Förbjuden kärlek

10 maj, 2010
Av

- Nått nytt på kärleksfronten, undrar min bästis Amanda fnissande.
- Självklart, ljuger jag lika fnissande. Jag har viss talang när det gäller att ljuga, men annars finns det ingenting som jag är bra på. För att räknas i min klass måste man nämligen vara: Snygg och smal (viktigast), ha varit ihop med minst fem killar (minst lika viktigt), gilla mode, smink och kläder (utan det är man körd, sjukt viktigt), vara inne på datorn och chatta och sånt (om man inte gör det missar man det senaste och klassas som ”efter”) och så mängder med andra lika tråkiga och omöjliga saker. Men jag ljuger ihop att jag passar in på alla dom där sakerna. Eller jag är inte särskilt snygg (kort mörkbrunt hår, bruna ögon, fräknar på näsan och så är jag rätt kort).
- Så är du ihop med någon, fnissar Amanda vidare. ”NEJ” vill jag skrika, nej, nej, nej! Jag vill inte vara ihop med någon. Det är bara äckligt. Men jag svarar förstås:
- Jaa, jag träffade en kille i stan i förra veckan och han kysste mej igår, Amanda fnissar på och jag ljuger ihop en historia som innehåller exakt var han höll sina händer, hur länge han kysste och smaken av hans läppar. Och inte ett enda ord är sant. Jag har nämligen aldrig varit ihop med någon. För jag vill inte vara ihop med någon. Det måste antagligen vara något allvarligt fel på mig.
- Klass 7 a, ni började för tre minuter sen. Hur kommer det sig att ni inte sitter i era bänkar och törstar efter lärdom! ropar vår engelsklärare Majbritt och plötsligt får alla bråttom in från rasten. Vår engelsklärare är lite knäpp i… förlåt, mycket knäpp i huvudet, och hon tror blint att alla barn är mer intresserade av hennes lektioner än av något annat i värden. Om man kommer försent till nån lektion blir hon rosenrasande. När alla sitter i sina bänkar berättar Majbritt:
- Ni ska få en ny klasskamrat imorgon. Hon heter Lavendel och kommer från Borås. Jag hoppas att ni alla kommer vara mycket snälla mot henne och visa henne till rätta i vår klass. Ta upp skrivhäftena. NU!!!
Medan vi tar upp våra skrivhäften går Majbritt fram till Sandra och säger högt så alla hör det:
- Sandra din stavning är usel och du skriver alldeles obegripligt. Handlingen är oförståelig. Om du inte genast bättrar dig kommer jag att ge dej IG – gånger två. Sandra tittar olyckligt ner i bänken. Hon är svag i engelska men hon försöker verkligen göra sitt bästa. Majbritts skäll är dessutom felaktigt. Sandras handstil är vacker och handlingen är alltid jättebra. Men det förstår ju inte Majbritt. Alla är elaka mot Sandra och nu ljuder glåporden i klassrummet. Jag slinker ut genom dörren och låser in mig på toaletten. Jag vill inte skratta åt någon, men om jag inte skrattar är det mig de skrattar åt nästa gång.

Den nya tjejen är så vacker. Hon har lockigt ljusbrunt hår och sneda bruna ögon. Hon har en himmelsblå blus och svarta jeans. När hon ler blir jag helt salig och vill springa fram och krama henne. Men det gör jag förstås inte. Hon ska sitta framför mig och för en sekund tittar hon rakt in i mina ögon. Jag ler mot henne och det syns att hon blir glad. Men hon blir förstås lika glad vem som än ler för hon känner oss inte än. Hennes ögonfransar är svarta men utan mascara, hennes mun är röd men utan läppstift. På kinderna finns en lätt rodnad, som kommer av att hon är nervös. Allt det hinner jag snappa upp innan hon vänder sig om och sätter sig med ryggen mot mig.
På lunchen delar Miranda ut inbjudningar till ungefär halva klassen. Till de som räknas. Jag får en. Tack vare att jag numera är ihop med en nia från stan. Vilket inte alls är sant men jag vet ingen som skulle kunna tala om det för Miranda. På inbjudningen står det:

