Lämnad, en novell

29 april, 2010
Av

Det börjar regna lite och jag skyndar mig bort från skolans grå tegelbyggnader över parkeringen.

Bakom mig hör jag att han kommer gående och snabbar på stegen. Jag vill avgjort inte att han ska komma ikapp mig.

”Vänta!” ropar han och börjar springa. Jag bestämmer mig för att det inte är någon idé att försöka fly från sanningen och stannar.

Han kommer fram till mig och vänder mig om genom att dra i min arm, beröringen får det fortfarande att pirra i magen på mig.

Så dumt.

”Är du okej?” säger han.

Vad tror du?! Vill jag skrika, hur tror du jag mår efter att du dumpat mig inför hela skolan och blivit ihop med min bästa vän?

Men allt jag lyckas få fram är ett ynkligt ”Ja…”.

”Så vi är fortfarande vänner?” frågar han. Den här gången vill jag kasta mig över honom och slå honom, riva och bita honom.

Få honom att känna lite av den smärta jag känt.

Men allt jag gör är att nicka, för jag älskar honom för mycket.

”Bra!” säger han och ler. Leendet får mitt redan krossade hjärta att splittras igen, till miljoner små plågsamma flisor.

När han går bort till sina kompisar och lägger armarna om hon som förut var min bästa vän rinner något vått nedför min kind.

Jag torkar snabbt av min kind och jackärmen blir svart av rinnande maskara.

För att ingen ska se mina tårar springer jag snabbt över parkeringsplatsen, bort från Honom, bort från skolan, bort från min ”bästa vän”.

Bort från allt…

Kommentarer:

  1. enlitensyster - 9 maj, 2010 18:10

    Jätte bra *dunka hårt i ryggen*
    Duktiga du 8D

  2. Jacob - 29 oktober, 2010 17:32

    Lite kort men det var fantastiskt bra skrivet!

  3. Cecilia wewel - 6 november, 2010 14:24

    Wow, Tove den är ju jättejättebra. Du är hur duktig som helst. Och för att kunna skriva så bra så måste man vara smart.Det räcker inte att komma ihåg vad man läser.

    /Din inte särskilt smarta kompis