Första advent

27 november, 2011
Av

Söndagen den 27/11 är det första advent. Det är en knapp månad kvar till julafton. Det är dags att tända det första ljuset i ljusstaken. Kanske äta lite pepparkakor. Eller en extra fin middag. Det är inte så viktigt vad man gör. Men på första advent är det något som börjar. En väntan. En förväntan. En spänning som inte släpper förrän julafton är över. Något av det finaste och bästa med jul och advent är stämningen. Jag kanske inte kommer ihåg varenda julklapp jag fått i mitt liv, men jag kommer ihåg känslan i magen. Det är en för speciell känsla för att man egentligen ska kunna sätta ord på den. Julafton! Första advent! Snö…

Förra året föll snön tidigt. Det var mycket snö hela säsongen. I år är vädret milt och grått. För kanske en vecka sedan var det varmt ute och solen sken. Det kändes som vår! I november! Nu är jag ingen väderexpert, men att någonting är annorlunda – det förstår till och med jag. Flera år nu har man varnat för att ”det här är sista året vi har snö”. Kanske har det äntligen slagit in? Fast det är ju för tidigt att säga det egentligen. Det är ju fortfarande bara november. Slutet på november. Första advent. Hela världen förändras omkring oss. Varje sekund blir något gammalt till något nytt. Ibland har vi snö. Ibland har vi vårsol. Det är ingenting som vi kan kontrollera. Det finns mycket här i livet som inte går att kontrollera. Men kontroll, det vill man som människa ha.

Det är då det är så viktigt att inte glömma traditioner. Att andäktigt se det första ljuset tändas. Att komma ihåg förra året det tändes. Att veta att varje år, vid precis den här tiden, sedan jag var ett litet barn som inte förstod någonting, varje år, har vi tänt första ljuset vid första advent. Hela världen snurrar men här står den still. Lyckan vi kände när vi var små, är frusen och för alltid bevarad. Vacker och speciell. Igenkännandets glans.

”Och tänk att man kan vara lika förväntansfull varje år. Den dag jag inte längre känner, att det killar i magen, när jag tänker på jul, den dagen vet jag, att jag är gammal”
Citat ur: Britt-Marie lättar sitt hjärta, av: Astrid Lindgren

Hela världen snurrar runt och vi flyger med så gott vi kan. Men ibland kan det bli för mycket. Då är det skönt att göra något som man gjort många gånger förut, något man tycker om.

Kommentarer:

  1. ida - 27 november, 2011 23:45

    bra skrivet cecilia! mycket bra skrivet!

  2. Tove - 28 november, 2011 11:54

    Jättefin poetisk text Cilly.