Prata mer!

11 maj, 2010
Av

Ingen gillar väl när det blir trafikkaos och inga tåg och bussar går som de ska. Men det finns en positiv sak med det, folk börjar prata med varandra! När man är i behov av hjälp och inte har något annat val än att vända sig till personen bredvid så kan man faktiskt glömma de där oskrivna lagarna en stund och inse hur härligt det är att inte alltid sitta tyst i morgonrusningen.


Häromdagen satt jag på tunnelbanan och stickade. Jag hade gett mig in ännu ett sådant där evighetsprojekt som alltid verkar så bra när man börjar men som i slutändan alltid blir väldigt tradigt. Hur som helst så hade jag bestämt mig för att slutföra mössan jag börjat på och stickade hela vägen från Hötorget till Farsta. Ungefär tre fjärdedelar av resan satt det en äldre kvinna och sneglade på min stickning med ett belåtet leende, ungefär som om hon hade lust att beundra min talang med några väl valda ord. Ändå sade hon ingenting, trots att jag såg att orden nästan var ute ur munnen på henne flera gånger. Plötsligt kände jag att det med ens blev väldigt viktigt även för mig att hon skulle säga vad hon tyckte, oavsett vad det var. Jag drog ut hela den långa svansen av maskor i olika färger ur väskan för att ingen skulle undgå att lägga märke till den och jag kunde verkligen se hur hon slets mellan sin vilja att säga något och sitt förnuft att inte lägga sig i. Jag började undra vad det var som höll henne tillbaka, var hon rädd att jag bara skulle fnysa åt komplimangen hon för tillfället satt och formulerade i huvudet? Var det bara faktumet att vi inte kände varandra som hade rest en osynlig mur mellan oss? Tillslut satt jag och nästan och tyst hejade på henne för att hon skulle säga vad hon kände, inte för att själva komplimangen var viktig för mig utan mer för att jag ville att hon skulle trotsa den där morallagen som hela tiden stod i vägen.

Tillslut, efter att ha sneglat på mig i säkert tio minuter öppnade hon munnen.

”Vad fint du stickar, är det en mössa?” Så var det sagt, det var inte svårare än så.

Vi påbörjade en lång diskussion om stickning och den där osynliga muren var som nedriven.

Är det inte konstigt att man i lokaltrafiken alltid väljer att sitta tyst för sig själv? När man kliver på bussen är ett tomt dubbelsäte alltid första prioritet och ibland står man hellre upp än att sitta bredvid någon man inte känner. Varför är det alltid så svårt att ta kontakt trots att det blir hur trevligt som helst när man väl har tagit sig över det där första steget?

Nu vill jag uppmana alla som åker tåg, buss och tunnelbana eller bara rör sig på platser där det finns mycket folk att inte sitta tysta. Det räcker med att någon börjar prata för att man ska kunna spräcka alla de där osynliga bubblorna som folk gömmer sig i. Om en håller tyst så håller alla tyst, om en pratar så pratar alla!

Kommentarer:

  1. Totto - 28 maj, 2010 08:36

    Jag håller med helt! x3

  2. Ida - 22 september, 2010 17:48

    vad bra skrivet! jag tycker också att vi människor ska prata meera med varann även fast vi inte känner varandra, man behöver ju inte ha långa diskutioner om man inte förstoss vill men man kan iallafall säga hej det piggar oftast upp stämmningen, jag brukar säga hej till busskaförerna då blir dom alltid glada!

  3. Jacob - 26 oktober, 2010 14:50

    håller med. dom flesta bara står på ett ställe med sin mobil/bärbara dator och schatar,spelar,ladar ner låtar osv osv osv