Ingen människa får lov att vara så lycklig (del 5)

4 maj, 2012
Av

Här kommer den spännande fortsättningen på Björnkullabladets deckare som denna gång är skriven av Mikael Tylmad och Pontus Walck. De föregående delarna kan du läsa här:

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4


Bilden är ritad av Tove Lindmark

Chut-folket hade sedan urminnes tider levt i frid. Genom att jaga för sina egna behov och äta de växter som naturen tillhandahåller, hade de uppnått en synergi med sin omgivning. Detta förändrades under vietnamkriget när nordvietnamesiska soldater hittade deras grottor. Först trodde man inte att det var infödingar man hittat. Alla inblandade var säkra på att man hittat en fiendebas. När pluton efter pluton försvann i djungeln skickade man till slut helikoptrar som uppdagade sanningen; människor med pilbågar och slungor hade övermannat fullt utrustade soldater.

Stammar som inte haft någon kontakt med omvärlden är ovanliga, och de behandlas ofta dåligt. Myndigheterna hade försökt flytta på Chut-folket sedan de hittades men inte lyckats. Irene Wihle och hennes forskarlag kom dit 1990 för att utreda möjligheterna att lösa konflikten.

Mötet med Chut-folket blev mer ett anfall än ett möte. Forskarlaget närmade sig byn. Framför dem gick fyra soldater. Myndigheterna ville undvika en internationell skandal; ingen gillar att höra om mördade vetenskapsmän på nyheterna. Irene gick bland de första i gruppen men märkte ändå inte de mörka skepnader som stod blick stilla ungefär 100 meter fram. Ingen såg dem. För varje steg gruppen tog, för varje buskage de hackade bort med sina machetes, kom de närmare och närmare. Plötsligt upptäckte Irene att soldaterna som nyss gått mitt framför dem, var borta. ”Konstigt”, tänkte hon. ”Varför skulle de lämna oss nu? Vi har ju gått tillsammans sedan vi lämnade den stora vägen”. Några steg längre fram hittade hon soldaternas machetes och vapen på marken. Förskräckt vände hon sig om för att varna de andra, och såg att hon var ensam. Alla i gruppen hade försvunnit, ljudlöst. Plötsligt hördes en röst från skogen bakom henne.

– ”Thư giãn!”

Det var en mansröst.

– ”Excuse me?” sa Irene med sin klingande irlänska accent. ”I don’t speak you language!” – ”Jag talar inte ditt språk!”

Hon blev mer och mer förtvivlad. Vad hade hänt med alla hennes kamrater, och skulle samma sak hände henne nu? Vad skrek de åt henne från skogen? Efter ett tag hördes mansrösten igen.

– ”Relax!” – ”Ta det lugnt! Jag visste inte att du var en utlänning.”

En man steg fram från bakom träden. Hans röst var grov, uppenbarligen hade han förstört den på något sätt. Hans engelska var heller inte perfekt, det fanns en tydlig skandinavisk dialekt som Irene kunde utskilja efter att ha spenderat en hel del tid med det samiska folket i Norge och Sverige.

– ”Gustav heter jag.” sa mannen. ”Vad heter du?”

- ”Irene. Skulle du kunna berätta för mig vad som händer här egentligen? Vem är ni, och vad har hänt med min grupp?”

- ”Ni är på Chut-folkets mark, här gäller deras regler, inte era. Vapen är inte tillåtna och alla som närmar sig byn måste genomgå en… ska vi säga, intervju.” sa han med ett leende på läpparna.

- ”En intervju? Vad menar ni?”

Mer hann inte Irene säga förrän hon kände sig svag i benen och förlorade fotfästet. ”Sömnmedel! De måste drogat mig med sömnmedel!” tänkte hon och föll i medvetslöshet.

Hon vaknade i ett mörkt rum, med extrem huvudvärk och illamående. Det här var inte bra. Hon kände en söt smak i munnen, vad var det de hade drogat henne med, och hur?

– ”Good morning!”, ”Hur mår vår antropolog?”

Gustav klev in i vad som visade sig vara en liten, rund hydda. Utan att visa någon svaghet rätade Irene upp sig, skakade av sanden och jorden från kläderna och gick fram till Gustav.

– ”Var är jag och vad har ni gjort med resten av mitt team?” sa hon bestämt.

- ”Med dig är det ord och inga visor minsann! Du befinner dig för tillfället i vår by, resten av ditt team är hemskickade. De kommer att vakna upp nära civilisationen om någon timme eller två. Om de lyckas hålla sig borta från ormar så borde de klara sig hem igen.”

- ”Hemskickade?! Men varför?! Vi är ju här för att hjälpa till!”

- ”De klarade inte intervjun. Då blir man bortskickad omedelbart.”

- ”Vilken intervju, vad är det du pratar om?”

- ”Alla utomstående som kommer till byn måste först bli accepterade av byns schaman. Han ställer frågor och om svaren inte duger så åker man, så enkelt är det.”

