Den blomstertid nu kommer…

9 juni, 2010
Av

Jaha, nu är tiden inne tillslut. Ettusenfyrahundrasextio dagar har gått. Trettiofemtusenetthundrafyrtio timmar och trettiotvå minuter för att vara mer exakt. Fyra år har flutit förbi och ändå känns det som om jag fortfarande står kvar i mina ljusblå tygskor precis i den stunden då jag som tolvåring för första gången satte min fot på den här skolan. Då tiden som låg framför mig var så omfattande att det inte gick att skapa sig någon uppfattning om den, då det oändliga antalet dagar var som mynt i en skattkista vars botten man inte kunde se. Men nu har jag kommit fram till den allra sista dagen, bottenskrapet på kistan, trots att det för bara några år sedan verkade så avlägset.

När jag gick i femte klass frågade jag min kompis vad ordet snart betydde för just henne. Hon sade att snart är efter lunchrasten eller kanske om en kvart, som om det inte ens var någon idé att diskutera saken. Sedan erkände jag att snart för mig är om fyra år eller ännu mer och hon tyckte att jag var helt galen som såg tiden ur ett sådant stort perspektiv. Nu har det gått över fem år sedan det samtalet och när man ser tillbaka på det så känns det verkligen som om jag hade rätt, tiden har gått otroligt fort. Om man tänker efter så är det nästan alltid så att tiden känns mycket kortare när man ser den över axeln, det man har framför sig har man mycket svårare att få grepp om. Och det kanske inte är så konstigt, det är ju mycket lättare att tänka tillbaka på hur livet såg ut för fyra år sedan än det är att försöka föreställa sig hur det kan komma att se ut om fyra år.

När jag först hörde talas om Södertörns friskola gick jag i fjärde klass. Då var det en klasskamrat till mig vars syster hade börjat här som berättade historier om hur det var och fantastiska, nästan osannolika bilder av skolan målades upp inför allas ögon. Ingen hade någonsin kunnat föreställa sig att det kunde finnas en skola som hade ett eget djurhus eller möjligheter för eleverna att själva välja sin inrikting. Det var inte förrän något år senare som jag och några andra på allvar började prata om att söka dit och det var både spännande och lite läskigt på samma gång, detta skulle ju innebära en stor förändring i våra liv. Till hösten skickade jag in antagningsprover men var fortfarande inte säker på att jag skulle tacka ja om jag skulle få en plats. På nyårsafton några månader senare fick jag ett sms från pappa där han berättade att resultaten kommit med posten och att jag kommit in. Plötsligt fanns det inte längre någon tvekan, trots att jag inte riktigt visste vad jag gav mig in på så tackade jag ja. Det är nog lite så man fungerar som människa, har man väl gett sig in på något så backar man inte i första taget.

Vårterminen kom och gick och till hösten började jag på Södertörns friskola och efter bara några dagar upptäckte jag till min stora förvåning att detta var en alldeles vanlig skola där alla elever längtade precis lika mycket till höstlovet som i andra skolor. När jag såg mig omkring förstod jag att bilderna av den fantastiska drömskolan som mitt huvud målat upp åt mig var fulla av utbroderade detaljer som inte ens existerade.

Den här tanken kan tolkas som ett väldigt dåligt första intryck, men i själva verket var det en av de bästa insikter som någonsin drabbat mig. När föreställningen om den fantastiska ytan slipades ner till en mer rimlig nivå började jag istället se allt det andra som inte märktes vid första anblicken, saker som numera inte är självklara för att man glömmer bort att uppskatta dem. Det var något i luften, själva miljön på skolan. En härlig stämning som skapade en alldeles speciell sorts sammanhållning. Plötsligt insåg jag att jag var accepterad precis som jag var, något jag aldrig upplevt tidigare. Efter ungefär en termin hade min första naiva föreställning börjat komma tillbaka, plötsligt trodde jag ännu en gång på att den här skolan hade något som inte fanns någon annanstans, även om det handlade om helt andra och mycket viktigare saker den här gången.

Nu har jag gått här i fyra år och det är inte förrän jag verkligen känner efter som jag kan se att tiden egentligen inte har gått så fort som det känns, i alla fall inte om man tar hänsyn till allt som skolan skänkt mig under resans gång. Med jämna mellanrum pratar jag med gamla klasskompisar som nu går i andra skolor och det är först då jag inser hur stort det där glappet mellan en vanlig skola och denna skola är. En tjej som jag ofta umgicks med förut berättade för mig att hon ofta är rädd för de äldre eleverna som hon delar korridor med, och av hennes historier om allt som har hänt där är jag faktiskt beredd att tro henne.

Jag tror inte att så många kan förstå hur otroligt värdefullt det är att få gå i en skola man verkligen trivs i men jag tror att det påverkar mer än något annat. Under uppväxten tar det ofta lång tid innan man finner sig själv och under tiden experimenterar man ofta med olika personligheter, därför är det viktigt att känna sig trygg på den platsen man befinner sig nästan en tredjedel av dygnet och alltid ha möjlighet att stå på stadiga ben. Man skulle kunna jämföra detta med skor; tänk dig att du har ont i fötterna och har svårt att gå, det du allra mest behöver då är ett par stadiga kängor som verkligen håller dina fötter på plats och får allt att kännas bättre, en sådan stadig och trygg skola vill man också gå i när man känner sig osäker i livet. Om du istället erbjudits en träsko att gå i med skoskav hade det förmodigen inte förbättrat situationen ett dugg. Att byta skola är en stor förändring och innebär självklart att man måste ta en risk, men med tanke på hur mycket man kan vinna på vägen så är det nästan alltid värt det.

Etiketter:

Kommentarer:

  1. Hanna - 10 juni, 2010 15:17

    Vad fint skrivet. :)

  2. Tina - 12 juni, 2010 15:18

    Tack Anna, jag tror att du uttryckt vad många andra känner och har upplevt ! Lycka till i framtiden och ta med dig alla dina intryck och känslor i din personliga ryggsäck!