Skitsnack och skvaller

7 juli, 2010
Av

För några dagar sedan berättade en kompis för mig att en tjej jag umgicks med för ett tag sedan brukar gå omkring och snacka skit om mig och sprida rykten bakom min rygg. Just detta var inte något som bekymrade mig speciellt mycket för jag har aldrig varit speciellt bra kompis med den tjejen. Men några dagar senre sprang jag av en slump ihop med henne på tunnelbanan, och då var det hej och puss och kram och gud vad längesedan och hela baletten. Hon var som en helt annan människa där hon stod med armarna om mig, och hade det inte varit för att jag var underrättad om något annat så hade jag aldrig sett igenom hennes falskhet.

Sådant här gör mig bara så förbannad. Jag har inget emot att folk pratar om mig utan att jag vet det, jag har ju också åsikter om andra som jag uttrycker mig om, det vore lögn att påstå annat. Men det som gör mig arg är inte synen av hur folk går från grupp till grupp och ständigt pratar om någon som inte är närvarande för tillfället, det är faktumet att man inte vågar stå för sina åsikter utan anpassar dem efter omgivningen. Det var precis det jag upplevde under vårt oväntade möte på tunnelbanan, att hon släppte sina elaka tankar om mig och tog på sig ett falskt leende och hälsade i överentusiastisk och glättig ton för att måla över allt hon sagt om mig när hon trodde att jag inte visste det.

Ibland kan jag känna att jag mest av allt skulle vilja ha ett knytnävsslag från alla som tycker illa om mig. En rak höger bara. Då vet man i alla fall var man har varandra. Man har ju fått lära sig att det är fegt att slåss, men är det inte ännu fegare att prata kors och tvärs om olika personer och ändra åsikt varje gång man riskerar att få motargument? Ett illa menat slag går inte att misstolka på något sätt men lögner och falska personligheter är svåra att se igenom. Efter att själv ha förstått att någon valt att gå bakom ryggen på mig och ljuga mig rakt upp i ansiktet börjar jag fundera på hur många av mina vänner som verkligen kan kallas vänner, och hur många som bara är falska lögnare.

Det knepiga med skitsnack är att det är svårt att dra en gräns för vad som är okej. Det känns ju inte speciellt hyfsat att direkt till en person man inte gillar säga allt man tycker om denne, men samtidigt vill man ju inte ljuga och låtsas att man plötsligt är goda vänner. Att hitta en medelväg i sådana här situationer är väldigt svårt, därför gör man ofta det som är enklast; fejkar ett leende och låtsas som ingenting.

De flesta tycker nog att den enklaste lösningen på alla dessa problem är att alla gör sitt eget val och behandlar andra som man själv vill bli behandlad, men jag tror inte att det är så enkelt. Alldeles för många har dubbelmoral när det gäller detta och tar ställning mot skitsnack utan att göra något åt saken. Därför tror jag inte att det vi tillsammans kan göra så mycket åt detta, det handlar mer om ett personligt ansvar att vara ärlig mot sig själv och försöka sätta sig in i någon annans situation. Även om man tror att man ljuger bra så bör man tänka på att det finns källor som läcker, och har man väl börjat ljuga så måste man fortsätta för att inte avslöja sig själv.

Slutligen tycker jag att det är det viktigt att man själv sätter gränser för vad man går med på och inte tvekar att säga ifrån när någon passerat den gränsen. För även om man fått lära sig att det inte hjälper att slåss så är det väl ingen som har sagt att det är förbjudet att slåss med ord?

Etiketter: ,

Comments are closed.