När livet blir en kamp

4 maj, 2010
Av

Krav, krav och ännu mera krav. Ibland känner jag att jag bara vill samla in alla de där förväntningarna och kraven och skrynkla ihop till en boll för att sedan slänga den på soptippen. Stampa på den och elda upp den, se den söndervittra och förintas. Först då skulle jag vara fri.

Det känns som en avlägsen evighet sedan man var liten, så ung att man kunde räkna sin ålder på ena handens fingrar. Så ung att ingen förväntade sig något alls av en. Så ung att nya chanser alltid fanns och att misstag under alla omständigheter kunde göras ogjorda. Ibland har jag lust att ta ett av Pippi Långstrumps krumelurpiller och aldrig växa upp. ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur!”

Det märkliga med att växa upp är att det verkar vara en ålder då man praktiskt taget odlar krav omkring sig, som stora vildvuxna taggbuskar man bara trasslar sig djupare och djupare in i. Plötsligt har man en personlighet att sköta, en attityd och stil att hålla sig till för att passa in i den mall man blivit tilldelad. Det underligaste av allt är att ingen tycks veta varför man ska vara på ett speciellt sätt, det bara är så och lyder man inte de oskrivna reglerna är man inte längre accepterad.

Tillslut måste man ju fråga sig, varifrån kommer alla dessa förväntningar? För även om det är fullt rimligt att livet ställer krav så verkar det ju som om det finns fler krav än det ställs. Kanske är det vi själva med vår attityd och inställning som förstorar små saker och får dem att bli till enorma måsten.

Enligt mammor och skolsköterskor handlar allt detta om sådana där fina ord som pubertet och hormoner, sådant som tonåringar tydligen svämmar över av. Det är här det hela blir så krångligt, för kraven kommer ju inte bara inifrån utan från omgivningen också. Plötsligt förvandlas skolan från en rolig plats med kunskapsglädje till en hysterisk tävling i att överträffa sig själv i betygsskalorna, då man plötsligt har ett ansvar att prestera. Detta har väl inte det minsta med hypofysen* att göra?

Pubertet är ett ord som borde avskaffas, det är ju inte precis en sjukdom att växa upp. Det är som att människan har ett behov av att ställa diagnoser på allt som avger symptom i form av humörsvängningar och prestationsångest. Detta skapar ju bara ännu ett krav, en strävan efter att hålla sig så långt ifrån denna diagnos som möjligt. Är det inte bättre att föräldrar pratar om det roliga med att bli vuxen istället för att förbereda sina barn på en jobbig uppväxt där kraven kryper under skinnet och hotar med att rinna ut ur öronen? Om man börjar sin långa resa inställd på att de närmaste åren kommer att bli ett fullständigt helvete så blir det ju utan tvekan så också.

Det jag vill säga med detta är att krav alltid handlar om vad man har för inställning till saker. En utmaning blir aldrig stor förrän man bestämt sig för att den är det. Är det inte dags att vi börjar kämpa för att göra något åt problem som uppstår istället för att hitta på biologiska bortförklaringar? Man kan inte kräva att världen inte ska ställa några krav på oss, men vi kan alltid kontrollera dem så länge vi tacklar dem på rätt sätt.

* Hypofysen = Liten plutt i hjärnan som kontrollerar hormonerna i kroppen.

Kommentarer:

  1. Amanda - 31 maj, 2010 22:54

    Helt rätt! Bra skrivet :)