Jag vill våga säga vad jag känner!

12 oktober, 2012
Av

Antingen har jag löjligt mycket självömkan eller så är hela världen resultatet av en galning som hade tråkigt.

Som ung tonåring har jag många gånger fått imatat i mig att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Allt det där som är svårt, det har alla, eller kommer alla, någon gång att gå igenom. Varför syns det inte då? Varför kan man inte se på dem, att de tycker det är lika svårt som jag? Är alla de andra så mycket bättre på att dölja sina känslor än jag? För då är det ju värst för mig i alla fall. Ingen annan på hela jorden kan ha känslan av att ”alla vet att jag är rädd – de vet om att jag är förvirrad och inte förstår, vad jag håller på med”. Det måste de ju göra, veta det, alltså. För särskilt bra på teater har jag aldrig varit.

Eller så är det att jag är så självupptagen. Jag fokuserar så mycket på mitt eget ynkliga jag att jag inte märker att de andra också gråter inom sig, och önskar att de kunde berätta vad de kände.

Något av det man längtar efter mest är att bli omtyckt. Älskad. Det är mänskligt att vilja bli älskad och att ifrågasätta om man är det eller ej, särskilt när man är i den åldern då man ifrågasätter allt – livet, döden, sin egen existens – det är helt normalt. Gör det att det blir lättare? Får man svaren på sina frågor fortare, kommer ens drömprins ridande på en vit häst redan nästa vecka, bara för att det är normalt och vanligt? Gör det mindre ont att brännas till döds nu, än under häxbränningens dagar på 1600talet? Nej.

Eller är alla i min omgivning superutvecklade robotar som en galning har byggt upp en hel värld av, bara för att lura mig? Så kan det, för vad jag vet, lika gärna vara. Troligtvis inte! Men det är inte omöjligt. Jag vet inte. Kommer jag någonsin att veta?

Jag vet inte vad som är starkast, min önskan att våga gå fram till någon jag gillar och berätta det för hen eller min längtan efter att någon ska förklara för mig att jag är helt fantastisk.

Om vi ska dra den slutsatsen att alla går igenom samma sorts svårigheter, att alla längtar efter att bli omtyckta och önskar att de kunde sjunga ut till hela världen om sina känslor, och även tillägger att det finns många här i världen som har någon de älskar, som älskar dem tillbaka, men att dessa människor fortfarande är människor och därför – om än inte lika desperat – hela tiden söker efter vägar där de får känna sig omtyckta, så kan vi konstatera att vi alla går och döljer ungefär samma saker för varandra samt att vi alla önskar att vi inte gjorde det. Då kanske det är en idé att ifrågasätta normerna angående kärleksförklaringar.

Det är klart att det är svårt att berätta för någon att man gillar den och få ett: ”jaha, trist för dig” till svar. Och ”det sista som dör är hoppet”. Om du inte berättar att du gillar personen kan du fortfarande hoppas att hen gillar dig. Men om man lägger ihop allt tråkigt det innebär att vara olyckligt kär och tänker på att man måste genomlida det varje dag ”tills det går över”, vilket kärlek har en tendens att inte göra. Då kanske det är värt att genomlida lite pinsamhet, som faktiskt går över bra mycket fortare än kärlek!

Jag påstod tidigare att kärlek och livet alltid kommer att vara lika svårt. Det står jag fast vid. Men något vi kan förändra och förbättra är normerna om kärlek. Tänk om det var en norm att berätta om man gillar någon. Att det var något som var normalt och bra och det rätta att göra. Det skulle vara lika sorgligt att få höra att kärleken inte är besvarad som det är nu. Men om den inte är det så finns det ingen mening i att gå runt och tråna. Att få veta hur det är hjälper en att gå vidare. Dessutom kan jag inte tänka mig något trevligare än att få höra att någon gillar mig.

Comments are closed.