Plopp, och tack för ingenting!

12 juni, 2011
Av

”Mirjam!” ”Jaa..” ”kom!”

Jag tvingade mig upp ur sängen, det var lördag och klockan var åtta. Jag hörde lillen plaska i badkaret, lördagsbadet. Mamma ropade på mig en gång till, så jag skyndade mig in till köket. ”vad?” ”så svarar man väl inte sin mor?” ”vad?” ”mata katten”

Jag vända mig snabbt om och öppnade kattmatsburken argt. ”hon väckte mig åtta en lördagsmorgon bara för att mata katten, det kunde jag gjort senare!” tänkte jag. När jag slevat upp blötfodret i den svarta matskålen, slängde jag ner den på golvet och stampade in på mitt rum. Mamma brydde sig inte om min lilla demonstration, hon hade gått in till lillen och tvättade noga och snällt hans hår. Lillen – mammas skatt. Och jag var bara skräp tydligen.

Jag kunde inte somna om, låg och tittade runt i mitt rum. Taket var vitt och väggarna var blåa. På skrivbordet låg min laptop, tidningar och pennor. I fönstret var en lampa och en blomma, och lite katthår. Mina gardiner var svarta nu när alla löv fallit från träden och låg bruna på den grå asfalten utanför mitt fönster. På sommaren var gardinerna vita och på julen röd-svarta. Ui smög stiligt in på mitt rum, han slickade sig nöjt om munnen och hoppade upp till mig i sängen. Jag klappade honom över ryggen. Kurr kurr, lät det från hans bröst. När han tyckte att jag klappat tillräckligt, hoppade han ned från sängen och tassade ut till vardagsrummet. Jag bestämde mig för att kliva upp och äta lite, även fast klockan var åtta och femton en lördag. Jag var hungrig, som vanligt. Alla mina vänner förundrade sig alltid över vid lunchen hur jag kunde få i mig så mycket även fast jag var så liten. Mitt svar var alltid det samma, ” hög ämnesomsättning!” ”va?” sa mamma ”emh, inget” jag hade tydligen tänkt högt.

Min frukost bestod av mjölk, flingor och russin med en rostad smörgås och marmelad. Men jag rostade bara om jag orkade.

”trallalalalaa, god morgon mejjarm” lillen kom nybadad in i köket och satte sig vid matbordet. Han kunde inte säga Mirjam, så han sa mejjarm. Även fast han var 7 år. Han hade talproblem, stammade (men bara lite) och såg bokstäver i fel ordning. Mamma tyckte jätte synd om honom och gjorde allt för honom. Därför vart jag skräp. Jag tyckte bara lite synd om honom, han var ju tvungen att gå hos en talpsykolog hela tiden. Men man behöver ju inte behandla honom som en bebis och alla andra som inget. Jag tror det var därför pappa flyttade ifrån oss. Men lillen betedde sig i alla fall uppfostrat, och det är ett stort mysterium.

”heej” svarade jag trött, sen dukade jag av mitt och lunkade in på mitt rum. Tog fram mina svarta jeans och en grå tröja. Gick in till badrummet, tvättade mitt ansikte och drog på eyeliner. Borstade mitt långa hår och gick in till mitt rum igen. Vad skulle jag hitta på den här helgen. Det var sol ute idag såg jag. Så jag drog av mig jeansen och drog på mig mina träningsbyxor, som också var svarta. För jag hade bestämt mig för att cykla till parken, ja den med en pool som man kan åka skateboard i, och träna att åka med mina inlines i den.

Min cykel var en gul (ful) tävlingscykel som jag hade ärvt. Så jag lånade mammas röda cykel och rullade iväg till parken. Det var inga skatekillar i parken vid poolen. Klockan var ju bara 9 på morgonen, en lördag mitt i hösten. Så jag kunde knäppa min inlines ifred utan att någon stirrade på mig, jag såg verkligen inte ut som ett proffs och var inget heller. Men det var ju för att jag aldrig fick träna. De där tuffa grabbarna skulle ju alltid hålla till där! När jag väl hade fått på mig skorna på hjul, ställde jag mig vid kanten utav poolen, tänkte åka men tvekade. Jag hade ju faktiskt aldrig åkt i en sån här förut. Det kunde ju gå hur som helst. Men jag åkte ned för kanten, halvt skrikande och hamnade på andra sidan, visserligen in i staketet, men utan problem. Det var inte så läskigt. Nästan inga problem. Det var ju bara att rulla ned från kanten, snabbt i den grå botten av poolen och upp på kanten igen. Inga konstigheter! Så jag gjorde det igen och igen. Bytte sida och åkte från ena långändan till den andra. Fram och tillbaka. Från höger till vänster och tvärt om. Men nu vågade jag ta lite mer sats en gång kände jag. Så jag åkte upp på högra sidan av den grå poolen. Ställde mig redo en meter ifrån kanten, typ. Åkte fram, ned för kanten, där kom en jävla ekorre. Pip sa det, allt vart svart och med en duns landade jag hårt! Jag tittade yrt upp, halva svansen låg en bit från mig, resten hade väl sprungit och dött i skogen. Min egen fot upptäckte jag var sned och böjd. Det började dunka i foten och den gjorde plötsligt fruktansvärt ont. Jag brast ut i gråt! Försökte få av mig den hårda skon med det gjorde för ont i hela smalbenet! Jag ställde mig upp men rullade bara iväg och trillade. Slog benet igen och skrek. Nu låg jag och gormade! Min mobil, ja min mobil! Jag pillade upp den med darriga fingrar och slog mitt hemnummer.

