Ingen människa får lov att vara så lycklig (del 1)

31 augusti, 2011
Av

Det ligger en vacker, mycket gammal herrgård på en ö i Vänern. Den ligger precis vid vattnet. Det är ett stort, vitt hus, från fönstren på den översta våningen ser man vattnet över träden och den blågröna siluetten av ett berg – Kinnekulle – på ena sidan. På den andra böljar blåa linfält. Människorna som levde där, när huset var nytt – på 1800-talet – var mycket lyckliga.

Det unga paret fick flera välskapta barn, som alla växte upp i största glans och välmående. De trodde inte riktigt själva på sin lycka. De sa till varandra varje dag:
- Vi måste vara de lyckligaste människorna i hela världen. Vi har allt.

Det är ju som upplagt för att något hemskt ska hända. Ingen människa får lov att vara så lycklig!

Och så en dag var olyckan framme. Det var en mycket klar och vacker höstdag och det som hände var mycket mystiskt. Folket som bodde runt om på ön talade ofta om det – för att det var intressant. Men de anlade alltid ett mycket sorgset tonfall – för de tyckte mycket om familjen i herrgården.

Familjens yngsta dotter den genomgoda och mycket vackra Helena försvann en dag. Hon försvann spårlöst och trots att man letade överallt med alla medel som fanns att tillgå, fann man henne aldrig. Hennes föräldrar blev djupt bedrövade och deras lyckliga hem förvandlades till en mörk och dyster plats som fruktades av alla.

Den unga Helenas äldsta syster Ulrika gifte sig och de tog över herrgården. Även om Ulrika tog sin systers försvinnande hårt levde hon lyckligt tillsammans med sin man. Efter ett par år födde Ulrika en vacker liten dotter. För att hedra sin syster döpte hon sin lilla flicka till Helena. Men än en gång drabbades Herrgården av olycka! Och lilla Helena försvann. Hon försvann spårlöst och trots att man letade överallt med alla medel som fanns att tillgå, fann man henne aldrig.

- Skriv under här… och här… och här!
- Hhrrmm… så. Tack. Herr Guldkvist strök sej över flinten. Han var mycket nöjd. Han hade just gjort en lysande affär. Han hade kommit över en vacker herrgård från 1800-talet ute på en liten ö – där hans familj skulle kunna spendera sommarens månader – till ett riktigt vrakpris. Det hade varit obebott ett bra tag men efter en renovering skulle det bli en fantastisk bostad.
Hans fru såg redan fram emot att få planera invigningsfesten. Alla deras vänner och bekantskaper skulle komma. Och man kanske skulle bjuda några från ön? De kanske inte hörde till familjens vanliga sällskapskretsar men det gällde att visa sig vänligt inställd. Rykte är viktigt. Var man än befinner sig.
- Så. Ola Blixt, den lille mannen som nyss sålt herrgården var också mycket nöjd, huset hade stått tomt mycket länge och varit svårsålt. Men nu hade plötsligt herr Guldkvist dykt upp och skulle betala en bra slant för den gamla herrgården.
- Jag lovar er att ni kommer att trivas mycket bra. Huset är ovanligt vällbehållet. Jag postar er dokumenten så fort som möjligt.  Jaha, då var vi klara här! Adjö Herr Guldkvist. Hälsa er fru så gott.
- Hrrrrmmm… Tack. Adjö! Herr Guldkvist strök sej nöjt över flinten. Tryckte Olas hand och gick.

Sex månader senare, efter att 19 människor jobbat i princip utan något som helst stopp var herrgården perfekt och redo för inflyttning. Det var visserligen inte sommar, men inflyttningsfesten kunde inte vänta. Så familjen Guldkvist började ställa i ordning sitt nya hem.

Lördagen den 22 september kl. 19.00 började gästerna anlända. Det var herr och fru Guldkvists alla vänner, bekanta och kollegor. Fru Guldkvist ägde en liten kedja exklusiva skönhetssalonger som tog kollosalt betalt men trots det – eller kanske just därför – var extremt framgångsrika. Cheferna från de olika salongerna var alla bjudna och Madeleine, en ung kvinna som var anställd för att ta hand om allting som fru Guldkvist skulle ha tagit hand om, om hon inte varit så lat (”för fin” för arbete som hon själv ansåg).

Herr och fru Guldkvist hade många vänner som de träffat på olika middagar och tillställningar och nu var de alla samlade här, ute på en egentligen ganska obetydlig ö. Några stycken” urinvånare”, som bott på ön hela sina liv, dök också upp. Av nyfikenhet enbart. De var annars inte så mycket för glamourösa middagar.

När alla var samlade i den magnifika salongen, – ett gigantiskt rum med stora fönster ut mot vacker natur och två långbord, dukade med vackert porslin, en liten orkester stod uppställd i ett hörn och spelade mjukt på sina blanka instrument – slog Herr Guldkvist lätt på sitt glas. Musiken tystnade och alla blickar vändes uppmärksamt mot honom. Det blev ett ögonblick då allt var helt knäpptyst. En förväntansfull laddad tystnad. Men innan Herr Guldkvist hann öppna munnen släcktes alla lampor. Rummet blev skumt och skugglikt. Ingen förstod vad som hade hänt. Folk såg sig frågande omkring. Ett svagt sorl spreds i rummet men det tystades snabbt av att ett draperi drogs för fönstren. Rummet blev svart som i en säck. Det hördes ett gällt kvinnoskrik. Ljudet av snabba fötter som sprang genom rummet. Ett kvävt rop.

Och så blev allting åter tyst.

Kommentarer:

  1. Karin - 1 september, 2011 10:09

    Vilken spännande historia! Ser fram emot fotsättningen. Och vilken fin bild!

  2. ida - 2 september, 2011 19:45

    så bra tgext cecilia! och fin bild johanna!

  3. Jakob - 13 september, 2011 20:14

    Spånnande! Kommer längta till den andra delen. Bra skrivet