Ingen människa får lov att vara så lycklig (del 2)

21 september, 2011
Av

Höstens mörker sänkte sig långsamt och svepte in den stora ön i sin svarta slöja. Herrgården syntes bara som en siluett mot natthimlen. Nästan yrvaket blinkande tändes en ensam lampa på bottenvåningen och sken ensam innanför ett av fönstren i några sekunder, innan resten av lamporna tändes och sken upp gården utanför genom de fördragna gardinerna. Inifrån det stora huset hördes röster. Upprörda, rädda röster. Något mycket oväntat och skrämmande hade hänt där inne och alla försökte närmast panikslaget ta reda på vad det var.

Joshef Smith var dock inte alls oroad. Han satt helt lugnt vid sitt bord med det gråa kostymen och den blåa slipsen prydligt utslätade. Trots allt var han öns polis, professionell och med år av yrkeserfarenhet, inte skulle han bli upprörd över ett litet strömavbrott. Han log självsäkert och stegade snabbt bort till det lilla podium som ställts upp mitt i salen så att herr Guldkvist skulle kunna hålla sitt tal upphöjd över sina gäster. Nu ställde sig istället Smith på den lilla rödmålade träscenen och grep mikrofonen med säkra rörelser. Han harklade sig och höjde sedan rösten.

”Mina damer och herrar.” började han och gjorde en konstpaus för att njuta av hur allas blickar vändes mot honom. Han drog konstnärligt handen genom sitt halvlånga, aningen flottiga och kvällen till ära bakåtslickade hår. ”Det finns absolut inget att oroa sig för. Detta var bara ett vanligt strömavbrott – något som ofta händer på öar som denna. Låt oss nu fortsätta denna fest och herr Guldkvists tal.”

Smith sträckte sig ner och drog upp herr Guldkvist, som av någon anledning fallit omkull när ljuset slocknade, på fötter. Han klappade i händerna åt sitt eget lilla tal och resen av gästerna började göra det samma, så att stämningen åter blev glad och förväntansfull. Alla såg intresserat på herr Guldkvist, i väntan på hans tal. Smith log för sig själv – han var nu dagens hjälte utan att egentligen ha behövt göra någonting alls. Allt enligt planerna. Detta var precis den typen av situation som han tyckte bäst om.

Men något hade dock gått fel i Smiths plan. Herr Guldkvist såg inte alls glad ut, tvärtom såg han mycket orolig ut och såg sig omkring som om han letade efter någon. Smith gick åter fram till honom.

”Ursäkta, men vad är fel herrn?” frågade han, aningen roat - det fanns ju faktiskt inget att oroa sig för längre.

”Min fru.” mumlade herr Guldkvist. ”Min fru är inte här.”

”Vad? Är fru Guldkvist inte här?” Smith rynkade osäkert pannan och såg sig omkring i salen. Han kunde inte se den – enligt hans uppfattning – mycket attraktiva, men också otroligt självupptagna kvinnan någonstans i rummet. ”Har någon sett vår värdinna?”

Hans osäkra rop i mikrofonen fick viskningar att sprida sig genom salen. Frun var borta, ingen hade sett henne sedan innan ljuset släcktes. Alla såg återigen ganska rädda och oroliga ut. Smiths plan för att bli dagens hjälte hade uppenbarligen misslyckats. Han suckade och tog återigen mikrofonen.

”Det finns inget att oroa sig för, det är säkert bara…”

”Det är Helenas förbannelse. Den kommer tillbaka.” innan Smith hunnit avsluta sin mening avbröts han av en hög kvinnoröst från andra sidan rummet. En gammal kvinna iförd en lång grön klänning och det grånande håret uppsatt i en knut, hade tagit till orda. Hon stod längst bort i ett hörn av salen och hennes ord gled som en väsande orm genom rummet.

”Sa hon Helenas förbannelse?”

”Menar hon de försvunna Helenorna?”

”Ursäkta, men vad talar alla om?” Smith var visserligen polis på ön, men han var inte från trakten. Han hade flyttat dit efter att han fått sparken från sitt arbete i Stockholm, och han visste verkligen inget om några konstiga myter från ön.

”Förbannelsen som vilar över detta hus. Två av ägarnas döttrar – båda bärande namnet Helena – försvann spårlöst härifrån. Det var för nästan tvåhundra år sedan, men inte ens kropparna har någonsin hittats. Aldrig någonsin.” damen längst bak i hörnet fick återigen viskningarna att vandra. Men Smith skrattade bara.

”De där är bara en spökhistoria. Det här har inget med det att göra, värdinnan har säkert bara…” men återigen blev Smith avbruten, denna gång av herr Guldkvist, som hade blivit kritvit i ansiktet och såg skräcklaget på honom.

”Vi skulle aldrig ha kommit hit.”

”Vad? Var inte så fånig nu, er fru är inte försvunnen.” sa Smith lugnande. Men mannen framför honom lyssnade inte, han såg ut över gästerna och bort mot den gamla damen.

”Min fru heter Helena.” sa han bara.

*

I en helt annan del av huset vandrade Helena Guldkvist nöjt genom en lång, svagt upplyst korridor. Hon var mycket nöjd med sig själv. Hennes arrangerade strömavbrott hade skett tidigare än hon planerat, men det hade fortfarande fungerat alldeles utmärkt. Utan att någon märkt det hade hon tagit sig ut från festen och nu skulle hon ostörd kunna fixa till det där dumma testamentet utan att någon kunde komma och avbryta henne. Aldrig att hennes korkade make skulle märka att hon var borta. Hon skrattade förtjust.

”Det finns en intressant myt i det här huset.” en obekant väsande röst avbröt hennes skratt och fru Guldkvist stannade tvärt. Omöjligt, hur kunde någon vara någon någon annanstans än i den stora salen? Till och med kocken hade motvilligt gått dit på hennes makes order för att höra hans fåniga tal.

”Vem där?!” frågar hon gällt och stirrade bortåt i den mörka korridoren. Några meter bort stod en dörr öppen, och därifrån fortsatte nu någon att tala med obehagligt raspande hes röst.

”En myt som säger att det har försvunnit två kvinnor härifrån. Två unga, vackra kvinnor som var alldeles för lyckliga för sitt eget bästa.” rösten skrattade hånfullt innan den fortsatte. ”Precis som du.”

”Vad menar du? Vad vill du mig?” hon sprang fram till dörren och ryckte upp den. Men mörkret inne i rummet gjorde det omöjligt att se vem som hade talat. Så hörde fru Guldkvist ett klickande ljud bakom sig och snurrade runt. Bakom henne stod en person iförd en underlig svart mantel.

”Jag tänkte göra om myten lite.” sa personen och fru Guldkvist flämtade till när hon kände igen rösten. ”Jag tänkte göra det till tre kvinnor.”

Den tredje Helenan hann inte ens skrika innan den svartklädde hade puttat in henne i rummet hon just öppnat.

Kommentarer:

  1. Cecilia wewel - 21 september, 2011 16:57

    Shit, vad rädd jag blir….

  2. Karin Olofsson - 21 september, 2011 21:36

    Oj, vad spännande! Otroligt proffsigt skriven. Ser fram emot fortsättningen…

  3. Inez sigvardson - 29 september, 2011 17:38

    Gud vad spännande…