Nkosi Sikelel’ iAfrika

12 juni, 2011
Av

Hej på er allihopa!

Jag har redan bett om ursäkt till redaktionen för min inaktivitet här, och nu vänder jag mig till er. Jag är ledsen att jag inte gjort det jag borde för att hålla skrivandet här igång, men det har hänt massor av saker i mitt liv som tagit all min energi.

Som några av er kanske vet, flyttade jag till Afrika i februari, närmare bestämt till Kenyas huvudstad Nairobi. Jag älskar att resa runt i världen, och fastän känslorna innan resan var blandade var jag ivrig att få se om Kenya såg lika underbart ut som jag mindes det från vår semesterresa hit hösten 2007.

Kenya tog andan ur mig, för andra gången i mitt liv. Det överträffade alla mina förväntningar. Jag älskade det för fyra år sedan och jag älskar det lika mycket, om inte mer, nu.

Att flytta utomlands är ingen saga. Det är jobbigt, det är krångligt, det tar tid, ork och kraft. Veckorna innan avresan grät jag tills det kändes som att tårarna var slut – och sedan lite till. Jag tog farväl av mitt hem, min skola, mina vänner, halva min familj, ja, i princip hela mitt liv lämnade jag i Sverige. Att jag bara ett par månader efter flytten skulle få en liten lillebror där hemma gjorde det inte lättare att åka. Det fanns dagar då jag knappt orkade gå upp ur sängen, mina krafter var som bortblåsta och jag ville bara ligga i sängen hela dagen. Bli liten. Försvinna. Men det fanns också dagar jag välkomnade med ett leende och en lycka så stark att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Det var inte heller någon saga att komma hit. Jag kände mig trött, snurrig, varm och spyfärdig när vi stod på Nairobis flygplats och väntade på att få våra visum. Första kvällen hann jag både le tills smilbanden gick av, skratta tills magen värkte och gråta tills jag var så trött att jag somnade. Det var lika mycket en känsloresa som en resa till ett annat land för mig.

En dag spenderade vi i våran hyrda lägenhet innan det var dags att börja skolan. Det kan verka som en dum idé att börja så tätt inpå ankomsten men jag tyckte det var ganska skönt. Lika bra att försöka komma in i vardagsrutinerna så fort som möjligt. Skolan jag går på, Svenska Skolan i Nairobi, och dess elever är vana vid att folk kommer och åker ofta, och därför tyckte ingen att det var märkvärdigt när jag och min styvbror Axel kom. Vi sade ett kort hej till alla som kom, satte oss vid borden, fick våra böcker och började jobba. Smidigt och skönt. För jag menar, vem vill stå framför klassen och presentera sig första dagen då man redan är sprängfylld av nervositet? Inte jag i alla fall.

Konstig mjölk, underbar frukt, massor av strömavbrott och breakdowns i internetanslutningen, galna bilister, helgresor till nationalparker och havet, berg av läxor, öppna och varma människor, klyftor större än vi kan tänka oss i Sverige och en kultur med helt andra ideal och värdesättningar än våra. Allt det är en del av min vardag nu, det är vad jag möter i mitt liv, varje dag. Det är likt Sverige på vissa sätt – men samtidigt  så olikt.

Och fastän jag gjort mitt bästa för att ge er min bild av Afrika så går det ändå inte att beskriva med ord. Afrika måste ses, höras, kännas och smakas. Afrika måste upplevas.

Nkosi Sikelel’ iAfrika – Gud välsigne Afrika

Kommentarer:

  1. ida - 15 juni, 2011 10:30

    mycket vackra bilder!