Ensammast i världen

4 oktober, 2010
Av

Jag vaknade tidigt av att solen silade in genom fönstret och lyste mig rakt i ansiktet. Jag vände mig mot väggen och drog upp täcket över huvudet. Jag hade inte alls någon lust att vakna. Men det var helt omöjligt att somna om. Jag klev försiktigt ur sängen. Något raspade på dörren. När jag öppnade flög ett brunt nystan in i rummet. Min lilla hund Mjau skuttade lyckligt ett varv runt mina fötter och skällde. Hon hoppade upp i min säng och lade sig belåtet på min huvudkudde. Jag log och klappade Mjau på huvudet. Hon slickade min hand.
- Kom Mjau, kom då lilla tjejen, vi går ut. Så vi inte väcker Måns. I samma stund stod min storebror Måns i dörren och grymtade:
- Få tyst på din hund, man försöker ju sova för fan! Han gick tillbaka till sitt rum. Jag tog Mjau i famnen och gick ner i hallen. Fäste hennes koppel i halsbandet och låste tyst upp dörren. Höga snarkningar hördes från Måns rum. Jag och Mjau gick en långpromenad i skogen. Vi gick till vårt speciella ställe. En glänta omgiven av stora bokar.

Jag satt på en sten medan Mjau sprang runt framför mig i gläntan. Hon lekte med en kotte.
Mjau är den enda jag har. Min enda vän. Den enda som lyssnar. Jag älskar henne och skulle inte kunna leva utan henne. Men jag saknar en annan sorts vän. En mänsklig vän. Som förstår vart enda ord jag säger och svarar mig. Men det verkar omöjligt att få. För alla elever på Vallmobergs skola hatar mig. Jag förstår inte varför?
Jag ropade på Mjau. Det var dags att gå hem.

Solen stod högt på himlen när vi gick genom centrum och säkert halva min klass stod utanför kiosken och hängde. Om jag var som andra skulle jag kunnat gå fram till dem. Köpt en jättechokladkaka för tjugan i min ficka och bjuda alla på varsin bit. Men ingen skulle velat ha min choklad. Jag skulle inte ens fått stå där. Jag kände mig ganska glad alldeles nyss. Jag och Mjau hade haft en trevlig promenad. Men allt det försvann. Det kändes som jag hade fått en hink iskallt vatten över mig. Jag ryckte i Mjaus koppel och gick snabbt förbi. Tim sa något som fick alla att skratta. Alla utom jag, jag är den de skrattar åt. Jag halvsprang tills jag kom utom synhåll och sen rusade jag hela vägen hem. Mjaus tunga hängde utanför munnen och hon flämtade. Jag klev in i köket hemma. Mamma och pappa satt gömda bakom varsin tidning och ingen av dom märkte att jag kom. Måns snarkningar ekade fortfarande i huset.
- Heeej! Försökte jag.
Pappa grymtade något ohörbart.
Jag vill bara gråta. Jag känner mig ensammast i världen.

Jag låg i min säng och läste hela dagen. Mjau låg bredvid mig någon timme. Sen gick hon för att dricka. Hon kom inte tillbaks. Då grät jag.
Jag läste om Harry Potter och Fenixorden. Den med tusen sidor. Det tog 8 timmar.
När jag läst hela boken plus författarens tack plus baksidan fyra gånger kom Måns in i mitt rum och grymtade att jag måste gå ut med Mjau. Han påstod att han hade gjort det. Två gånger! Och att det verkligen var min tur nu. Sen gick han. Att Måns skulle gå ut med Mjau är ungefär lika troligt som att Tim skulle bjuda mig på skolfesten. Men han hade rätt. Vi tog för säkerhets skull en omväg runt centrum. Jag hade huvudvärk. Vi tog det korta varvet. I mitten på det finns några buskar som växer runt stigen och bildar ett valv. Jag gillar det men det är lite kusligt. Innan Måns började gymnasiet brukade han berätta om att en flicka blev mördad just där och att hennes själ finns kvar. Att hon söker efter hämnd. Han hittade bara på förstås. Han brukade ofta hitta på historier åt mig. Men det var länge sen sist. Jag var skiträdd för att gå genom lövgrottan då men det var flera år sen. Fast varje gång jag går där ryser jag.
Jag är lite vimsig av huvudvärken och vill bara hem. Jag går snabbt igenom valvet. Då hör jag en flickröst ropa mitt namn:
- Elsa, ELSA! Jag hoppar högt och börjar springa!
- Elsa vänta! Jag snubblar. Faller.
Försiktiga händer lyfter upp mig och jag stirrar in i ett magert smutsigt ansikte. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
- Jag heter Sallie, säger flickan, och du är Elsa. Det står på din tröja, tillägger hon förklarande. Jag tittar ner på min skoltröja.
- Elsa du måste lyssna. Jag har rymt.
- Varför då? vågar jag fråga.
- Ingen i min klass gillade mig. De tog mina saker och förstörde dem och kallade mig fula ord. Varje dag i skolan mådde jag illa. Mamma märkte mig aldrig och pappa… pappa är… hon snyftar till.
- Stackars dig, stammar jag.
- Jag trodde jag var ensammast i världen, säger jag, men du är ännu ensammare än jag
- Jag vet att du är väldigt ensam Elsa, att du inte har någon att prata med. Med mig får du prata när du vill. Jag vill vara din vän.
- Hur kan du veta?
- Vi är väldigt lika Elsa. Jag brukade vara som du.
- Vem är du, frågar jag. Livrädd.
- Du vet nog vem jag är, men du behöver inte vara rädd. Jag vill hjälpa dig. Ingen ska behöva vara ensam. Vi ska alltid vara tillsammans.
Helt plötsligt är jag inte rädd för Sallie längre.
Hon ler mot mig.

Kommentarer:

  1. Jacob - 26 oktober, 2010 18:56

    bra beretelse! men jag fattar inte slutet, är den där flickan i slutet spöket eller?