Ingen människa får lov att vara så lycklig, sista delen.

3 juni, 2012
Av

Ett mycket ungt nygift par slog sig ner i det gamla torpet. Huset hade bara ett litet kök och ett ännu mindre sovrum. Där fanns en liten ladugård och ett vedskjul och ett utedass. Torpet hade en ganska stor åkerplätt och det låg nära vattnet.
Paret hade inga pengar. Torparlivet var ett hårt liv. Men i ladugården stod en rödbrokig kossa som de döpt till Rosa och de hade sin åker och de hade varandra. Och de var lyckliga.

Det unga paret gick igenom mycket svårt tillsammans. Hunger och kyla. Svält. Men de var mycket förälskade i varandra och de sa ofta till varandra att de var mycket lyckliga som hade ett hem och ett levebröd. De levde ett bra liv.

Grunden i huset var av sten, den var mycket gammal och söndervittrad. Det oroade dem att huset kanske inte skulle hålla. En dag gick kvinnan till baksidan av huset för att hälla ut en balja smutsigt vatten. Hon var trött och hennes rygg värkte, hon hade en klut hårt knuten runt huvudet för att hålla undan håret men det var ett par lockar som envist krusade sig i den svettiga pannan. Hon fick syn på ett stort stycke av grunden som var på väg att helt falla bort. Hon satte ner sin balja för att se efter närmare. När hon rörde vid stenen, lossade den helt från sitt fäste och föll ner i gräset. Hon suckade. Deras hus föll i bitar under dem. Men det låg någonting i öppningen. Bakom stället där stenen hade suttit var det en urgröpning och i den låg ett skrin. Kvinnan lyfte ut det. Det var stort och tungt, i mörkt åldrat trä. Det fanns ett lås, men under skrinet låg en nyckel. Kvinnan blev mycket nyfiken, men också lite rädd. Rädd för en situation hon aldrig varit med om tidigare och inte alls förstod. Hon låste upp skrinet och lyfte försiktigt på locket. Gångjärnen gav ifrån sig något som skulle kunnat vara ett gnisslande, men ljudet var så svagt att det knappt gick att uppfatta. Överst i skrinet låg ett papper med text på. Det var gulnat och ojämnt i kanterna. Kvinnan hade aldrig lärt sig läsa. Det hade inte hennes man heller. Hittills hade de klarat sig utan den kunskapen. Men just den här dagen hade det varit väldigt bra att kunna läsa. Kvinnan lyfte på det spröda papperet. Skrinet var fyllt till brädden av stora tjocka guldmynt. Det kom som en chock. Hon blundade och tittade igen. Och en värme spred sig inom henne. Det var så den föddes. Hennes kärlek till pengar. Och det här var början till slutet. Slutet på deras lyckliga liv.
Först följde en lycklig tid. Men pengar tar slut. Om man är van vid att kunna köpa allt man vill och att fötterna värms av mjuka skinntofflor och sen plötsligt har man inga fler guldmynt och samma dag lyckas man elda upp sin ena skinntoffla i den nymurade öppna spisen, då blir man ledsen. Man kommer inte ihåg hur det kändes att vara lycklig utan pengar. Man glömmer bort hur man gör. Man sätter igång att bryta fler stenar från sin grund. Kanske ett annat skrin finns där? Ett skrin med diamanter i! Men ett hus kan inte stå på en sönderbruten grund. Och när snön och vinter kom fick de tillslut lov att lämna ifrån sig sin mark och ge sig av.

När de för sista gången klev ut genom dörren på det lilla torpet mindes de hur de först flyttat in där, för flera år sedan. De mindes hur lyckliga de varit, men det var inte med värme i hjärtat. Det var med kallt hat mot allt som gått fel.
Kvinnan spottade i snön på dörrtrappan och förbannade den onda världen och svor att ingen skulle få bo här någonsin och vara lycklig.

Efter nitton år, på dagen, började bygget av en stor och praktfull herrgård. Torpet hade stått tomt på sin skadade grund i precis nitton år, det hade fallit sönder mer och mer. Den första grundstenen lades precis där torpets gamla dörrtrappa en gång varit. Och den blivande godsherren som övervakade arbetet, hörde en röst som ingen annan hörde. Det var en kvinnas röst. En röst som förbannade världen och svor över att ingen skulle få leva lycklig på den marken, där det nu skulle byggas en stor och mäktig herrgård som skulle komma att få en mycket märklig historia.

