Det här sitter jag och tänker på…

19 september, 2011
Av

Universum är för stort för att vi ska kunna förstå det. Någonting så ofantligt stort går omöjligt att få plats med inuti huvudet. Ändå finns det massor av människor som ägnar sina liv åt att forska om rymden. Om det som finns bakom himlen.
De här människorna är otroligt smarta – lärda – men tänk så lite de vet. Så otroligt lite om denna gigantiska oändlighet.

Hur kan förresten någonting vara litet? Om man inte vet hur stort det som är stort är?

Det går inte att säga hur stor del av universum jorden är. För det finns inga mått som mäter hur stort universum är.

Tanken att universum är oändligt är otroligt överväldigande. Men tänk er motsatsen: Allt svart mörker tar plötsligt slut. Vad kommer sen? Om universum tar slut, vad finns då utanför? Ingenting. Vad är ingenting? Vakuum? Tomrum? Men vaddå? Så efter/utanför/bakom universum finns det:

Ingenting? Vakuum?

Vad är logiken i det?

Hur kan någonting som inte är någonting ha ett namn?

Tänk er att ingenting finns. Vad tänker du på då? Mörker? Ödemark? En stor kal planet utan växter och djur? Rymd?

Men mörker är ju något. Och ödemark och en planet utan liv och rymd.

Men om det inte finns någonting alls, hur är det då?

Det kanske är så det är när man dör? Man är inte medveten om någonting, inte världen utanför, inte sina egna tankar. Tänk er så, fast det finns ingen som vet om att du är död. Det finns ingenting att vara medveten om. Din döda kropp finns inte. För det finns ingenting.

Omvärlden var ingenting.

Eller om man ser det från en annan vinkel. Tänk om världen fanns. Hela universum. Hela oändliga, aldrig slutande, universum finns. Men det finns ingenting i det. Inget som lever. Inte en cell. Inga växter djur eller människor. Och universum är oändligt. Det finns ingenting annat än universum. Och i universum finns det inte någonting. Inget alls.

Finns ens universum då?
Om en vas ramlar i golvet men ingen hör det. Ingen finns där för att höra det. Blev det då en smäll. Lät det när glaset krossades?

Tänk vad olika saker och ting kan vara. Det gäller bara att se de i perspektiv. Här ligger jag på mage i min säng i mitt rum. Utanför på gatan går en mamma förbi i rask takt. Hennes baby gallskriker. För henne kanske hela världen just nu består i att hon måste hem så att hon kan ta hand om sitt barn. Den här gatan, den kan vara hela världen. Den är brant och jobbig att ta sig uppför. Men man måste upp för den. Så fort som möjligt. Det blir ens allt. Det får plats i huvudet. Och det kanske räcker. För mig räcker det med en liten värld. En liten, liten, liten del av en av en mikroskopisk del av universum.
Mer behövs inte för att vara jag.

Kommentarer:

  1. ida - 19 september, 2011 17:08

    wow!

  2. Gun Lindqvist - 19 september, 2011 19:49

    Ja du Cecilia, tänk vad många tankar det finns i ens, i förhållande till universums, mikroskopiska huvud. Tänk att alla de där tankarna får plats, tror att alla tankar man har borde fylla hela universum om man släppte ut dem ur huvudet. Att tänka sig att något inte finns eller att något inte tar slut är en omöjlig tanke, ändå är det en av de mest fascinerade tankar man kan tänka sig. Tänk om tankarna skulle ta slut…

  3. Jakob - 20 september, 2011 16:25

    mycket text…Vad finns det när universum tar slut? Vad händer när man sugs in i ett svart hål? Massor av frågor som nog borde bli ovetna

  4. Jakob - 20 september, 2011 16:26

    förbli istället för bli