktade noga de färglösa bilderna som visades för honom.

”Vad påminner den här dig om?”, frågade den vitklädda sköterskan som höll i korten.

Mannen studerade bilden. ”En bläckfläck.” sade han tillslut roat och skrockade lite för sig själv.

Sköterskan rynkade strängt på sina mörka ögonbryn. ”Det här är ingenting att skoja om, Richard. Det vet du lika väl som jag.”

Richard fnös bara och slängde upp sina nakna fötter på det gamla kaffe-bordet som stod mellan honom och sköterskan. Han signalerade sedan till henne att det var dags att visa nästa kort.

Sköterskan visade ännu ett färglöst kort med en stor, svart fläck på. ”Den här då?” frågade hon frustrerat.

Richard tänkte efter en stund, och försökte hitta någonting som hon inte skulle bli mer arg på. Han tittade noga kortet och såg konturerna av vingar och en blomma. ”En… fjäril?”

Sköterskan nickade kort och gjorde anteckningar innan hon böjde sig ned för att ta upp ett nytt kort, då hon kom in.

Hon såg på Richard med ett svagt leende och en lätt rädsla i sin vackra blick.

”Ursäkta mig”, sade han som hypnotiserat till den irriterade sköterskan och gick fram till sin underbara fästmö. ”Hej”, sade han med en kärleksfull, smekande röst.

”Richard”, sade hon kallt till svar, fortfarande med den ängsliga rädslan i blicken.

”Vad gör du här?” frågade han samtidigt som han såg sig omkring för att se vad – eller vem – det var som skrämde hans älskade.

”Jag kom bara hit för att lämna tillbaka den här.” Hon räckte fram den glittrande diamantringen han givit henne vid deras förlovning.

”Jag förstår inte.” erkände han med ett förvirrat ansiktsuttryck.

Hon såg förtvivlat på honom. ”Jag vet att du inte förstår. Du har ju ingen aning om vad du gjorde mot mig.”

”Vad pratar du om? Jag har ju inte varit annat än snäll mot dig från första början!” Han kände den hemska ilskan bubbla häftigt i hans mage.

Hon suckade otåligt. ”Den mannen du är nu har bara varit snäll mot mig. Den andra mannen, den du inte känner till, det är han som egentligen borde sitta på det här mentalsjukhuset. Tyvärr får du också en del av smällen.”

”Det är ju absurt! Jag kan väl ändå inte vara två män på samma gång.” Han tittade trotsigt på henne, trots att han visste att det han sade var fel.

Hon verkade fundera en stund, osäker på hur hon skulle förklara det så att han skulle förstå. ”Du vet när du glömmer bort var du har gjort en viss tidpunkt på dygnet?” frågade hon till slut.

”Du menar när jag får min migrän?” Det hade börjat i små mängder, men migränen hade börjat komma dagligen det sista året, och av någon anledning så hade han alltid glömt en del av dagen efter huvudvärken.

Hon nickade sakta. ”Det finns en anledning till att du får din migrän, och det är dags att du får reda på varför.”

Han rynkade oroligt på pannan. ”Vad är anledningen?” Egentligen så visste han redan anledningen. Han hade känt det på sig under en längre tid, men behövde höra det med någon annans röst än den svaga som bodde i hans ömma huvud.

”Du är schizofren, Richard.” En djup sorg gömde sig i de djupblåa ögonen.

Richard började andas häftigare, mer ojämnt. ”Du ljuger.” Han vägrade tro det.

”Jag är så ledsen”, sade hon uppriktigt med tårar i ögonen.

”Du ljuger!” ropade han och känslorna vällde över i hans sköra hjärta.

Han var inte längre den älskvärde, impulsive Richard. Han var nu den planerande, skrämmande Mördaren.

Han hoppade fram för att skada Richards fästmö. Att hon bara hade mage att säga något sådant. Några sköterskor och polismän sprang fram för att ta tag i hans armar och ben medan någon av dem gav honom en spruta.

”Du ljuger.” viskade han och föll sakta in i en orolig sömn.

Kommentarer:

  1. Soraya - 10 december, 2012 22:05

    Läskigt bra, ellinor. man ba wääoouuuww… (smirk)

    • Ellinor Persson - 10 december, 2012 22:37

      Haha tack så mycket!