Välkommen på mitt 14 årsparty. Vi ska festa, äta godis och mycket annat.
Kom om du är cool!!!
När: Kl. 19-sent… 17/5
Var: Björkstigen 23 (2 trapp. Upp)
O.S.A. Senast 13/5 123456789

Det är självklart att jag ska gå. Jag måste gå. Annars kommer jag inte att räknas på en hel månad. Minst. Men jag vill inte gå. Vill inte, vill inte, vill inte. Det är inte kul att gå på nån löjlig fest. Men man måste om man vill räknas.

Efter skolan går vi som vanligt tillsammans till tåget. Lavendel går med. Hon är så fantastisk. Hon pratar inte bara om totalt onödiga saker. Men det konstiga är att ingen tycker hon är töntig som inte vill prata om killar och sånt jämnt. De lyssnar faktiskt på henne och vi diskuterar ivrigt om filmer, en teaterpjäs hon sett och hör och häpna: Böcker! Men så frågar Miranda:
- Lavendel? Är du ihop med någon?
- Sånt berättar jag bara om någon tvingar mig, säger Lavendel med ett hemlighetsfullt leende. Det verkar som om hon inte skulle ha något emot att bli tvingad. De andra stönar men jag känner mig konstigt lättad över att hon inte berättade att hon är ihop med någon. På tågstationen plankar alla som vanligt. De har busskort allihopa men vem är mesig nog att använda dem. Därför plankar jag också. Jag har betalat för att åka tåg så varför visa sig mesig utan anledning. Men Lavendel plankar inte, och det gör alla väldigt betänksamma.
När vi sätter oss på tåget hör jag Miranda viska till Frida:
- På min fest ska vi tvinga henne att berätta allt. Vi leker sanning eller konsekvens. Jag suckar tungt. En kväll full av lögner ligger framför mig. Sanning eller konsekvens är det värsta jag vet, för jag hatar egentligen att ljuga.

När jag kommer hem tar jag tre chokladbitar ur pappas helgask som vi bara får ta ur på helgerna. Han kommer att bli arg, men jag tänker så bra med choklad i munnen och jag har två problem att reda ut. Ett: Varför jag blir varm i hela kroppen och pirrig och glad när Lavendel tittar på mig, och två: Hur jag ska slippa ljuga under hela Mirandas fest. Jag börjar med problem ett. Först tänker jag en stund på Lavendel. Hur hon ser ut, vad hon har sagt och hennes stora leende. Jag går förbi hallspegeln och ser att jag har ett fånigt flin i ansiktet. Precis som Amanda brukar ha när hon berättar om någon hon är kär i… kär i!! Jag är kär i en tjej! Det är det som är felet med mig! Det är därför jag aldrig haft nån, velat ha nån pojkvän. Usch! Jag är lesbisk. Vad är det för fel på mig! Jag sjunker ihop på hallgolvet och suckar. Då kommer Anton, min storebror, hem. Han stirrar på mig där jag sitter ihopsjunken i en hög mitt i hallen.
- Vad sjutton är det med dig! undrar Anton förbryllat. Jag får lust att berätta det för honom. Berätta det pinsammaste i mitt liv för min storebrorsa som antagligen kommer skratta halvt ihjäl sig.
- Jag är kär, säger jag och reser mig för att gå till mitt rum. Men Anton hejdar mig.
- Vem är du kär i.
Varför var jag tvungen och säga nåt!
- En tjej som heter Lavendel, svarar jag och flyr sen till mitt rum. Jag förstår inte vad jag håller på med. Berätta för Anton! Hur dum får man bli egentligen? Antagligen hur dum som helst. Jag lägger mig på min säng och bestämmer mig för att ignorera problem ett och gå över till problem två. Men jag somnar innan jag kommer på någonting alls.

