Ingen människa får lov att vara så lycklig (del 3)

21 november, 2011
Av

Inne i den stora salen spreds oroliga viskningar om myten om de två Helenorna.

“Vad var det den gamla kvinnan hade sagt egentligen?”

“Var är fru Guldkvist?” “Är hon dödad?”

Smith hade än en gång tagit mikrofonen.

“Mina damer och herrar, lugna er! Lugna er! Historien om Helenorna är bara en myt. Inget att oroa sig för!”

Nu var Smith inte lika säker på rösten som tidigare. Plötsligt var han inte kvällens hjälte. Men han fortsatte, och sa med en osäker ton i rösten.

“Fru Guldkvist har säkert bara gått och pudrat näsan. Hon är snart tillbaka ska ni se.”

“Men tänk om fru Guldkvist inte är på to… jag menar, pudrar näsan. Tänk om hon är kidnappad?”

Alla i salen vände sig mot de två stora och väl utsmyckade dörrarna, som orden kommit från. Där, i dörröppningen, stod en ung kvinna iklädd en grå trenchcoat och svarta kängor. Kvinnan hade halvlångt brunt vågigt hår och stora kastanjefärgade ögon. Hon började gå mot scenen där Smith stod.

“Vem är du?” nästan skrek han i mikrofonen.

Kvinnan gick oberörd upp för den lilla scentrappan och ställde sig, enligt polisen, obehagligt nära honom och tittade rätt in i hans ögon.

“Vem är du!?” skrek han rakt ut.

Gästerna iakttog fascinerat allt som hände.

Kvinnan tog självsäkert, men ändå försiktigt, mikrofonen ur Joshef Smiths hand.

“Mitt namn är Alex” svarade hon kort samtidigt som hon gick förbi Smith, ställde sig vid scenkanten och tittade ut över publiken.

“Och vem tror du att du är!?” upprepade Smith, väldigt argt.

Alex tittade med en underlig blick på honom, med sina stora ögon. Sedan vände hon tillbaka blicken mot gästerna och sade:

“Mitt namn är Alex Wihle och jag är detektiv, eller som jag själv kallar det, agent.”

Ett mummel spreds genom salen. Många började nu bli otåliga och ville bara få ett slut på kaoset. Men mest otålig var Joshef Smith som steg fram till Alex, ryckte mikrofonen ur handen på henne och gormade:

“Agent! Hur gammal är du egentligen?! Här på ön finns inga agenter, bara en polis som skall ta hand om detta ytterst fåniga fall, och det är JAG!”

Nu var herr Guldkvist helt rasande, han hade stått en bit bredvid Smith på den lilla träscenen hela tiden. Röd i ansiktet ryckte han i sin tur mikrofonen ur händerna på Smith och med en mycket mörk röst skrek han till den chockade polisen:

“Är det fånigt att min fru är spårlöst borta?” “Säg mig, är det!?”

Smith, som nu var ännu mer chockad, svarade hest till herr Guldkvist:

“Nej, nej såklart är det inte en fånig sak att din fru är borta” “Men vad skall jag göra åt saken, herr Guldkvist?”

“Agera som en riktig polis!” fräste herr Guldkvist till svar.

Joshef blev stum, han försökte tala, men det gick inte. Hans bakåtslickade hår hade nu fallit fram i ansiktet igen och en svettpärla rullade sakta ned för hans nacke.

“Det är därför jag är här. Eftersom denna Joshef Smith inte verkar vara van vid sådana här fall skall jag ta hand om det mycket underliga försvinnandet.”

Alex gick ned för den gamla knarrande scentrappan, såg ut att nästan glida över salsgolvet bort till den gamla damen som berättat historien om Helenorna och tittade henne djupt i ögonen.

“Jag vill börja med att förhöra dig, fru Eulalia.” “Följ med mig ut till köket.”

Men innan Alex och den gamla damen hade hunnit ta ett enda steg, släcktes än en gång alla lampor och rummet fylldes av ett kolsvart mörker. Gästerna skrek skräckslaget, men tystnade lika snabbt igen. Ett underligt raspande hördes…

Kommentarer:

  1. Karin Olofsson - 21 november, 2011 16:56

    Äntligen kom fortsättningen! Den slutar verkligen spännande. Fin bild också. /Karin

  2. Jakob - 21 november, 2011 20:52

    Spännande!!!! Undrar vem som är mördaren egentligen! Kommer verkligen längta till den suveräna avslutningen!

  3. Inez Sigvardson - 22 november, 2011 18:16

    Jätte bra. Vem ska skriva nästa del?