“mamma!” vad är det, varför gråter du?” “jag har jätte ont!” “vart?” “överallt!” “men vart är du?” “i parken” “kom hem så ska det bli bra” “ men jag kan inte röra på mig!” “sluta nu, kom hem genast!” hon la på tvärt och jag bara skrek! Smärtan var olidlig och jag var säkert helt röd i ansiktet. Försökte se mig omkring, men ingen annan var i parken.

“lilla flicka, vad har hänt!?” en äldre dams röst talade till mig, jag vände mig om. Det var en tant jag kände igen. “jag har kört, nej, jag menade jag har trillat och slagit benet” snyftade jag fram. “men herre gud, har du ingen som kan komma och hämta dig?” “nej mamma vill inte” “men oj oj, vänta ska jag försöka hjälpa dig”

Damen ställde sin väska på gågången och gick försiktigt ned i polen. Hon hjälpte mig att komma på benen och stödde mig ordenligt. Hon var stark. Vi lyckades ta oss upp på asfalten där satt hon mig ned. Sedan tog tanten min mobil och ringde till Mimmi. Min mamma hette så i min telefonbok och tanten visste tydligen det..

Efter ett argt och hetsigt samtal kom mamma körande med bil ned till parken. Hon sprang fram till mig, lyfte upp mig och bar mig till bilen. Tackade tanten snabbt och sa att vi var tvungen att skynda. Gissa varför? Lillen var hemma ensam och mamma var orolig för att det skulle hända något med HONOM! När jag hörde det började jag gråta ännu mer, nu värkte det i hjärtat också!

Väl hemma ringde mamma ambulansen det första hon gjorde, hon hade tydligen insett att jag var rejält skadad. Sedan gav hon mig vatten och efter det tog hon hand om lillen. Frukt, macka och juice fick han. Där satt dom två vid köksbordet och åt mellis med ans jag satt halvt gråtande i våran utslitna soffa.

Ambulansen tod tid på sig. Men tillslut kom dem. Upp för fyra trappor bar de den ihopfällda båren. Ned för fyra trappor bar de den uppfällda båren med en grinande tjej på. Ut på den folkfyllada gatan och in i den svala ambulansen. Väl i ambulansen fick jag lugnande och somnade. Mamma och lillen stod kvar på gatan och vinkade känslolöst när den gulgröna bilen susade iväg.

Väl inne på akuten vaknade jag igen. Allt snurrade, men benet värkte inte lika mycket längre. Två sjuksystrar (tror jag) rullade fram sängen som ambulanspersonalen antagligen fört över mig till, in till ett vitt rum. Bredvid mig låg en gammal dam och yrade. I just det ögonblicket kom jag ihåg att jag hatade sjukhus! Då började jag också yra. Mitt i allt stack i en syster in en nål i min hand, jag skrek, damen skrek, systern tittade med trötta ögon på oss.

Efter ett tag hade jag lugnat ned mig och betraktade rummet. Taket var vitt, väggarna var vita, lakarna var också vita, lika så bänken bredvid mig och lampan över mig. Allt var som snön på vintern, när den väl var ren. Mitt i mitt betraktande kom en doktor in i rummet. Han började klämma på mitt ben. Jag bara skrek. Då sa han att slutsatsen var att benet var brutet och det skulle rönkas. Han rullade in mig till en sal, mitt i salen stod en stor grej, som också var vit. “ligg alldeles still nu, gumman” sa en kvinna innan hon sköt in sängen in i grejen.

Där låg jag, alldeles still. Det kändes som hundra år innan jag fick komma ut. Sedan rullade någon in mig till de ljusa rummet igen. Allt gick så sakta på något sätt. Kanske för att jag hade en otrolig smärta, kanske för att jag var halvt drogad. Men tillslut kom doktorn tillbaka och började gipsa mitt ben..

“Mirjam! Mirjam!”

Jag slog upp ögonen och såg ett huvud.

“Mirjaam?” “va?” fick jag fram tillslut “vart är jag?” “du är hemma” “hemma!?”

Nu såg jag klart, det var mamma som stod lutande över mig och jag var i mitt rum. Mamma hjälpte mig att sätta mig upp.

“hur kom jag hem?” “jag hämtade dig” “men jag kommer inte ihåg!” “sluta nu Mir..”

“Mejarm, Mejarm!” hörde jag lillen säga.

Han kom skuttande in i rummet och satte sig på sängkanten.

“kan vi lek” “leka, leka, heter det lillen” jaja?” “nej vi kan inte leka, jag har gjort illa benet” “okej” svarade han lite ledset, sedan skuttade han tillbaka in i köket.

“kom nu så går vi in till köket och äter lite, sjukling”

Jag flyttade försiktigt benet ned från sängen. Mamma gav mig krykorna (vart nu de kom från) och jag lyckades resa mig upp. Vingligt tog jag mig sedan in till köket. Mamma gick till hallen.

“vart ska du?” frågade jag. “jag måste gå, kommer hem sent ikväll eller imorgon. Glöm inte att borsta tänderna på lillen och lägg er i tid!” “men, men, Mimmi. Jag kan inte ta hand om lillen, jag har för ont!” “för ont, gör som jag säger! Och jag är din mamma, kalla mig mamma!”

Dörren smällde igen. Där satt jag och min bror vid köksbordet och åt våra mackor. Klockan var 14.00 en söndag, jag hade ett hem, en bror, men ett ny-brutet ben och ingen som brydde sig…

”mamma jag går nu” “vart ska du?” “till parken” “nu?” “ja, jag orkar inte med er” “okej” Det sista mumlade jag bara, annars skulle hon blivit arg. Jag tog mina inlines och cykelnycklarna och gick, nej sprang ned till garaget, utan att säga hej då.

Comments are closed.