Jag drömmer om Lavendel. Hon dansar på en äng full av blommor. Hon är klädd i en vit fladdrande klänning och en vit hatt med långa band. Jag börjar också dansa och en kjol snurrar ut från min midja. Men den är inte vit och vacker som Lavendels. Den är svart och ful. Plötsligt hör jag mina klasskamraters skratt. De hånar mig. Lavendel ler elakt mot mig och går fram till Kristoffer och lägger armarna runt hans hals och kysser honom. Så vaknar jag av att Anton står och ruskar mig.
- Vakna sömntuta, det är middag. Jag vacklar upp ur ängen och Anton frågar intresserat:
- Är du verkligen kär i en tjej?
- Ja, tänk för att jag är det, säger jag argt. Anton flinar och jag slår till honom i magen. Han flämtar till.
- Ajjjjjjjjj!!!
- Skyll dig själv. Jag tycker du borde ha lärt dig att inte retas med mig vid det här laget. Du åker ju på stryk varenda gång. Vi går och äter middag.

Fem i 7 den 17 maj står jag på trappan utanför Mirandas hus tillsammans med Amanda. Miranda och Rebecca kommer och öppnar. I vardagsrummet är det nedsläckt och på bordet står mängder med skålar med olika innehåll. Hög musik spelar. Jag tar en näve chips och sätter mig i soffan. I ett hörn hänger några av killarna och det sitter några tjejer till i soffan. Miranda och Rebecca kommer in i rummet med Frida och Martina i släptåg. De tar med sig varsin kille ut på golvet och börjar dansa. Patrik kommer över till soffan och tar med Amanda som verkar bli överlycklig. Det sista jag vill är att dansa med en kille men det skulle vara otroligt förödmjukande om ingen bjöd upp mig. Så kommer Lavendel in och jag glömmer allt annat. Hon är gudomligt vacker och ler så sött och jag vill bara springa fram och krama henne. Adde går fram till henne och frågar om hon vill dansa. Som tur är svarar hon nej och hon kommer och sätter sig i soffan. En svag doft av parfym står omkring henne.

En timme senare är alla skålar minst halvtomma och alla har dansat minst fyra danser. Då säger Miranda:

- Nu leker vi sanning eller konsekvens!