Madeleine var expert på att utföra sitt jobb utan att märkas. Hon var diskret och korrekt. Madeleine var en ärelysten person. Varje gång hon såg och hörde hur Fru Guldkvist fick beröm för sina eleganta salonger kände hon en stöt i magen. Egentligen var det ju hon som förtjänade berömmet. Det var hon som gjorde allt arbete! Men Madeleine var också perfektionist och hon var tillsagd att göra sitt jobb diskret, utan att dra till sig uppmärksamhet. Därför var det mycket svårt att hitta någon som klarade av att utföra så mycket som Madeleine, helt utan att märkas.
Det var något med stämningen i det här huset. Det var mycket svårt att sätta fingret på vad det var, men Madeleines hat mot Helena Guldkvist växte mer och mer för vart och ett av hennes andetag. Redan tidigt på kvällen hade Madeleine slagit sig ner vid ett bord tillsammans med några av öborna. Hon hade hört dem mumla om någonting men inte brytt sig om det förrän hon hörde namnet ”Helena” och då hade hon frågat dem om det på sitt professionella ”nuskadugörasomjagsägerochdukommerintebaratyckaattdetjagsägerärrättdukommerocksåtroattdu
självmantvaltattgörasomjagvill”- sätt. Och de hade berättat om Helenorna som försvunnit. Och Madeleine visste plötsligt precis vad hon skulle göra. Det skulle inte ens bli svårt. Hon var ju expert på att utföra saker utan att märkas. Och det kunde hon tacka Helena Guldkvist för.

Alex gick utan en sekunds tvekan in genom öppningen på tavlan. Efter henne följde Joseph Smith, som förgäves försökte släta till sitt hår, han funderade på om någon skulle märka att han tog fram sin kam. Han kom fram till att det skulle verka mycket oprofessionellt och lät istället den långa stripiga luggen hänga fram i ansiktet. Herr Guldkvist följde efter. Han var nervös så han darrade, men det gällde faktiskt hans fru! Gången svängde kraftigt åt vänster för att fortsätta genom den mycket tjocka väggen. När mörkret sakta slöt sig om dem och festfolkets mumlanden försvann kom Smith på att han kanske borde stannat kvar och lugnat allmänheten. Det var obetänksamt att lämna dem åt sig själva. Men Herr Guldkvist var en mycket bred man, att tränga sig förbi honom i den här gången var omöjligt. De tre fortsatte, utan att lägga märke till att också fru Eulalia följt efter dem. Gången var inte särskilt lång. Den slutade snart i ett litet och mycket skumt rum, som lystes upp av ett ynka stearinljus. Det tog ett tag för ögonen att vänja sig. Det var en märklig syn. Vid ett litet runt bord satt Madeleine och mittemot henne satt fru Guldkvist, bunden. De båda kvinnorna stirrade på de fyra personerna som nu fick det redan tidigare lilla rummet att verka klaustrofobiskt. Herr Guldkvist flämtade till när han såg sin fru. Joseph Smith blev upprörd ända in i sitt polishjärta, över något så skamligt, som att röva bort sin egen chef. Men varken Alex eller Fru Eulalia såg på kvinnorna vid det runda bordet. De såg på en tavla som hängde bakom dem, på väggen. Stearinljusets svaga sken gav den lilla pojken ett trolskt, nästan magiskt, utseende. Han log inte. Hans grå ögon borrade sig genom märg och ben. Fru Eulalias bror. Alex far. Alex kände det som att hon hittat hem. Hon hade nått sitt mål och funnit sin far. Eulalia var flera decennier tillbaka i tiden. Hon var en liten flicka som såg in i sin brors ögon och han viskade: ”Helena, Helena” Hon kom ihåg när tavlan hade målats. Hur glad mor varit. Hur Gustav suttit helt stilla hela tiden. Alla de många timmarna. När tavlan var klar sa mor:
- Nu har du varit duktig. En sådan duktig pojke du är!
- Mor, svarade Gustav, mor, vem var Helena? Tavlan blev aldrig upphängd. Istället smusslades den undan. Och bara en vecka senare for Gustav från Herrgården.

Plötsligt sprakade det till i en liten radio som Joseph Smith hade i bältet. Mottagningen var mycket dålig men alla hörde meddelandet:
”En man har försökt bryta sig in i polishuset. Han verkar inte vara vettig. Han påstår att vi har någon i vår cell som heter Helena. Ska vi spärra in honom?”
Alex var redan på väg ut.

I ett litet hotellrum, i ett litet hotell, som ligger på en liten ö, i ett obetydligt litet land sitter just nu en far och hans dotter. Dottern pratar. Fadern lyssnar uppmärksamt och nickar. Han förstår. I en cell i ett litet fängelse på samma lilla ö sitter en ung kvinna. Hon var assistent till Fru Guldkvist, som äger de berömda skönhetssalongerna, ni vet? I ett litet rum i en stor herrgård sitter en kvinna och ser på en tavla och minns allt som hon glömt. I en stor salong i den praktfulla herrgården på en lite ö i Vänern, sitter en man och en kvinna. Mannen är djupt rörd över stunden, han bedyrar gång på gång hur mycket han älskar sin fru. Kvinnan är mycket irriterad över att hon inte hann revidera det dumma testamentet. Allt jobb, förgäves.

I ett litet hus står Joseph Smith och packar sina väskor. Han har bestämt sig nu. Den här gången kommer det att lyckas. Han har precis löst ett mycket komplicerat fall. Han är en mycket duktig polis. Den här gången ska han inte fega ur. Det är dags nu! Hans storhetstid är kommen!

Comments are closed.