Hopp

1 maj, 2011
Av

”Ibland tror jag att ni adopterade mig bara för att ni var så besvikna på Fredde” ungefär så säger den mänskliga huvudpersonens adopterade lillasyster. Och föräldrarna förnekar det inte. Fredde är inte en så lyckad figur. Han har inget jobb och efter varje anställningsintervju låter det likadant: ”Det passade inte just mig… kemin var inte riktigt rätt…” Han har ingen egen lägenhet och bor hos föräldrarna. Man skulle kunna säga att han inte har hittat sin rätta plats i tillvaron…

PH är son till självaste påskharen och det är klart att han ska ta över det ärofyllda jobbet när han blir gammal nog. Men PH vill hellre spela trummor. Så han ger sig iväg till Hollywood för att kunna uppfylla sin dröm men det var inte så lätt som han först trott, snart är PH både trött och hungrig men så har han ”turen” att bli påkörd av en bil. Och gissa vem som satt i bilen? Fredde förstås!

I början blir Fredde livrädd – han har kört på en talande hare!!! Men tillslut får PH följa med Fredde som ska vakta sin storasysters chefs hus.
När det visar sig att PH är påskharen(lögn…) blir Fredde överförtjust! En gång när han var liten såg han nämligen påskharen som lämnade honom en korg med choklad. Och nu har han fått bevis – det var verkligen påskharen han såg!
Fredde och PH blir vänner och PH hjälper Fredde att hitta sin plats i tillvaron och Fredde lär PH att allt kanske inte handlar om honom…

Hemma på påskön är pappa påskharen orolig och förkrossad. Hans son är borta! Men högsta hönset på chokladfabriken (som tillverkar allt påskgodis), påskkycklingen Carlos, han är överlycklig. Han skulle nämligen själv väldigt gärna vilja vara nr. 1 – den som delar ut allt påskgodis! Men en kyckling som påskhare! Det är ju skrattretande…
De rosa baskrarna ställer till ganska stora problem, då de försöker utföra sitt uppdrag – att hämta hem PH. De verkar alltid dyka upp vid fel tillfälle. De rosa baskrarna är tre ninjakaniner i rosa baskrar!

Regissören till denna påskfilm är ingen mindre än Tim Hill!

Tim Hill

Tim Hill startade sin karriär som storyboard artist och författare till en amerikansk animerad serie, Rocko’s Modern Life. sedan dess har han varit verksam i en hel del filmer och serier. Han har varit episod skribent sedan 1999 för Svampbob fyrkant. Tim Hill har även regisserat Mupparna från rymden, Alvin och gänget, Garfield: A Tail of Two Kitties ( Gustaf 2 ), Disney filmen Max Keeble’s Big Move och nu HOPP. Han har också varit låt och manusskrivare till några filmer och serier.

Recension

Ända från början av filmen, där den överdrivet söta lilla kaninungen blir rundvisad i en Calle och chokladfabriken likande godisfabrik på Påskön av sin far, till slutet, då den mänskliga huvudpersonens far plötsligt är otroligt stolt över sin lilla son som då äger en rymdskeppsliknande tomtesläde-wb farkost och en blågrön frack, känns filmen som något man sett tusentals gånger.

Kaninen PH som vill bli trummis skulle lika gärna kunnat ha en neonskylt på huvudet med texten ”Alvin och Gänget 3″. Och visst är det trevligt att inte alla manliga huvudroller nuförtiden inte är perfekta prinsar, men jag börjar bli lite trött på manliga karaktärer som har problemet att de inte kan hitta ett jobb och därför inte kan få sina familjer/flickvänner att bli stolta över dem. Vi har ju redan En natt på museet, Det regnar köttbullar och Alvin och gänget. Det måste väl finnas NÅGON annan typ av män i 20 till 30 årsåldern som platsar i en barnfilm?

Hela idén med filmen var nog fel från början. Det finns ju inte någon riktig story och vore det en tv-serie skulle jag sluta titta efter första avsnittet. Hur kan någon vilja producera en film som handlar om en kanin som inte vill bli påskhare utan trummis? Var är köparna till det liksom? Men jag vet inte, sexåringar har väl lite konstiga prioriteringar.

Det enda riktigt roliga inslaget i filmen var ”de rosa baskrarna” (påskharens personliga ninja utbildade kaninlivvakter) som – trotts att de var nästan barnsligast av allt – verkligen kändes nya och intressanta. Jag vill verkligen inte säga det här, men jag föredrar nog Törnrosa framför den här filmen, även om barn i sex års åldern nog tycker att det är trevligt med en ny film med söta djur och lyckliga-i-alla-sina-dagar. Jag däremot sitter här och längtar efter lite mer vettiga historier. Tack gud för vuxenfilm!

/Filmpanelen (Ida, Tove och Cecilia)

Comments are closed.