Ingen människa får lov att vara så lycklig (del 4)

17 februari, 2012
Av

Klockan var 01.16. I den vackra herrgården hade både gäster och personal släckt sina sänglampor och krupit ner i de mjuka nya sängarna. Den stora salongen stod tyst och mörk, det vackra porslinet var prydligt uppradat i skåpen och borden var avtorkade. En äldre kvinna stod i ett av de hisnande fönstrena och såg stråkensemblens gröna skåpbil försvinna bort genom den vackra allén av ekar. Hennes namn var Ingrid, men de flesta kände henne som fru Eulalia, den ensamma änkan på den förfallna Gärdegården på ön. Minnen av en solig hösteftermiddag utspelade sig i hennes huvud, och trots att det var länge sedan kom hon ihåg det klart och tydligt. Just här, i detta fönster, hade hon som fyraåring stått fastfrusen och sett löven lägga sig efter en svart bil. En bil som var påväg bort med Gustav, hennes älskade storebror som hon aldrig mer skulle få se. Han hade blivit bortförd att tvångsvårdarna eftersom han ansågs ha tappat förståndet. Vilket han också gjort.

Det hade börjat en solig vårmorgon, då hela familjen satt samlad runt det välfyllda frukostbordet. Far satt och klirrade med skeden i kaffemuggen och man kunde höra hushållerskorna dona ute i köket. Gustav petade med skeden i gröten, så som han alltid gjorde när han hade mycket att tänka på.

-Mor, vem var Helena?

De till synes oskyldiga orden skar genom det lyckliga morgonbruset och tycktes eka mot väggarna i den stora matsalen. Allt blev tyst.

Mors ansikte blev först blekt av chock, sedan återhämtade hon sig och bad servitrisen om mer kaffe som om ingenting hade hänt. Gustav såg besviken ut.

Det var inte förrän en vecka senare han vågade fråga igen. Denna gång blev mor rasande och skrek åt honom att aldrig nämna dem igen, och senare på kvällen var hennes plats vid middagsbordet tom. Ingrid kom ihåg hur hon och Gustav i smyg tjuvlyssnat utanför föräldrarnas sovrum när far hade försökt trösta henne. Inifrån hördes mors snyftande viskningar, ”Hur vet han? Hur kan han rimligtvis veta?”.

Gustav sa ofta att han hörde röster i huvudet. De viskade ”Helena, Helena” i hans öron. Men mor och far valde att ignorera det.

Viskningarna blev värre med tiden, efter några månader gick inte en dag utan att han nämde Helena. Mor hade blivit vanare vid det, men hon bleknade fortfarande till varje gång. Hon kom mer sällan ner till kvällsmaten och satt oftare och grät i sängkammaren.

Till slut kom den dagen då mor inte längre stod ut. Hon och far kände inte längre igen sin son, drog slutsatsen att han måste ha blivit galen. Det var samma dag som han blev hämtad av tvångsvårdarna. Men Ingrid visste att det låg sanning bakom Gustavs galna ord, och hon var fast besluten att få reda på så mycket som möjligt.

Ingrid hade aldrig berättat om Gustav för någon, inte ens för sin fästman, Herr Eulalia, som hon gifte sig med när hon var ung. Tillsammans flyttade de till fastlandet där Ingrid såg chansen att ta reda på mer om Helena. Men efter herr Eulalias död många år senare flyttade hon tillbaka till den lilla ön där hon växt upp.

Vilket förde henne tillbaka till denna kväll, som hon fruktat ända sen hon fick reda på att Jan och Helena Guldkvist skulle flytta till herrgården mitt emot Kinnekulle.

Hon tänkte tillbaka på kvällen. Efter att lamporna hade släckts för andra gången hade det blivit kaos. På något vis hade Ingrid och Alex lyckats ta sig ut ur den högljudda salen och in i Herr Guldkvists kontor, där de hade satt sig tillrätta vid det utsmyckade skrivbordet i mahogany.

-Jaha, fru Eulalia, hade Alex börjat, hur kommer det sig att du känner till historien om de två Helenorna?

Till denna fråga hade Ingrid tvekat en liten stund. Till slut hade hon svarat med en stadig röst.

- För att den andra Helenan som försvann var min mors storasyster.

Kommentarer:

  1. Inez Sigvardson - 19 februari, 2012 13:34

    Jättebra och spännande Clara!!