Vid det här laget började Irene slappna av en del, de hade inte mördat resten av teamet och det verkade som att de inte tänkte göra det med henne heller. Att få prata med byns schaman skulle vara en mycket intressant upplevelse, troligtvis var det en man som alla respekterade, och vann hon över den personen så kanske hon skulle kunna få ut något positivt av denna till synes misslyckade expedition.

- ”Och vem är du egentligen?” frågade Irene. ”Jag hörde tidigare att ditt namn var Gustav, men du är uppenbarligen inte en inföding. Om jag skulle gissa låter din engelska accent som om du kommer från norden, kanske norge?”

- ”Nära, jag kommer faktiskt från Sverige. Jag är inte viktig just nu. En mer intressant fråga är: Varför är ni här?”

- ”Vi kom hit i fredliga syften, främst för att hitta något sätt att medla i den konflikt som uppstått här. Vi vill bevara Chut-folket och inte se det spridas ut och försvinna.” Irene fortsatte och berättade om hela processen som hon jobbat med så hårt de senaste månaderna, hur de suttit i samtal med regeringsmän efter regeringsmän. Det var konstigt, men det kändes som om den här mannen, Gustav, automatiskt fick henne att prata. Det var något i hans sätt som var mycket intressant. De blev plötsligt avbrutna av att hyddan öppnades och en man klev in. Det var en stor man, uppenbarligen krigare av Chut-folket, som gick fram till Gustav och gick ned på knä framför honom.

- ”Mong muốn của bạn là gì?” sa han

- ”Để lại chúng tôi. Cô gái ở lại.” svarade Gustav, varav mannen ställde sig upp, vände sig om och gick.

- ”Det är du, du är schamanen!” utbrast Irene.

- ”Svar: ja”, sade Gustav. ”Du får stanna ett tag, den här hyddan är din. Vila upp dig under dagen så kan vi mötas igen och diskutera mer.”

Irene stannade kvar och spenderade mer och mer tid i diskussion med Gustav. Dagar och veckor gick förbi. De diskuterade frågor som rörde Chut-folket, men Irene var mer intresserad av att få höra hur Gustav egentlingen blivit huvudschaman för detta folk. Det visade sig att han bara varit det i några år. Infödingarna hittade honom irrande runt i djungeln, tog hand om honom och blev förbluffade över hans förmåga att lära sig språket, men också att han inte sov. Nätterna ägnade han helt åt att mumla och prata med sig själv. Detta tog de som ett tecken från högre makter och till slut hade han stigit i rankerna till schaman. Irene var helt tagen av denna man, men hon tyckte också synd om honom. Det var tydligt att han var djupt känslomässigt störd, och de sömnsvårigheter han hade, om man nu kan kalla 100% brist på sömn för sömnsvårighet, var verkligen märkliga.

Förhållandet som utvecklades mellan Irene och Gustav växte och tillslut delade de hydda i byn. Gustavs sömnsvårigheter eskalerade dock och han blev mer och mer verklighetsfrånvänd. Irene försökte prata med honom, men ju längre hon grävde i hans förslutna, desto mer innåtvänd blev han. En dag var Gustav försvunnen. Irene blev förkrossad och djungeln finkammades, men inget spår hittades. Några veckor senare visade det sig att Irene var gravid…

Irene fick en dotter som växte upp i föränderlig värld. Varje hem var tillfälligt och varje land var nytt. Alex, som hon fick heta, fick växa upp fort. Vid 10 års ålder hade hon bott i ett 20-tal länder då hon följt sin mors arbete runt om på jorden. Då barn lätt tar till sig språk, lärde hon sig tala med människor vart hon än var. Hon frågade ofta sin mor saker om sin far, och Irene berättade så mycket som hon själv visste, vilket inte var mycket. Men att hon älskade Gustav, det berättade hon. Sökandet efter honom hade dock visat sig vara fruktlöst. När Alex blev 16 år gammal landade hon tillslut på en detektivbyrå som Irene använt för att gräva fram smuts om en politiker (en lång historia som slutade gott). Alex såg sin chans att ta ett yrke som skulle göra det möjligt för henne att fortsätta sökandet efter hennes far, och med hennes bakgrund blev hon anställd direkt. Visst var hon tvungen att hjälpa till ibland och lösa något brott här och där, men merparten av hennes tid gick till Gustav, och efterforskningar kring hans liv. Historien visade sig dock inte vara lycklig. Till slut tog efterforskningarna Alex till Sverige, ett land där hon spenderade flera år som privatdetektiv, eller agent som hon själv kallade det. Efter ett tips fann hon sig på väg till en fest på en liten ö i vänern, en plats där hon misstänkte att hennes far gömt sig under många år…


Stämningen var spänd. Ingrid berättade allt hon visste för Alex om myten kring de två Helenorna samt om sin förlorade bror, Gustav. Alex visste det mesta, men några detaljer hade hon aldrig hört. Ingrids mor hade förlorat sin syster till myten och på något sätt var Gustav kopplad till allt detta.