Alla samlas i en ring på golvet och Miranda tar fram en tom glasflaska. Hon snurrar och flaskan pekar på… Rebecca.
- Sanning eller konsekvens?
- Konsekvens. Killarna jublar.
- Vad mogen man kan va då, fnyser Miranda. Du ska… kyssa Patrik. Amanda flämtar till och slår ner blicken. Jag ger henne en tröstande knuff och Rebecca och Patrik går in i mitten av ringen och kysser varandra alldeles för länge.
- Okej, det räcker, suckar Miranda, Rebecca snurrar flaskan. Flaskan snurrade ovanligt länge men pekar till slut på… Lavendel!
- Okej, Rebecca ser förtjust på Miranda som nickar.
- Vem är du ihop med?
- Ingen, svarar Lavendel. ”YES!” tänker jag, ”yes, yes, yes”. Undrar vad det är med mig, jag är ju helt sjuk i huvudet! Jag blir glad för att en tjej, en tjej, inte är ihop med någon. Lavendel snurrar, flaskan pekar på Tim som får krama Amanda. Amanda snurrar. Flaskan pekar på Patrik som får berätta vem han gillar. Han svarar Rebecca och Amandas kväll är förstörd. Sen håller vi på i ungefär en halvtimme, men flaskan hamnar aldrig på mig. Skönt!
Men precis då blir det min tur. Typiskt. Sanning är väl säkrast. Att ljuga är jag ju bra på.
- Okej, Mimmi ser fundersamt på mig, att jag är ihop med en nia är allmänt känt så det finns inte mycket kvar att fråga om, de vet inte att jag bestämde innan festen att jag gjort slut med honom, men så kommer frågan:
- Vem i klassen av tjejerna skulle du bli ihop med om du var tvungen. Shiit. Jag känner hur jag blir röd i ansiktet och börjar svettas i händerna men så får jag kontroll över situationen, låtsas fundera en stund och svarar sen:
- Lavendel kanske… äh jag vet inte… Det räcker som svar och det blir min tur och snurra. Patrik. Konsekvens.
- Kyss Amanda! Säger jag triumferande. Och så gör han det. Men sen blir det min tur igen!
- Okej, säger Patrik, sen ler han elakt, du ska kyssa (”å nej”) Lavendel (”katastrof, katastrof, katastrof”). Det gäller att spela teater, så jag tramsar och vill inte och hon gör likadant. Men till slut tvingar de in mig i ringen och trycker ihop våra huvuden. Alla tjuter av skratt. Men jag är helt paralyserad. Det varar ett ögonblick. Jag står bara och njuter av hennes doft. Sen går jag lugnt tillbaka till min plats i ringen och så fortsätter leken. Det är inte förrän fram mot klockan tolv den riktiga katastrofen händer. Jag hade avslöjat att jag dumpat min kille för någon annan och så får jag frågan vem det är. Först vill jag inte alls svara. Jag vill inte ljuga mer. Så jag säger sanningen. Den hemska sanningen. Jag blundar och så säger jag det bara:
- Lavendel!
Det blir helt tyst i rummet och jag vill bara försvinna, utrota mig själv från jordens yta. Alla sitter helt förstummade och stirrar på mig.
- Vad… undrar Miranda. Sen börjar alla prata och skratta åt mig. Alla utom Lavendel, som fortfarande stirrar. Folk börjar resa sig och hålla på och larva sig.
- Tessie är kär i en tjej.
- Tessie är lesbisk.
- Hon måste ha nått fel i huvudet.
- Ring dårhuset. Vi har en galen kvinna i huset.
Men så börjar några dra i Lavendel.
- Gå fram till henne, förklara din kärlek.
- Din flickvän väntar på dig Lavendel.
Då blir jag plötsligt blixtrande arg. Jag ställer mig upp och skriker för att alla ska höra:
- Käften. Låt bli henne hon har inget med det här att göra. Våga inte säga något. Jag pratar. Bara för att jag är dum i huvet behöver ni inte vara taskiga mot henne. Men ärligt talat så är jag inte dum i huvet. Jag är helt jävla normal och det vet ni. Så jag hoppas för ert eget bästa att ni skärper er och inte bryr er om det här mer. Det hör till mitt privatliv och om ni vågar reta Lavendel för att jag gjorde misstaget att säga sanningen så tycker jag synd om er!
Sen går jag hem.

Jag vaknar. Går upp. Äter en halv macka. Duschar. Klär på mig. Allt som i en dimma. Hur kunde jag göra sådär. Jag skulle aldrig ha sagt sanningen. Jag kommer aldrig att bli accepterad i skolan igen. Jag borde skolka men av nån konstig anledning går jag i alla fall.
”Bzzt” … ”Bzzt”… Jag får ett sms. Säkert nån elak kommentar, jag kollar i alla fall. Det är ingen dum kommentar. Sms:et är från Lavendel:

”Hej! Jag uppskattar verkligen dina känslor. Det är alltid kul att höra att någon gillar en. Tyvärr känner jag inte samma sak . Men jag hoppas vi kan vara vänner.
Kram L”

Vad snäll hon är!. Vad otroligt snäll hon är. Det gör inget att alla tycker jag är ett pucko. För jag kommer alltid ha en riktig vän.
”Jag kommer alltid att vara din vän” skriver jag till Lavendel.

Kommentarer:

  1. Jesper Norin - 10 maj, 2010 18:19

    Grymt bra!
    /J

  2. johanna pehrsson - 10 maj, 2010 20:22

    den var jätte bra!!!

  3. Magnus Lindell - 12 maj, 2010 14:05

    Mycket bra! Vilken berättelse!

  4. Hanna - 10 juni, 2010 15:25

    Vad fin, Cecilia! :)

  5. Jonathan Bonn - 25 augusti, 2010 14:16

    Nice!

  6. Jacob - 29 oktober, 2010 17:48

    Bra! Har du funderat på att bli författare?