- ”Tack så mycket, fru Eulalia, du kan gå nu.” sa Alex och gick ned till festen igen. Ingen visste ännu det sanna syftet som Alex hade, att hitta sin far. Hon hade kunnat berätta detta för Ingrid, men det tjänade inget syfte ännu. Att hennes fader nu möjligtvis visade sig vara en kidnappare var inte direkt vad Alex hoppats på, men inte heller oväntat. Alex hade funnit liknande beteenden i sin släkt genom hennes efterforskningar, det verkade som om galenskap gick i arv, och att endast män drabbas av den. Gustav kan nu fallit så djupt i sin psykos att han inte längre var kontaktbar. I ett känslotillstånd där alla hans inre demoner tagit fäste måste myten om Helenorna tagit över honom helt. Då han gömt sig i herrgården under alla dessa år har han nu kommit fram och utfört denna kidnappning. Detta var Alex teori för tillfället.

Nere i festlokalen höll polismästare Joshef Smith en, vad han själv kallade, undersökning av brottplatsen. Alex gick förbi honom och direkt till den plats där den försvunna Helena Guldkvist sist stod. Platsen var ett dunkelt hörn i rummet, lite vid sidan av allt stohej. ”Märklig plats att stå på som festordnare…” tänkte Alex och betraktade scenen. Helena hade stått och tillsynes varit en åskådare till hela festen. Väggarna i rummet var av sten och klädda med gobelänger. I hörnet där Helena stått satt det ett jättelikt porträtt av en sedan länge bortglömd herre. Tavlan var kvarglömd och Herr Guldkvist hade beslutat sig för att behålla den under alla renovationer. Joseph Smith kom nu fram.

- ”Jag har dragit slutsatsen att kidnapparen måste använt ett fönster!” sa han uppnosigt och nedlåtande. ”Polisstationen är underrättad och båtpatruller är ute och letar just nu!”

- ”Mycket bra polismästare.” sa Alex. ”Det var skönt att kidnapparen stängde fönstret också, så att det inte skulle bli kallt här inne. Säg mig, hur lyckades detta mysteriska monstrum låsa alla fönster från insidan? Har vi kanske medarbetare på festen?”

- ”Herre gud! Du har rätt!” utbrast han. ”Alla ska genast arresteras!”

- ”Lugna dig polismästare. Det får räcka med amatörtimmen just nu.” sa Alex och la sig på golvet. Hennes hand smekte lätt det kalla stengolvet. Helt utan skarvar, ”Ett väldigt imponerande renoveringsjobb!” tänkte hon. Hon ställde sig upp och gick bort till hörnet med tavlan. En svag bris fångade hennes uppmärksamhet, men Joseph tog argt tag i hennes axel och föste henne åt sidan. Han märkte inte hur hans egna fötterna plötsligt var luftburna. I en flytande rörelse, fortföljde Alex den rörelse som Joseph påbörjat. Genom tai sabaki, förflyttningen av kroppsrörelser, utnyttjade hon en teknik kallad Kata guruma. Som agent var det nyttigt att kunna ta hand om sig själv, Alex tränade därför enligt flera discipliner. Denna teknik lärde hon sig när hon studerade sambanden mellan kampsporterna Aikido och Judo. Joseph landade på det hårda golvet med sidan först. Han tappade omedelbart andan men värst av allt så tappade han även det lilla som fanns kvar av hans respekt i rummet.

- ”Ursäkta mig, men detta kan nog intressera er.” sa Alex och gick fram till den stora tavlan. Den vindbris hon känt kom från en spricka i träramen. Hon förde sina fingrar längst med tavlan och kände konturen av en knapp under ramen. Tavlan öppnade sig som en dörr när hon tryckte till och en stentrappa visade sig ligga bakom.

- ”Som du ser är detta nog den väg som Helena försvunnit genom. Du kan också se på vägguttaget här nedan att någon mixtrat med det.”. Alex pekade på ett vägguttag bredvid tavlan, nära golvet, där det fortfarande satt en avsliten kontakt. ”Helena måste ha gjort detta själv. Det verkar inte finnas något sätt att öppna tavel-dörren från insidan och vill man släcka ned belysningen är det enkelt att få till en kortslutning genom att sparka till en trasig kontakt. Detta förklarar varför belysningen hela tiden försvinner i salen, jordfelsbrytaren går direkt vid en kortslutning och sladden sitter fortfarande och glappar här.” Alex tog fram en ficklampa ur fickan och gick mot trappan.

- ”Stanna här polismästare och ta hand om festgästerna, jag ska hitta Helena och sätta stopp för denna charad.” sa Alex och gick ned för de mörka trapporna.

Comments are closed.